När Åland hände

I helgen gjorde vi en liten minisemester med Roffe. Ja, motorcykeln alltså. Det bar av till Åland för lite åkande, chillande, solande, badande och allmänt levande. Inte någon hälsoresa osv, men himla bra för själen. När vi rullade iväg på fredag eftermiddag var det närmare 30 grader varmt ute. Mycket lockande att trassla på sig ett varmt MC-ställ då. Inte.
 
Vi åkte Eckerölinjen. Fin solnedgång på Ålands Hav. Och en rätt fin kille.
 
Första natten bodde vi på Björnhovda Gård. En riktig lantidyll. Meckis och jag hamnade i orangeriet. Supermysigt.
 
Åka åka åka. Lite nyvaken look pga när vi stannade här hade jag trynat av ett tag där bakpå. Alla skrattar åt att jag hela tiden somnar på motorcykeln. Det är ju det bästa. När vägarna är tråkiga och raka och utsikten består av träd så sätter jag mig nära nära nära, kör in händerna i Meckis magfickor och gör mitt bästa för att vila huvudet inuti den 2kg tunga och ytterst osmidiga hjälmen mot hans rygg. Och så stänger jag ögonen. När jag öppnar dem kan utsikten vara en helt annan.   
 
Glasspaus.
 
Kompisar. Totalt var vi fem cyklar som hängde ihop. En gammal kollega till Kalle från Sandvik och två andra par (ja, ett av paren åkte på varsina cyklar om det var någon som inte fick ihop matten). Kul.
 
På lördag eftermiddag nådde vi paradiset. Havsvidden i Geta på Ålands nordkust. Det bästa med att semestra i lågsäsong måste ju vara att man kan få ha ställen typ för sig själv. Ställen som per garanterat är fullsmockade när det blir semestertider.
 
Där fanns iskalla havsbad
 
Tror minen säger allt. Paniiiiiiiiik. Kanske 13 grader eller något.
 
Ett poolhus med inomhuspool och en varm bubbelpool utomhus.
 
Satt där och glassade  länge med min välförtjänta rosé. Poolparty.
 
Sen blev det bastu vid havet.
 
Inte lika jobbigt att ta sig ner i badet efter det. Sista gången var det till och med riktigt skönt.
 
Det blev en sen middag med en gigantisk entrecote. Typ så gigantisk att den inte ens ryms på bild. Efter maten satt vi ute med filtar och tittade på solnedgången och drack upp vårt vin. Fint.  
 
God natt Åland
 
Frukost med utsikt.
 
Sen gick det mesta av söndagen åt till att åka hem. Först lite båt.
 
Lunch i solen på båten. Mitt livs första räkmacka. Men jävlar vad gott!

Efter lite incidenter och felkörningar kom vi hem vid ca 18:30 på kvällen. Kebabtallrik på Gästis för att liksom späda på hälsoresan lite ytterligare. Tog mig samman och åkte till sjön en sväng efter maten. Ännu en magisk kväll, trots lite kallare. Sen kände jag bara såhär
 
 
 

Och Carpe Diem fortsätter

Ja de två senaste dagarna, och kanske framför allt gårdagen, var ju inte heller något att bli direkt besviken över.
 
På onsdagen var i alla fall temperaturen en liten aning mer human för löpning och jag skulle enligt coachen springa mitt sista långlånga långpass innan maran. I planen stod det 28 km/2:50 men med tillåtelse att korta ner till ca 20 om det skulle kännas motiverat. Jag har svårt för det där med att göra mindre än vad det är tänkt. Faktiskt jättesvårt. Men nu kände jag ganska direkt att det gnisslade både lite här och lite där och att det inte skulle bli några jättenjutiga tre timmar. Jag tror dessutom (faktiskt) inte att ett långpass såhär tätt inpå hinner ge sådär helt optimal effekt. Med den motiveringen och med tre avsnitt av framgångspodden i örat fick jag ändå ihop nästan 24 kilometer. Nästan 2:30 i löptid. Inte helt åt skogen ändå faktiskt. Mellan 5 och 18 kilometer var det riktigt festligt. Kanske för att jag lyssnade på avsnittet med Benjamin Ingrosso och slogs av vilken jäkla stjärna han är. Grym!
 

Torsdagen var också helt makalös. Efter jobbet jobbade jag en liten stund på att jämna ut min bike-tan och läsa bok på bryggan.

Sen fick jag sällskap. Först av mamma och pappa som ville bada. Sen av Ida och Emma som ville sola och sist av Simpis som ville simma. Tänk så mycket olika saker man kan ägna sig åt vid en badplats. Men dags för sim alltså. Det där med att komma i våtdräkten och ta sig av bryggan är ju träningspass nummer ett. "Besvärligt med kroppsstrumpa" sa vår publik. Ja särskilt en kroppsstrumpa i valhud. Så här glad och nöjd var hon efter att ha bemästrat det första steget. Anar viss nervositet va?

Lämpligt att jag också hade med en gummidräkt att trassla mig ner i. Fjärde simpasset i Drömsjön. Lika inbjudande denna kväll som de tidigare. Fast varmare. Det blir varmare för varje dag. Tjugoen grader nu sa min klocka. Snart är det faktiskt above-wetsuit-temp. I maj. Hur galet är inte det då? 
 
Och som vi simmade. Fram och tillbaka och fram och tillbaka. Jag summerade cirka 40 effektiva minuter som jag simmade och cirka 8 effektiva minuter som jag fotade Simpis. Och de bara försvann. Trots att jag aldrig ville att det skulle ta slut. Hon sa att hon ville simma förevigt och jag bah "JAAA! LET'S DO!". Då ångrade hon sig. Lite. Men så himla kul med sällis. Till och med Drömsjön blir aningen lite bättre med sällis. Simpis simmar som en liten motorbåt.

