And the fun thing is…
Först en teaser…
Och djupt där inne finns det en bekräftelse-junkee som bara vill bli sedd. Bara vill duga. Bara vill höra att det går bra och tro på det. Jag säger nästan aldrig till mig själv att det går bra. Säger aldrig att jag duger. Jag vet inte om jag vill drivas av att bli bättre eller om jag vill drivas av att bara vara bra nog. Hur som helst så tillfredsställer jag inte mina bekräftelsebehov på egen hand alla gånger. Jag är snarare ganska jävlig mot mig själv.
Ibland går det superlätt att hitta motivation, knåpa ihop ett lagom tufft pass, genomföra det, vara nöjd, känna mig stark. Veckan innan jag åkte till Bollnäs hade jag simmat riktigt bra både tisdag och onsdag. Nu vill jag lägga till ett ”nåja, så bra var det ju inte…” bara för att trycka dit att en normal jag faktiskt inte alls skulle vara nöjd med det där. För det fattar ni väl? Ja såklart att ni gör. Den där tisdagens pass bestod av korta intervaller i så hög fart som möjligt. Ett varv utan utrustning och ett varv med paddlar och dolme.
8*25 @45
4*50 @1:15
2*100 @2:00
200
Jag blev förvånad när jag tittade upp på klockan och såg att jag gjorde femtiorna på ungefär 43 sekunder. Kände att ja jävlar, det går ju. Hundringarna på 1:32 var ändå rätt wow. Tvåhundringen på ungefär 3:10 var bästa på länge. Det här var fan inte så jäkla klappdåligt. Bra Sara. Bra.
Dagen efter upprepade jag bedriften på långa intervaller. En huvudserie på 3000 meter bara sådär.
4*400 1-4 @7:45 (6:55 – 6:45 – 6:40 – 6:40)
3*300 1-3 @6:15 (5:25 – 5:10 – 5:00)
2*200 1-2 @ 4:30 (3:30 – 3:10)
100 (1:35)
Jag kunde hitta olika farter och jag kunde faktiskt ta i. Det jag ändå inte kan låta bli att vara lite besviken över är att ”truckrempot” är någon sekund lägre per längd än vad jag skulle vilja. Kanske bara en, men det ger ändå rätt stor skillnad på framförallt 400m. Sanningen är att jag inte riktigt orkar ta i i 400m heller. Men jag affirmerade det här, och när jag sen simmade 200:ingar i Bollnäs på fredagskvällen så kände jag mig helt ostoppbar.
Det går bra ibland och det är skitkul ibland. Som den där fredagsmorgonen när jag fick sällskap av dessa M&M’s. Morning Mermaids.
Då behöver jag verkligen ingen extra pepp. Då forcerar vi några femtior med starttid och jag skiter i exakt allt annat än att det bara är superkul att simma. Superkul att hänga. Men de gångerna det inte går alls är ändå så många fler. Just eftersom det oftast är en avsaknad av ett ”vi” i min simformel. Att inte dela det med någon är så tråkigt. Det är så lätt hänt att bara laja runt. Mys-simma utan tanke och utan plan. Utan att det ens är särskilt kul. Det är klart att det inte är någon som bryr sig sådär vansinnigt mycket om vad jag gör för tider på 200m. Troligen ingen som bryr sig alls. Knappt jag själv egentligen. Men jag vill inte tröttna. Inte nu när simning är typ det enda jag kan göra.
Det var i onsdags eftermiddag när jag för vilken gång i ordningen tappat räkningen på min fyrahundring som jag i huvudet knåpade ihop brevet till Anna på Simcoachen. Finns det någon av er som vill peppa upp en deppig och ofungerande triathlet på distans? Finns det någon som kanske kan serva mig med ett eller annat nytt simpass i veckan men mest bara skicka en fråga ibland om jag gör något vettigt i den där poolen? Efter lite mailande fram och tillbaka så hade hon ramarna klar. Jag kommer under 10 veckor att få distanscoaching och ett helt ton ny simpepp av Anna. Det ska bli så kul att se vad det kan ge.
Imorse gjorde jag CSS-test. Den ångesten det innebär att simma max i 400m och sedan i 200m är inte nådig. Jag vet att jag är långt ifrån den standard jag skulle vilja ha. Jag har noll kondition och det är väldigt långt med 400m för tillfället. Om jag är nöjd med att prestera 6:28? Äh, det är väl tur att det finns saker att jobba på. Det måste ju finnas ett utgångsläge och detta är väl alltid något.
