En drömhelg
Kanske är det bra att må lite katastrofalt dåligt mellan varven för att verkligen uppskatta att må bra. Uppskatta det normala. Faktiskt inse att det normala är en ynnest. Herregud vilken fin helg jag har haft. Herregud vad glad jag är att jag fick komma till knädoktor Tomas i fredags. Glad för kortisonkicken som lurat mig att allt är nästan precis exakt som det ska, hela helgen. Kärlek på allt det. Kärlek på allt.
Jag fikade med Maarit direkt efter jobbet i fredags. Pratade ikapp om ett och annat. Hon skulle vara fröken på fredagsspinningen och jag hade packat saker just in case. Dividerade lite fram och tillbaka om det skulle vara klokt av mig att delta eller inte. Var rädd att bli övertänd. Framförallt rädd att få ont. Jag bestämde mig för att jag skulle trampa helt utan motstånd i ca 15 minuter. Det gjorde jag, men saken var ju att varje tramptag liksom skruvade mungiporna ett snäpp närmare öronen. Jävlar vad roligt. Jag ville mer. Ville vara med på riktigt. Ville svettas. Ville använda min kropp. Fördelen med en cykel som står stilla är ju att det går att cykla lite hur som helst. Efter de där 15 minuterna av försiktig cirkulation gick jag all in på enbensintervaller. Sån jävla känsla. YESSS!
Avslutade fredagkvällen med tacos och Finnkampen hemma hos mamma och pappa för att sedan vänta på att få åka till Sandviken och plocka hem partajande sambo.
På lördagen tog jag först en tur till svärisarnas äppelträd för en liten pallningsinsats. Shit vad äpplen det finns i år. Dumpade av en kasse hos mamma och väntar nu på att det ska resultera i mos och saft och paj. Mm, mm, mm.
Efter äppelplockningen blev det en promenaddejt med Coolaste Bruden i Hoo. Hennes disaster till bil står för vilken-gång-i-ordningen ofungerande i Kalles garage och den här gången är det högst osäkert om det inte är ett obduktionsprotokoll med fastställande av dödsorsak som hon väntar på. Nåväl, anledningen till att vi promenerade just dit var för att det försvunnit en nyckelknippa som misstänktes ligga i bilen. Det gjorde den. Frid och fröjd och fem kilometer prat in på friskluftskontot. Som jag gillar den här tjejen.
Lördag kväll blev det spontan grillkväll hos Ida och Tatte. De hade mött oss när vi var på väg in till Sandviken för att plocka hem Kalles bil och skrev och frågade vad vi var ute på. Efter några snaps fram och tillbaka föreslog vi grillning och underförstått betyder det att de får stå för värdskapet. Fint att det kan vara så enkelt att bjuda in sig till vänner på middag. Rostas och Ripasso och kortspel och skratt. Så mycket bättre än så blir det väl inte?
Söndag så. Grand Finale på den här drömhelgen. Maarit och jag hade spanat in väderprognoserna och sett att dagen skulle bli perfekt för en sista liten fikacykeltur. Knädoktorn hade ju sagt att det var okej att "cykla lite lätt". Vad det betyder måste ju vara en definitionsfråga. I min värld är det synonymt med fem mil med fika. Kompisarna gjorde planer som innefattade både mig och Kalle och våra två små cyklar och jag hoppades hoppades hoppades att knät skulle hålla. Vi mötte upp Maarit och Markus vid tegelbruket vid tiosnåret. Redan efter dessa första 7km som förflyttat oss till mötesplatsen kände jag så mycket cykellycka att jag inte viste hur jag skulle hantera mig själv.
Kommande tre mil gick mest ut på att utstöta små konstiga ljud. Dels för att ovanan och chocken gjorde att kroppen faktisk fick jobba rätt hårt, men mest för att jag var så himla himla high of lite. Över solen och värmen, över friheten att vara smärtfri och kunna röra på mig som jag vill, över sambon som också cyklar och som till och med tycker om att cykla. Och så över den där nykära kvittriga cykelkompisen som kanske inte fick fullt utrymme i sitt kärleksrus pga fick även hantera mitt livsrus.
"Kalläää du måste jö aktivera na, hon ä jö uppenbarligen heelt understimulerad!!"
Allt kändes toppen i ca 3,5 mil, sen blev det lite gnissligt och stramt. Vi stannade, skakade loss, käkade snickers. Jag tappade farten totalt men kände att det liksom inte var så bråttom. Jag hade dock gjort en noggrann undersökning dagen innan för att förvissa mig om att det skulle vara öppet på Gammelstilla Café. Fika efter fyra mil, det är väl helt lagom osv. Dock var det tvärstängt och plötsligt stod jag under lätt mordhot från kaffesugna cykelkompisar. Jag vet hur det kan gå när en lovar kaffe och det skiter sig. Lex Svartnäs. Bästa lösningen på det var att Kalle och Markus fick ta fram sina snabba cykelben och bränna av den sista milen hem i överljudsfart för att hinna fixa kaffe innan jag och Maarit hann trampa hem lite mer makligt. Vilken toppenlösning det blev. Kaffe och päronbubbel ute i lekparken. Såklart bästa muggen till bästa vännen!
Snabbdusch och sen en tvåhjulssladd förbi bygdegården för att göra vår medborgerliga plikt. Vi åker bort nästa helg och kommer förmodligen inte hinna rösta på den rätta dagen så lika bra att få det överstökat i förtid. Om du går runt och tänker att du kanske ska skita i att rösa pga är inte tillräckligt insatt. Sluta. Bara sluta. Om du är någorlunda rimligt funtad så vet du vad du inte ska rösta på, så ta dig till vallokalen och rösta på precis exakt vad som helst annat. Bara gör det. Enkelt. Viktigt.
Eftermiddagen spenderades vid Långsjön med att grilla korv och titta på andra som fiskar. Avslappnande.
Sen tog helgen slut och jag imponeras hur mycket saker det ändå gick att hinna med.