maiersara.blogg.se

Extremt, utvecklande, smärtsamt,

 

Jag stångades med vården. Herregud vilken apparat det är att komma i kontakt med sjukvård och att få den hjälp man ska/vill/kan/borde få. Det har varit googlande läkarassistent på vårdcentralen, sjukförsäkringar genom två olika bolag, privata ortopeder som sprutat kortison på ackord men kanske haft fel profession för min åkomma, vård-appar för recept, egen vårdbegäran, väntan, väntan och åter väntan. Men inte att förglömma. När man väl kommer fram till rätt person med rätt kompentens så är vården helt fantastisk. Jag älskar bemötandet från både reumatologen och fysion som jag har träffat på Gävle Sjukhus. Verkligen älskar.

Kolla på bilden på det här ynkliga stycket till människa. Det är liksom startskottet för en misärartad höst. Det är svårt att föreställa sig hur otroligt dåligt man kan må men jag kan verkligen se på bilden hur dåligt jag mådde. Det här är 31:a juli. Efter tre dagar på toaletten när jag trodde att det värsta var över. Jag la ut den på instagram och ordade om "en vanlig enkel magbacill". Tänk om jag vetat.

Det måste nog ändå ha varit träningsresan till Mallorca med triathleterna. Mycket tack are dessa sköna damer förstås.

Jag har kanske blivit lite bättre på att värdesätta mig själv utifrån andra egenskaper än prestationer. Det hugger till i magen när jag ser löparbilder eller pulskurvor eller svettiga trainerface. Det gör verkligen det. Jag har kanske trott att den största delen av mitt värde suttit i min förmåga att simma och cykla och springa och att jag misslyckats som människa när jag inte kan prestera. Särskilt om jag dessutom tappar formen, går upp i vikt, blir tung och långsam. Vad betyder jag då? Exakt lika mycket. Såklart har jag förlorat en del kontakter på att inte befinna mig i tusen olika idrottssammanhang, men jag har också insett att de som är vänner på riktigt kommer att finnas kvar i alla fall. Oavsett vad jag gör och hur jag ser ut. Det gör mig också bättre på att slappna av lite och att uppskatta livet för mer än träning. Tänka att det är okej att inte springa jämt. Det är okej att göra stillsamma aktiviteter också. För jag gillar faktiskt sånt också.

Det finns inte så många att välja på under 2018. Fast egentligen är hela min cykelsommar en bra sportslig prestation. Jag kunde faktiskt lära mig att cykla både snabbt och länge. Halvvättern var en cykelsensation utöver det vanliga. Där kände jag verkligen att timmarna på trainern under vintern och våren hade gett resultat när vi cyklade som missiler på Östgötaslätten. Men jag måste nog ändå säga att det är halvmaran i Gävle som tar priset. Jag hade sprungit så fruktansvärt krattigt sedan Lidingöloppet 2017 med rassliga benhinnor och dålig känsla. Därav gjort en missklädsam felbedömning av min förmåga med ca en minut per kilometer och det var faktiskt enda gången under hela 2018 som jag sprang någorlunda bra. Till och med bitvis superbra. 

 

Nämen ska jag nämna mina bakterier och mina knän en gång till? Ja. De var fruktansvärt dåligt med det här året.

 

Allt med sommaren!

 

 

Äh jag vet inte. Det gjorde jag väl säkert. Jag skulle vilja veta vad folk säger om mig när jag inte hör. Jag hoppas att det inte är en massa "varför fattar hon inte?". Mycket skulle jag säkert kunna göra annorlunda bara jag visste vad som förväntades av mig. Det viktigaste är ju ändå de som ställer upp och finns där hur konstiga ideerna än är. Mamman till exempel. Som satt i en timme på bryggan under paraply för att jag ville simma trots att det regnade. Jag antar att det inte uppskattades, egentligen. Men det uppskattades av mig.

  

Jag är ändå rätt stolt över mitt nya mindset. Jag har behövt den wake up-call som den här hösten har inneburit, men någonstans tycker jag att det räcker nu. Jag fattar. Jag gör verkligen det.

 

Jag hade en fantastisk födelsedag. Det var en morgonsimsfredag och jag fick det fina hjärtat av Simpis. Jag fick tårta på jobbet, en fin vinterjogg när jag kom hem, mat på Gästis, cykelskor och simglasögon i paket och så spelade vi VR med mamma och pappa. Ja, jag var tvungen att läsa bloggen för att komma ihåg allt. Men vilken dag!

 

Ja vad gör en mest arg 2018? Exempelvis att 1800-talsstrukturer fortfarande tillåts upprätthållas i vårt jämställda Sverige. Att jag får aftonbladet-notiser VARJE dag om våldtäkter. Eller ännu värre att en kvinna hittats död och att en man misstänks för mord. Att hundratals poliser sätts in för att bevaka en bollsparkningstävling så att män ska kunna slåss på läktarna medan kvinnor fortfarande uppmanas att hålla sig hemma eller tänka över hur de klär sig om de absolut ska gå ut. För samhället kan inte skydda kvinnor från män. Eller vill inte. Jag vet inte. Men det där himla meetoo, det gick väl ändå lite för långt va? Trots att kvinnor mördas och våldtas varje dag. Jag blir arg på att det är samhälleligt accepterat att pojkbarn är oformbara. Att boys will be boys och att vi får finna oss i att de "inte kan låta bli". Såklart är inte alla män problem, men fasen alla problem orsakas av män. Jo, det gör mig ganska arg.

