Skrivkramp

Ja som ni märkt så råder en viss skrivkramp för tillfället. Det är som att jag inte längre vet vad jag vill berätta. Allt sitter fast. Jag måste intala mig att skrivandet är ett ypperligt sätt att konservera tankar och känslor och att jag faktiskt bara gör det för mig själv. Arkivet här i bloggen inte är något annat än ett mer lättillgängligt format av mitt eget minne som jag ger dig viss tillgång till. Jag vill ju kunna läsa detta sen. Du läser troligen bara nu. Jag vill kunna minnas både små och stora händelser ur mitt enkla liv. Du låter dem troligen passera. Det behöver inte vara mer avancerat. Det ska bara göras.

Jag har i alla fall haft tre veckor av ganska bra kontinuitet i tränandet sedan det blev jobbvardag på riktigt efter julledigheten. En timme om dagen eller så. Fem-sex dagar i veckan. Min fitbit har bott på min arm i en månad nu och den tillfredsställer min inneboende statistiknörd på så många olika sätt. Det är så kul att se hur vilopulsen blir lägre desto bättre jag tränar. Kul att se skillnad i förbränning de dagar jag tränar mot de dagar jag inte tränar. Kul att följa sömnkurvor och kul att sträva efter att röra på sig tillräckligt mycket för att en rad olika mål ska uppnås. Det räcker så just nu.

Men samtidigt som jag faktiskt är både glad och stolt över allt det där så känns det samtidigt så mesigt. Framförallt är jag ju stenhård bedömd av mig själv. Hur mycket jag än kämpar för den där acceptansen. Min nivå är så låg och det gör allt ännu lite mer jobbigt att skriva om. Varför ska jag skriva om träning när jag typ inte tränar?  Allt är så många steg tillbaka, och hur mycket jag än övertygar om motsatsen så är jag nog lite rädd för att bli bedömd. Dömd. Rädd för att någon ska tro att jag tror att jag är något. Rädd att någon ska tro att jag tror att det jag presterar är något att ha. Rädd att någon ska tro att jag är nöjd med att jag kan småjogga i fem minuter. Rädd att det skulle vara fult om jag faktiskt var nöjd.

Men vänta, va? Säger jag ens att jag kan jogga nu?

Ja efter mitt andra besök hos sjukgymnast Malin på Gävle Sjukhus fick jag okej att testa lite försiktig löpning. Hon sa ungefär att jag skulle börja med att knata och gå på löpbandet. Jag skulle smyghöja tempot hela tiden och när jag inte kunde gå snabbare kunde jag prova att småspringa i samma fart. En minut eller så. Sen gå igen. Och fortsätta så. Testa högre och högre tempo men fortsätta att hålla tidsperioderna korta. Jag gjorde det. En minut funkar fint. Två också, förutom att det redan blir jobbigt. Någonstans vid tre-fyra minuter börjar knäna protestera lite. En gång testade jag fem minuter sammanhängande. Det var gränsfall till dumt.   

En del av mig vill ju skrika ut det. HALLÅÅÅÅ, jag springer ju för tusan. Springer. Båda fötterna i luften samtidigt. Jag kan landa så hårt på ett ensamt ben som det faktiskt krävs för att ens kunna ta ett löpsteg. En annan del skäms lite.  Den där delen av hjärnan som fnyst lite småelakt åt alla som på något vis uttryckt hur JOBBIGT det är att springa. Vadå, ditt mål är att springa 5km utan att behöva gå? Revidera, för helvete!!! Men ja jag är ju där själv just nu. Shit vilken dröm att orka springa 5km utan att gå. Just nu är nivån att det blir nästan maxpuls av fem minuter långsam jogg. Vad är det att skryta om? Där slutar liksom det rationella. Det här med att jag inte sprungit sedan i juli. Det här med att jag inte kunde gå ordentligt under större delen av oktober och november. Det här med att jag just nu inte riktigt fattar hur sjukt ont jag har haft. Fortfarande har om jag plockar bort mina piller.

Jag drömmer ju om att springa. Mil efter mil. Barbent och med syrendoft i näsan. Mitt huvud tror såklart att det där med att springa flera mil bara är att plocka upp exakt där jag lämnade det. Hjärnan tror att jag måste visa att jag minsann fortfarande kan om jag ska ha rätt att visa något alls. Samtidigt som jag vet hur det straffar sig att vilja visa för mycket. Kan jag få stoltsera med en sammanhängande kvart? En sammanhängande halvtimme? Nej inte än. Jag ska inte hetsa med löpningen, men jag är sjukt glad att jag kan prova lite. Det är trots allt bara januari och snöyra där ute. Inte så bråttom.

