maiersara.blogg.se

Redan i början av augusti, precis när magen börjat återgå till det normala men innan det spårat fullständigt med knäna, skrev Maarit och frågade om jag ville hänga med henne till Bollnäs första helgen i oktober. Träningskonventet Bollnäs Ess. Hon skulle åka för åttonde gången eller så men jag hade aldrig varit dit. Jag kollade upp det hela och det lät ju kul. Och jag blir alltid lycklig av en hängningsförfrågan så jag anmälde mig direkt. Jag hade redan då känningar i det ena knät men jag hade inte börjat läsa på om vad det kunde vara och definitivt inte forskat i hur långdraget det skulle bli. Nåväl, jag anmälde mig till en härlig cocktail av träningspass och föreläsningar och började genast räkna dagarna.

Vägen hit har ju som uppenbart inte varit optimal och vi behöver inte orda mer om den saken mer än att jag på slutet hade blandade känslor inför den här helgen. Mest för att min inre femåring har det ganska jobbigt med sig själv just nu. Så ofta vill hon slänga sig ner på marken och sparka och slå och skrika att om inte DET DÄR fungerar så ska det fasen inte bli något annat heller. Varje gång det kommer cykling på tal är hon extra framträdande. Ligger och pyr under ytan, pockar på uppmärksamhet och vill gärna att jag går och sätter mig i ett hörn med armarna i kors och säger att jag skiter i allt. Varför ska jag ens göra NÅGONTING när jag inte kan göra EXAKT det jag VILL? Men måste det alltid vara ett nederlag att inte kunna göra det som är svettigast och jobbigast? Vad är det jag tror att jag ska bevisa? Jag jobbar hårt på att söka pepp i det som fungerar istället för att söka depp i det som inte fungerar just nu och det fanns ju massor med inspirerande föreläsningar på schemat. Dessutom massor av simpass och yoga och rörlighetsträning och annat nyttigt. Jag lovar att jag hade kunnat fylla helgen med kvalitet även om det inte hade blivit en enda svettdroppe producerad. Nu har det blivit lite av varje. Men häng med från början.

Jag jobbade till lunch på fredagen och åkte därefter hem till Maarit och plockade upp en bil som skulle köras till Sandviken för tillbakalämning. Min skräck för att köra lite för nya bilar är total men det var ändå en trevlig färd. Jag visualiserar ju min framtid i en egen automatväxlad bil från innevarande decennium och tänkte att det ändå vore ganska fräsigt. Nåväl. En annan gång. När den ena bilen återlämnats på rätt ställe rullade vi gemensamt norrut. Massa bra samtal och färden gick på ett kick. 

Väl på plats checkade vi in och Maarit gjorde sig redo för maxpulsspinning. Vilken start. Jag hade inte bokat något första timmen men försökte få plats på en yoga-klass som var fulltecknad. Ångrade att jag inte fördjupade mig lite bättre i vad jag eventuellt hade kunnat gå på istället men fördrev tiden på en föreläsning som hette "Meet and Greet". Sa absolut noll på förhand men skulle tydligen handla om PT-utbildningar. Jag gav den nog aldrig riktigt chansen trots att jag gjorde allt för att frammana mitt open mind på vägen dit. Det gick sådär. När jag kom tillbaka till sporthallen mötte jag upp den här. Helt färdig efter första passet. 

Tur att hon repade sig ganska fort för nu skulle vi simma. Skiner ikapp med solen ju.

Passet hette ”simma snabbare” och skulle egentligen ha hållits av självaste Emma Igelström. Det var väl huvudsakliga anledningen till att jag valde det. Min barndomsidol. Nu hade Emma fått förhinder så passet ersattes av en Niklas istället. En Niklas som väl också var proffstriathlet, men kanske inte lika mycket proffssimmare som Emma. Nåväl. Open minded är mitt nya motto, nya konventtröjan är på och jag känner mig tämligen cool vid ny pool. 

Maarit rusade vidare på föreläsning men när jag ändå var ombytt stannade jag kvar på ett simpass till. ”Svensk simträning” med Torbjörn Svensk. Det här var ett rättframt följa-tavla-pass med ett alldeles vanligt upplägg. Kanske inte speciellt annorlunda eller särskilt omväxlande, men jag ville träna något som jag visste att jag kunde göra.