Men sanningen bakom bilderna där det ser ut som att Simpis är mitt ute på stora havet är att jag typ fick tvinga henne att gå på grund för att hon ens skulle synas i bild. Teknikens under. Ganska glad ändå tror ja.
 
Jag var glad. Den här typen av simning gör mig verkligen lycklig djupt in i själen. Jag slappnar av och jag njuter. Verkligen, all out. Nu har jag kanske kommit till en nivå där jag faktiskt nästan aldrig tror att jag ska se ett lik när jag simmar. Trots att det är min djupaste simskräck. Eller, jag är hela tiden rädd för att jag ska bli så rädd för någonting att jag får någon form av total okontrollerbar panik. När jag är själv. Mitt i sjön. Och jag vet att man har hittat en död människa i den här sjön en gång. Minst en gång. Ångest vid tanken. Men simbojen är en liten trygghet och andelen döda är ändå relativt liten mot andelen levande. Så jag tuffar på och jag försöker låta bli att tänka. Jag kanske såg en fisk och jag kanske simmade in i lite pollen och lite vass men det hör liksom ändå till. Och simpis var ju där.    
 
Ännu en kväll på balkongen till alldeles för sent. Jag vill aldrig gå in. Nu skulle jag packa för motorcykelsemester och dessutom lyckas gå upp lite lite tidigare för att morgoncykla. Jag hade bestämt att nu skulle det ske, men det höll på att skita sig i alla fall. Denna gång för att Meckis hade tappat bort sin enda bilnyckel. Han har varit på tjänsteresa och innan det cyklat till jobbet så han har inte åkt i sin bil på massa dagar. Minnet vad han gjorde sin senaste hemmadag var väl inte helt solklart. Vi irrade och vi letade och vi irrade och vi letade och det lutade åt att jag skulle behöva skjutsa honom till jobbet. Jag hann till och med byta om och börja göra mig jobbklar. Då dök minnet upp och nyckeln kom fram. Men jag hade faktiskt faktiskt faktiskt karaktär att byta om en gång till och faktiskt avverka det där lilla cykelpasset. Troligen för att jag längtat så himla himla mycket efter att få plocka ut min fina Svarta Panter.
 

Lite för sent, lite för mycket fotokrångel och lite för sen till jobbet, men ändå mina första 25km ren njutning. Nästan. Lite ovant bara. Nästa gång njuter jag.
  

Utesim och utesim

Den här majmånaden kommer väl ändå gå till historien som något alldeles extra. Och en kan inte nog tjata om vilket fantastiskt väääääder vi har. Jo man kan faktiskt det. Men så kan man också se till att göra det allra allra bästa av saken. I måndags hängde Simpis och jag på låset när Falun äntligen äntligen ÄNTLIGEN slog upp portarna till sin utepool.
 
Alltså wow wow wow. Blir det bättre än att en varm och solig kväll få bassängsimma utomhus? Troligen inte. Och jag har ju nostalgiska minnen upp över öronen ifrån den där poolen. Jag har simmat i den där poolen vid ca två olika tillfällen förut. Då var jag ungefär såhär stor och var på simläger med min klubb.

Ja jag är lite större nu så det var väl kanske dags för comeback, cirkus 20 år senare. Men jag minns på pricken hur otroligt lång jag tyckte att den där poolen var då. Och det tyckte jag fortfarande. Skillnaden att nu var det bara lämpligt att poolen var lång och banan var bred för vi kunde vara jättemånga på banan och en behövde inte lägga särskilt mycket krut på omkörningar i alla fall. När människor kan sprida ut sig över 100 meter istället för 50 så tar det också dubbelt så lång tid att komma ikapp dem. Mycket händigt. Jag hade ett pass med 800 och 400m broken i TP men redan på insimmet hade jag lyckats tappa räkningen (pga lång pool) så det blev lite hej och hå med metrarna. 65 minuter njutsim stoppar vi i minnesbanken i alla fall. Igen snart?
 
 
Mellanstick med lite drömcykel på tisdagskvällen. Jag hade tänkt bränna av mitt cykelpass på morgonen men det sket sig. Det är så att jag och Meckis tydligen delar cykelhjälm (eller nej, jag cyklar med hans hjälm) och han ville cykla till jobbet så hjälmen var upptagen. Jag kan ju inte gärna hindra honom från det, men tusan ändå. Det fick alltså bli efterjobbetcykling för mig och det var inte tokigt det heller.
 
Och så vill jag tycka att mitt set från Vätternrundan faktiskt är alldeles fenomenalt snyggt. Så glad att jag köpte det. Enda minus att tröjan är lite för liten och byxorna genomskinliga. Men ändå. För en ensamcykelkväll i bondeskogen där ingen behöver ligga alldeles nära min rumpa så kan jag väl ändå få visa upp det. Och tycka att cykelklädsel generellt ändå är jäkligt classy.  
 
 
Till den spegelblanka sjön i Gammelstilla och hem igen är sträckan 25 km. Lagom för en timmes lätt rull.

När jag kom hem blev det middag på balkongen och sen bar det av till nästa drömmiga sjö för lite bonussimning. Mamma följde med och badvaktade så här får du en bildbomb från mitt drömsim. Ord är väl överflödiga.
 
 
 
 
 
 
 
Och sist lite mellis på balkongen efter kl22. Underbart!
 
 
 
 
Visa fler inlägg