Omstart

"Nähä men då får väl jag säga till dig att du inte ska röra på dig alls då"
 
Sara, varför tror du alltid att du är så jävla unik? Att saker som händer och sker och förväntas och förklaras ändå liksom inte ska gälla för dig. Knädoktor Tomas sa ju ganska tydligt att kortisonet kommer att lura dig. Att det bedövar och dämpar inflammationen men egentligen bara skapar en falskt förhoppning om att allt är över. Trodde du liksom inte på det?
 
Jag var smärtfri hela helgen och tränade söndag och måndag och tisdag och onsdag. Med mina vanliga mått mätt var det patetiskt och ingenting. Men jag kan inte mäta med mina vanliga mått nu. Kan kanske inte mäta alls. För jag har skitont i mitt knä igen. På riktigt. Humöret är berg- och dalbana. Det svänger fort. Endorfinkicken från i söndags har bytts mot en ny deppdipp.
 
Cykelpasset i söndags var ju en dröm. Gympasset i måndags var förmodligen bara korkat eftersom jag kände så tydligt att det var så många rörelser som inte kändes bra. Gjorde dem ändå pga envis. Spinningpasset på tisdagen var förmodligen ännu dummare eftersom jag hade exakt noll respekt då heller. Gick bananas med motståndsratten trots tydligt gnissel och hade exakt noll försiktighetsmått invägda. Jag skulle ju inte belasta mitt knä. Skulle inte cykla med en massa motstånd. Men fuck vad svårt det är att acceptera det här. Leden ÄR inflammerad. Brosket ÄR försvagat. Kortisonet HAR lurat mig genom att både bedöva och dämpa inflammationen. Inte tagit bort någon grundorsak. Kanske inte ens tagit bort symptomen utan bara dolt dem lite.
 
Under onsdag och torsdag smög sig smärtan tillbaka igen. När jag helt ogenomtänkt gjorde ett graciöst dyk ner í bassängen på onsdag eftermiddag så högg det till i knävecket. Senare kom även smärta runt själva knäskålen. Typ där det tidigare var vattenfyllt. Gör ont att trycka, vrida, lyfta, dra.  Det är nya rörelser som begränsar mig nu och det är en ny typ av smärta, men det är förmodligen inte rocket science.
 
Men Knädoktor Tomas hade ju sagt att jag skulle träna det jag kunde och att det var bra att både böja och sträcka och cirkulera. Det var ju i alla fall vad mina små öron ville höra. Jag har tränat det jag har trott att jag har kunnat hela veckan och nu gör det satans ont igen. Ondare. Lika delar förvånad och ledsen och arg ringde jag försäkringsbolaget igen imorse. Det är fan inte kul att ha ont hela tiden. Och jag vill verkligen ha hjälp med att lösa träningen. Behöver endorfinerna för annars går jag under. Ge mig en sjukgymnast eller något. Någon som kan ge mig hjälp med vad som funkar och inte funkar och liksom förutse vad som riskerar att förvärra saker. Jag fattar inte sånt och jag är totaaalt respektlös. Hjälp. 
 
Tjejen på försäkringsbolaget tyckte att jag skulle börja med att resonera med knädoktor Tomas igen. Han hade lite telefontider så han ringde upp mig nu under förmiddagen. Glöm inte att jag var ironman-aspirant för en månad sedan. Det här med träning är inte liksom konstigt för mig. Inte konstigt för någon som håller på med sånt här. Fast det roligaste är ju ändå att när en ska försöka återberätta sina förehavanden så låter det  så urbota genomkorkat att jag typ vill skratta år mig själv.
 
"Jo jag cyklade då och jag simmade då och så gymmade jag och så cyklade jag igen och så simmade jag och så cyklade jag lite till och nu gör det ju ont igeeeeeeeeen...."
 
Knädoktor Tomas harklade sig lite i andra änden och suckade lite och svarade lite försiktigt
 
"Ehm, hmm, öh... Har vi kanske missförstått varandra lite. Jag sa ju INGEN BELASTNING!".
"Ja jo men jag tänkte att...."
 
Och så kom citatet i början. Fattar du inte att du ska hålla fan på dig så får du fan inte röra på dig alls. Typ. Antar att det var det han menade i alla fall. Underförstått bakom den fantastiska trevligheten. Han skrev ut starkare piller som jag ska knapra en gång om dagen och så gav han mig strängeligen belastningsförbud fram till nästa fredag då hans kollega ska klämma lite på mitt knä igen.
 
Jaha. Ingen träning alls nästa vecka då. Förhandlingarna har redan börjat. Backar och börjar om. Ny sats. Tillbaka till annat tidsfördriv. Tillbaka till depp och eländighet. Troligen kanske lite. Men jag försöker tänka annorlunda den här svängen. Försöker tänka på att det väl faktiskt finns annat som är viktigt och meningsfullt också. Börjar till exempel med en helg på Åland och tänker då inte tänka en enda träningsrelaterad tanke. Och det ser ut som att Geta tänker ge oss ett skapligt magiskt lördagsdygn på HavsVidden. Längtar!