maiersara.blogg.se - Halvvättern 2018

Halvvättern 2018

Meckis har varit cykelägare i tre veckor, och under dessa tre veckor har han hunnit cykla inte mindre än 60 mil. Det bästa och finaste i den kråksången är förstås det helt nya sättet att umgås på i och med att vi nu kan cykla tillsammans. Övriga cyklister i läsarskaran vet hur sjukt mycket tid den där cyklingen tar. Ett löppass på två timmar är långt men ett cykelpass på två timmar har knappt börjat. Cykelpass på tre och fyra och fem timmar med pauser för lunch och fika och allt vad det är tar ju en halv dag i anspråk. Mer än så. Att inte kunna dela ett så tidskrävande intresse med den som en egentligen vill spendera allra mest tid tillsammans med har liksom nästan fått mig att tappa det. Nästan. Trots att det började bra redan när han gick med på att åka moppe med mig när jag cyklade så känns det ännu roligare nu. Just nu älskar jag att cykla.

Vad jag kanske inte har sagt så himla tydligt är att det föll sig på så vis att jag spontananmälde oss till Halvvättern. Förra helgen, jag vet. Livet har varit så hektiskt att bloggen inte riktigt hunnits med. Hur som helst. När vi överlevde Siljan Runt med sådan bravur så letade jag startplater till nästa lopp för att liksom kombinera en rad av bra saker. Cykla, umgås, utflykt och husbil. Söndagslopp 30 mil hemifrån innebär att en måste ta sig hem samma dag efter målgång. Därför vore start så tidigt som möjligt att föredra och lämpligt nog hade de första platserna jag fick napp på start redan 7:06. Som om det vore menat. Helt plötsligt fanns våra namn i en startlista till nästa gemensamma sportevenemang.

Uppladdning för 15 mil i Motala (eller ja, 15 mil med start i Motala förstås) blev en helt misärartad vecka. Eller ett slut på veckan åtminstone. Jag var låg på energi och hade 20 slag högre puls än jag brukar när vi cyklade långt på nationaldagen. Jag var trött och otrevlig på torsdagen. Jag var ledsen och nere på fredagen och jag var instabil och grät för precis allt på lördagen. Kanske en hormon eller två som kom farande från någonstans, ingen aning. Akut PMS trots avstängd mens, vem vet. Vi kom i alla fall iväg till slut. Cyklarna i sovloftet och så var det bara att tuta och köra. Lite lätt rödgråten här med. Stabil tjej. .

Framme i Motala sju år senare lyckades vi hämta ut våra nummerlappar efter många om och men. Och givetvis fota den cyklande busken.

Sen parkera husbilen på lämpligt ställe. Och avsluta lördagen med en kvällspromenad i ett helt otroligt varmt Motala.

Lite nedvarvning i husbilen och ett försök till sömn. Det gick sådär. Jag sover alltid lite krattigt i husbilen. Vet inte om det är för att jag är rädd att jag ska trilla ner från loftet eller om det bara är för att sängen är hård och knölig. Nåväl. Tidig morgon på söndagen. Så klart inte att jämföra med när det skulle cyklas ett varv runt hela sjön och klockan ringde innan det ens var läggdags, men dock. Halv sex var det uppstigning. Grötfrukost, påklädning, fixa det sista med cyklarna och sen rulla iväg till start. En fantastiskt solig och varm morgon. Inte heller nu behövde en fundera över ifall armvärmare eller regnjacka skulle packas. Skönt.

Två laddade innan start. En egen bild

Och en proffsbild. Yes. För första och kanske enda gången har jag betalat för att få ladda hem bilder ifrån ett lopp. Kanske onödigt, kanske inte. Hur som helst tyckte jag att det var tillräckligt många som var fina för att det skulle kännas tillräckligt värt det.

Starten för grupp 4 gick 07:06 och vi rullade iväg. Första fem kilometrarna gick långsamt långsamt. Trångt i början och läskigt att cykla inklämd mellan massor av människor och staket. .

När det väl släppte och vi fick börja trampa fritt var det någon av oss som var rätt rejält taggad. Denne någon ville jaga ikapp ALLT som körde om oss. Med tanke på att vi startat i grupp fyra av cirka hur många som helst så blev vi ju ganska mycket omkörda. Jag kände rätt tydligt att hetsen och stressen inte skulle leda någon annan stans än att vi får äta upp det sen. Lika säkert som att vi får äta bullar. Hellre ätt jämnt och stabilt tempo än att jaga ursinnigt i några mil och sen behöva vila en halvtimme i depån och bli omkörd av alla som man hetsat om. Eller hur? Vi blev lite osams där. Fast det är mest jag som fräser. Meckis tycker mest att det är skitkul med buffén av släta bullar. Och saltgurka. Han får aldrig saltgurka hemma, stackarn

Sen kom ju den där beryktade Ombergsbacken. Den som i facebookforumet "cyklande tjejer" ofta diskuteras i termer av det värsta man kan utsättas för. Typ. Men komigen. Det var en alldeles vanlig och totalt ospännande backe. Ja, klart att en fick växla ner lite. Faktiskt enda stället på hela banan som krävde nedväxling på framklingan, men särskilt mycket värre än så var det ju inte. Jag blev nästan lite besviken. Väl på toppen behövde en inte bli besviken i alla fall. Himmel vilken utsikt när skogen öppnade upp sig och Vättern bredde ut sig. Fint.