De andra sporterna då? Simningen har varit jobbig ett tag. Den är tung och jag är långsam och jag drabbades av någon akut form av tristess som gör att jag typ inte fixar att simma mer än 45 minuter innan det blir skittråkigt. Så vill jag inte känna. Därför tvekade jag inte ens en halv sekund att anmäla mig till Simcoahens Online-kurs när det dök upp en sån. Behöver lite ny simspiration. Lite flow och lite nytt tempo. Marängen solade på Aruba när vi anmälde oss och hon hann knappt komma hem innan vi simmade vår första läxa. Hon skulle absolut ställa sig bredvid mig i baddräkt det första hon gjorde. Jag letade efter något blekfilter, vilket som helst, som kunde jämna ut oss lite men det fanns inget. Jesus.

 
 

Ett tag har styrketräningen faktiskt varit roligast. Framförallt tack vare ett lite nytt och avslappnat tankesätt. Jag är där för att använda min kropp. Inte för att förändra den. Det osar generellt så mycket kroppshat och ångest i gymlokalerna att det liksom brukar trycka ner mig i skoskaften lite. Det känns inte kul med alla dömande och granskande och missnöjda blickar som folk ger sig själva. Jag orkar inte ett enda forum till där jag ska mäta och utvärdera. Jag är där för att det är kul att lyfta tunga saker och för att det är väldigt häftigt att få känna sig stark. Ibland känner man sig inte lika stark och då blir vikterna lättare. Ibland känner man sig jättestark och då kan det bli pers. Vid tre olika tillfällen har jag stånkat upp 90 kg från marken. Det är väl inte helt ohäftigt ändå?

 

Cyklingen är också häftig. Det här med att bygga kondition. Jag förväntade mig väl där också att jag skulle orka allt på en gång. Klara av att köra samma typer av mastodontiska intervaller med samma ostoppbara känsla så fort jag satte mig på cykeln. Det blev inte riktigt så. Kroppen i chock. Pulsen skyhög. Nu går det i alla fall bättre och bättre för varje gång, vilket såklart heller inte är ologiskt. Jag har halverat kortisondosen jämfört med starten vilket kanske bidrar. Nu kan jag göra ett jobb utan att det känns som att hjärtat omedelbart ska flyga ut. Såhär fint ser det ut i min fitbit. Den tappar kontakten ibland och det blir inte lika tydligt som i Garmin, men hey det duger.

 

Igår satt jag till och med på frökencykeln för första gången. Min deltagarskara var två noga utvalda testpersoner men det infann sig ändå ett litet extra pirr i magen. Jag saknar det samtidigt som jag är livrädd. Det jobbigaste med hela min tillvaro just nu är de efterhängsna panikkänslorna som fortfarande kan slå till lite när som helst och göra att jag bara vill springa och gömma mig. Jag vet inte vart jag har dem men jag vill inte ha med dem att göra. Jag vill känna mig säker på mig själv och på att jag kan sätta mig i situationer där jag förväntas prestera och leverera. Just nu är jag lite för rädd. Men snart.  

 

Annars är förmågan att slappna av och inse att det är helt okej att välja stillsamma aktiviteter en hel dag ett stort steg framåt. Pussla till exempel. Som jag älskar att dyka ner bland bitarna och tänka på absolut ingenting. Balsam för min introverta själ. Nu har vi satt tänderna i ett med 3000 bitar, bara för att det inte ska bli färdigt på en gång. Var tvungen att kontrollmäta bordet hos mamma för att se att det skulle få plats. Det finns 2cm över på varje sida. Och det finns två katter som tycker att det är rätt festligt att flaxa bland bitarna. Utmaning.

 
Jag tycker att jag har rätt fina träningsrutiner nu och jag ser fram emot att ta mig an ännu en vecka i samma anda.
 
Måndag: Gym med löpning
Tisdag: Morgonsim + Cykel
Onsdag: Simning
Torsdag: Cykel eller vila
Fredag: Ev morgonsim + Gym med löpning
Lördag: Simning
Söndag: Cykel eller vila
 
Hoppas att du får en fin vecka!