Vi avslutade dagen med en föreläsning med Jessica Clarén. Jag var trött i hjärnan så jag minns knappt vad hon sa, men det handlade om att träna på rätt saker och vid rätt tillfälle. Bland annat fick vi se en film där tre olika världsidrottare (en roddare, en skidåkare och en cyklist) skulle driva en 700W brödrost med en testcykel. Alltså 700W är ju svinmycket för de flesta. Kontentan var att cyklistkillen var den enda av de tre som orkade hålla effekten uppe tillräckligt länge för att brödskivan skulle bli rostad. Det handlade om cykling och man måste träna på det man vill bli bra på. Alltså att cyklister cyklar bättre än roddare och skidåkare trots att de alla är oklanderligt tränade. Typ. Förmodligen hade utfallet blivit annorlunda om de försökt driva brödrosten med en roddmaskin eller en stakmaskin. Överlag kändes föreläsningen dock ganska tom och det kändes som att hon mest ville fylla ut tiden utan att egentligen prata on något. Synd.

Sista föreläsningen slutade ca 20:30. Lite blodsockersänkta och småfräsiga styrde vi mot Ica för att kasta ihop en plocksallad och köpa chips. Sen rattade Marre oss sansat och säkert till vandrarhemmet där vi skulle bo. Hon hade både bokat och talat om för mig vad jag skulle packa och vad jag inte skulle packa så jag åkte verkligen bara med. Behändigt. Vi satt i matsalen med våra sallader och lyckades även köpa lite vin. Varmt och gött i salen, varmt och gött i själen, massa bra prat och upplagt för en skön natt med bra sömn. Kompisen säger att hon har blivit grym på Insta Stories nu. Nog kan vi väl vara benägna att hålla med om det.

En bra natt blev det kanske inte. Alldeles för varmt i rummet, alldeles för platt kudde, alldeles för bråkiga knän som uppenbarligen reagerat på någonting och alldeles för mycket prata-i-sömnen-ångest.  Trots att jag dels vet att kompisen sover med öronproppar och trots att jag är benägen att prata om exakt vad som helst med henne när jag är vaken. Nåväl. Jag sov typ ingenting. Eller det gjorde jag såklart eftersom 7 timmar försvann relativt snabbt, men jag sov fruktansvärt dåligt. Vaknade med stukad kropp, ont i nacken och ont i knäna och generellt jobbig känsla i kroppen. Fick därtill i mig noll frukost och kände att det skulle krävas lite kraft för att ruska liv i den här lördagen. Därför var jag extra glad att jag lyckades byta till mig en plats på den så hett eftertraktade morgonyogan. Riktigt skönt att få starta lugnt och sansat med enkla rörelser och en behaglig röst i högtalarna som guidade oss igenom passet. Avslappnad och skön efteråt.

Vi gick tillsammans på föreläsning med Petra Månström som andra aktivitet. En fantastisk föreläsning med mycket känslor. Petra  har en enormt bra berättarröst. Hon pratar långsamt och tydligt och med bra dynamik trots att hon följer manus. Hon började med tårar i ögonen att berätta om förlusten av sin pappa och hur det slukade all hennes motivation till träning. Hon fortsatte med att redogöra för förutsättningar att dels hitta motivation till att börja med träning men framförallt till att fortsätta med den. Kanske inga världsomvälvande nyheter, men ändå en timme som gärna hade fått vara längre. 

Jag var på riktigt helt tagen efter Tobias föreläsning. Hade svårt att tänka och svårt att åstadkomma något med min lunchsallad. Petade lite men det gick segt. Efter lunchpausen testade jag Shadow Boxer för att få göra någonting med lite puls.Det var väldigt likt bodycombat, men man spände på sig ett tjockt bälte runt magen med gummiband hängande längs sidorna.  Se vilken taggad tjej.

Vi avslutade helgen med en föreläsning med Mustafa Mohammed. Han pratade om sitt liv och sin löpning helt ur sitt eget perspektiv. Han pratade om vad som har krävts utav just honom för att komma just dit just han är idag. Inte i syfte att lära någon någonting. Menar, det är inte många som kan relatera till hans träningsveckor på något vis. Eller vad sägs om 16-18 mil i veckan och typ aldrig vilodagar. Helt galet.