I övrigt var det värsta med Omberg att vägen var så himla smal. När det väl bar iväg utför blev jag helt fartblind och rädd. Eftersom vägen var så smal och kurvig kändes 28 km/h plötsligt som 48 och det gick inte riktigt att njuta av det. Jag hade det faktiskt inte skitkul när vi kom ut ur skogen efter Omberg heller. När det vimlade av smala sega uppförsbackevägar med sån där friktionsjobbig asfalt som bara suger fast däcken. Det gick så sakta och min rygg gjorde så ont. Och dessutom var det bara en massa folk som parasiterade på oss och det fanns ingen att åka bakom

Jag är inte helt säker på i vilken ordning saker hände här. Jag vet att vi välkomnade bullstopp nummer 2 efter ca 6mil på cyklarna. Jag hade ont i ryggen och ville sträcka på mig. Min nacke hade gjort ont redan efter två mil och nu hade det spridit sig ner i ländryggen så att benen domnade bort lite när jag satt. Jag vet dock att det mesta såg ganska likadant ut mellan ca 3-8 mil. Vi fick dra jättemycket själva, kilometrarna sniglade sig fram, jag hade ont överallt och jag tänkte att det kommer bli en lång lång lång dag. Försökte bara tänka på hur fint det faktiskt var att jag fick vara där och cykla i världens drömmigaste väder. Sämre sysslor kunde en ju ha.

När vi kommit drygt halvvägs kom den första riktigt bra gruppen som vi kunde parasitåka på. Äntligen få dra lite nytta av andra. Här kom en kvartett av ensamåkare som hittat varandra och nu ägnade sig åt jämn och skön klungåkning som typ räddade livet på åtminstone mig. De körde om oss, men inte med så otroligt mycket hastighetsskillnad att det inte gick att haka på. Det blev två och en halv mil med drömcykling. Jösses vad skönt. De växeldrog och vi åkte bakom.

En inzoomning på oss vid samma tidpunkt säger att smilbanden har åkt upp lite. Hopp om livet. Till och med en tumme upp från Meckis. Nu är vi på gång.

Vid kontrollen efter 10 mil stannade både vi och vår värddjursgrupp för en lite längre paus. Kissa, dricka kaffe, äta bullar, sträcka på sig, försöka reloada lite energi. Sen tappade vi bort gruppen och det fanns inte annat än att hoppas på att hitta en ny. Det tog inte särskilt lång tid. Ganske direkt efter kontrollen blev vi omkörda av en tjej och en kille som också de hade tillräckligt lite högre fart för att vi skulle orka hänga på. Den här bilden säger ganska mycket om situationen just då. Ungefär att den där bruden fick göra hela jobbet medan hennes kille (manlige sällskap ivf) åkte bakom. Han släppte styret, han rullade axlar och han gymnastiserade på sin cykel medan hon fick dra. Och där bakom åkte vi. Fastklistrade som två små amöbor och njöt av livet på den kanske snabbaste delen av hela loppet. Jäklar vad det gick. Bra tjej. Jävligt bra tjej. Hoppas att hon inte var fullt så plågad som hon ser ut.

Jag hade ganska precis 4h på klockan när vi startade den sista strapatsen efter tio mil. Våra sista 5 mil gick på en timme och 33 minuter. Mycket tack vare tjejen här ovanför som drog oss i turbotempo i åtminstone 2,5 av dem. När denna duo svängde in i sista stoppet med dryga två mil kvar så hade Meckis och jag redan bestämt att vi skulle försöka cykla klart utan avbrott. Det blev några jobbiga ensamcyklingskilometer innan det sista perfektgruppen körde om oss. De hade startat 07:34. Alltså cyklat i en halvtimme mindre än oss. Kanske hade de låtit bli att äta så mycket bullar och hållit ett jämnt och högt tempo hela vägen. Hur som helst gick dessa individer för en sluttid precis runt 5 timmar och alltså 30 km/h i totalsnitt men inte heller dem var det särskilt svårt att hänga på. Så himla skön känsla att rulla tillbaka in i Motala. Så himla skön känsla att vara klar.

Sluttid fem timmar och trettiotre minuter. Rulltid 5:10 och dryga 29 km/h som rullsnitt. Sjukt nöjd med det. Sjukt nöjd med allt. I alla fall andta halvan av loppet. Jag hade hållit så himla bra i energi och kände mig pigg och glad. Liten antydan till illamående på sista milen eftersom vi bitvis cyklade så snabbt att det inte gick att fokusera på att försöka äta eller dricka så mycket. Enormt välförtjänta små medaljer. Det gjorde vi bra.

Efter loppet blev det en dusch i Motala Ström. Ingen aning om vattenkvaliteten där. Vi bara klev i och det var det bästa beslutet den dagen. Sen rullade vi till Askersund för lunch på en mysig Thaiflotte innan vi skumpade hem på alldles för långsamma vägar.

Slut på äventyr. Tack och godnatt.