 

Jag genomförde 4 lopp och jag DNS-ade 3. Det blev inte fler lopp detta miserabla 2018. Eftersom hela våren kantades av underbenssmärtor blev löpsäsongen 2018 kort och innehållslös, men att jag genomförde Gävle Halvmarathon så bra som jag gjrode känns ändå fantastiskt. Cykel- och simsommaren desto mer magisk. Att jag fick byta ut Stockholm Marathon mot Siljan Runt är ingenting jag ångrar. Snarare tvärt om eftersom det var den första sportinsats som Kalle och jag gjorde tillsammans. Sen tog vi Halvvättern av bara farten när vi ändå var igång. Att jag missade min Ironman är förstås tråkigt, men helt sanningsenligt så fanns nog inte självförtroendet där. Jag kände mig osäker på alla tre momenten och ingenting kändes riktigt bra. Att missa Lidingöloppet var också tråkigt i och med att jag tänkt springa det med min brorsa. Men men. Det kommer fler loppsäsonger får vi hoppas.

 

 

Lopphistorier från de tävlingar som blev av kan hittas här: 

 

7 outfits? Komigen! Jag är ingen outfit-människa. Men ni kan få två. Två som jag saknar.  

 

 

Fitnessfeministen. Herregud vad jag behövde en förebild precis som hon precis just nu. Hon säger exakt rätt saker. När min hjärna får panik över att kortison och hormoner ur balans och radikalt minskad träningsdos kanske eventuellt får mig att gå upp i vikt så får hennes inlägg mig att flytta fokus. Tänka om och tänka rätt. Varför tränar jag egentligen? Vad är det jag vill uppnå?

True Crime-poddar. Rättegångspodden mest. Och En Mörk Historia.

Spegelsimmet

Tyvärr åt jag en caesarsallad på Mallorca.

 

Lex Bälinge. Jag skrattade inte när jag tog bilden, för då hade jag nog inte tagit fler bilder sen, men vi har skrattat efteråt. Och det var väl ungefär lika kul när hon berättade om hur hon beter sig naket. Det var hysteriskt kul i en hel vecka faktiskt. Det förekommer skratt när jag får hänga med henne. Älskar.

 

Byter ut snyggast mot lyckligast och väljer denna. Det är den 2:a september och två dagar efter min första kortisonspruta i knät. Augusti var som ett helt liv där allt vändes upp och ner och sen kom den här solskensdagen. Jag hade tillfälligt inte ont och jag kunde få fira med en fikacykling tillsammans med M&M och Meck.

Hela hösten, känns det som. Herregud vad jag har varit instabil den här hösten. Vissa dagar, när det har varit hög nivå på inflammationerna, gråter jag för ingenting. För att det gör såå ont men också för att jag bara helt enkelt mår så himla dåligt av dem. Andra dagar är jag bara ledsen och känner mig misslyckad för att jag inte kan. För att jag inte får vara med. För att jag är rädd för att bli bortglömd. För att allt känns hopplöst. Jag gråter. Hela tiden. Men det mest hysteriska var nog ändå när jag stod här.

 

Egentligen inte. Tror jag. Är inte så bra på just det. Men jag kom närmare tjejerna på mitt jobb. Det låter stort att säga att jag bytte jobb, men rent tekniskt så gjorde jag ju det. Jag flyttade min anställning till det andra företaget som huserar i samma hus på samma adress men jag fick byta kontor och flytta en våning ner i huset. Det ledde i alla fall till att jag kom mycket närmare tjejerna på nedervåningen och det känns som att jag har lärt känna dem bättre än förut vilket jag är mycket glad för.

 

Det finns så många fina cykelminnen så jag kan inte välja ett. Sa Calobra. Alla andra häftiga serpentinbackar på Mallorca. Och Svartnäs som spelar i nästan samma division vad gäller backighet. Loppen runt Siljan och Halva Vättern. Moppedraften. Vinnersjö. Torsång. Motvindsturen till Magnus. Tour de Uppsala. Men det mestas förträfflighet sitter ju i cykelkompisarna. Cyklingen vore ingenting utan cykelkopmpisarna.

 

Lätt var det Vita Rosen till Meckis. Som jag har haft glädje av att han har en cykel. Och han med. Han säger att det är kul att cykla. Jag älskar att han tycker att det är kul att cykla.

 

Cykelresa till Mallorca

Motorcykelhelg på Åland

Mammasemester till Köpenhamn

Solchill på Mallorca igen

 

Myshelg på Åland igen

 

Att vi flyttar. Det ser väldigt otippat ut just nu eftersom de fortfarande inte har kommit till skott med att ens börja med vårt hus. Herregud vad jag längtar efter att få lämna den här lägenheten.

 

Jag längtar efter att bli av med mina knäsmärtor på riktigt och att få springa barbent på våriga vägar. Alltså jag har bra dagar nu. Jag har en fungerande vardag och jag tycker egentligen inte så himla synd om mig själv längre. Men det är tack vare piller. Jag har provat att vara utan NSAID i ett par dagar vid något tillfälle men det går inte. Det gör såå ont. Jag längtar efter att slippa stoppa i mig kemikalier som bedövar hjärnan för att det ens ska vara uthärdligt att kliva ur sängen. Jag längtar efter att få bygga starka och uthålliga ben som inte skakar så fort de belastas. Men det är en bonus. Det viktigaste är att de är uthärdliga att ha på sig. Och de är de. Oftast. Och titta på kossor och lukta på blommor kan man göra utan att springa. Det förgyller ju livet oavsett.