maiersara.blogg.se

 

En träningsblogg utan så värst mycket träning är som en... en... en... ja jag vet fan inte. Jag älskar min blogg, det gör jag verkligen. Jag älskar att kunna gå tillbaka och läsa inlägg från en viss tidsperiod. Se en bild, läsa mina ord och känna precis det jag kände precis just när jag skrev. Jag vet oftast ganska exakt när jag kände en viss känsla för jag kopplar ofta ihop händelser med tidi. Jag har rätt bra ordning på både när saker och ting hände eller när de kommer att hända. Jag minns händelser både i förhållande till varandra och i förhållande till ett år eller en månad. Ibland till och med en vecka eller en dag. Just nu behöver jag påminnas rätt dagligen om dagar med bra känsla

 

Jag är en endorfinjunkee och när jag inte får endorfinerna så deppar jag ihop. Men det här med att jag gråter en skvätt lite här och lite där över att jag inte får träna som jag vill är liksom inget som gemene man förstår. Jag missunnar såklart inte Kalle för att han får gå på peppiga spinningpass flera gånger i veckan. Jag älskar att han har kommit på hur kul det är. Ändå bryter jag ihop varje gång han kommer hem och kvittrar om hur bra det varit. Det går inte att förklara hur det känns att inte veta hur långt bort det är att jag får springa och cykla igen. Att inte veta när jag får jobba med mitt hjärta på riktigt. Det går inte att förklara hur det känns att det de senaste dagarna har börjat strama och dra i vänster knä också. På precis samma sätt som det började i höger knä för sex veckor sedan. Trots att jag nu i en veckas tid knaprat starka antiinflammatoriska piller varje dag. Jag var till en läkare igen i fredags och fick en ny handlingsplan. Fick tydligt på pränt att jag inte ska cykla, att jag ska fortsätta ta ett piller om dagen, att jag ska söka upp en sjukgymnast och att jag ska vara synnerligen försiktig i två veckor till. Om två veckor kan det bli aktuellt med mer kortison om det behövs och även med en remiss till röntgen.

 

So life goes on, och ni som tittar in här iblan får hålla tillgågo med rätt så vardagliga händelser tills vidare. Förra helgen åkte Kalle och jag på en romantisk dejt ju. Till fantastiska HavsVidden Resort i Geta på norra Åland. Har inte ens kommit med för med att skriva om det. Jag är så glad att vi fick chansen att hitta det där stället tack vare motorcykeltrippen i maj. Vi bestämde direkt att vi ville åka tillbaka efter säsongen och nu lyckades vi hitta en helg som passade. Och vilken helg vi hittade på. Tjugotre grader i luften, solvarma klippor trots mitten på september, helt uthärdliga 17 grader i havet, timmar i mysig bastu, en bra ripasso och choklad i solstolen, magisk oxfilé till middag, avslappnande miljö och lugn och ro i sinnet. Ett dygn som kändes som tre. Underbart. 

 

 

 

 

 

 

 

Träningsveckan v 36 bestod av två gympass och tre simpass. Att stå i gymmet och lalla med lätta vikter och bara försöka fokusera på överkroppen är varken särskilt kul eller särskilt givande, men jag ser uppdraget som uppfyllt att jag bara tar mig dit. Jag har knatat och gått lite i trappmaskinen också bara för att få göra någonting som ska generera lite puls. Jag vet inte hur klokt det är egentligen eftersom det gnisslar och känns och eftersom det är trappor som är mitt största problem till vardags. 

 

Jag försöker verkligen göra mitt yttersta för att skapa kvalitet i poolen. Jag försöker göra mitt yttersta för att affirmera mig själv istället för att ständigt klanka ner på mina prestationer och känna mig kroniskt kass. Det är nämligen inte särskilt produktivt det heller, och en riskfaktor för att jag snart kommer att välja bort den enda sporten som faktiskt funkar just nu. I onsdags simmade jag 10x200 i någon typ av stegrande fart. Jag försökte börja lugnt och avsluta så snabbt jag kunde i varje intervall. Att ta i i mer än 100m var helt omöjligt och pulspåslaget gjorde mig illamående. Jag satte alla intervaller på ungefär 3:25-3:30. En vanlig Sara hade skrattat högt åt det där men jag försökte intala mig att jag trots allt kan. Jag. Kan. Simma. I fredags morse hade jag ett mentalt bakslag. Jag åkte dit men jag simmade inte. Hoppade i, tappade räkningen på direkten, hade ingen lust och ingen plan och resultatet blev därefter. Ingenting. Ett försök att revanschera det på lördag morgon. Äntligen kändes det roligt att åka till poolen. Äntligen kände jag mig som en simmare och äntligen orkade jag utföra på ett ungefär det jag hade tänkt. Jag simmade 4x(200 - 2x100 - 4x50) och den här gången gick 200:ingarna på 3:15-3:18 istället. Wow. Så nöjd. Tillåter mig att tycka att jag duger. Oavsett vad jag kunnat förut. Om några veckor kanske det blir 3:05 igen. Sen 2:55 och då slår jag ju personligt rekord. Tänk va. 

 

 

I övrigt är mitt liv mest en matresa just nu. Alla torsdagar i september får man gå 2 för 1 på Gästis för att de vill fira att... att.. äh jag minns inte. Vi har varit dit båda gångerna. Finmat och lite husets röda mitt i veckan går väl inte att klaga på. Och en dejt med min Meck.    

 

I fredags åt vi säkert också något smarrigt och på lördagen blev det kräftor och bubbel hos mamma och pappa. Magnus kom också och vi peppade för Lidingöloppet. Så ledsen att jag inte kan springa med honom men jag ser verkligen verkligen fram emot att åka och heja. 

 

Jag försöker även göra ett visst mått av avslappnande och stillsamma aktiviteter såsom svampplockning. Mamma och jag var ute i en timme i torsdags eftermiddag, och även om jag fick offra mig en del....

 

...så blev ju resultatet helt lysande bra.  

 

En annan avslappnande och mysig vardaglig aktivitet är att hänga med den här lilla killen. Oscar. Typ en månad på dagen. Hans mamma är den första av mina "sedan-länge-vänner" som gått och förökat sig. Konstig känsla. Men så underbar.  

 

Det om det. Förhoppningsvis ska skrivkrampen släppa snart. Peace.