maiersara.blogg.se

Hallå hörrni. Det känns som att jag alldeles precis nyss la upp den här bilden och berättade om vår 9-årsdag. Tydligen har det gått ett år till nu. Igår firade vi nämligen vår 10-årsdag. Det är väl en ansenlig mängd år ändå?  Bilden är gissningsvis från 2010. Whatever. Vi var ungefär så här små när vi 10 maj 2008 bestämde att det skulle vara vi. Lite mindre ändå. Så glad jag är för att vi bestämde det. Och så glad jag är för allt han har stått ut med sedan dess. Min bästa Meck <3

 

 

Lämpligt nog var vår dag en mystisk helgdag och lämpligt nog hade Meckis gått med på att umgås med mig exakt hela dagen. Han hade antytt att han kanske ville testa sin nyligt ihopbyggda gubbmoppe inför helgens race bara. Jag nappade direkt med frågan om han inte kunde hålla farten till mig när jag cyklar. Någonstans så skiter jag faktiskt i hur fånigt det kanske ser ut. Om det finns ett sätt för oss att umgås med aktiviteter som båda gillar så får det utfärdas hur många töntvarningar som helst. Han gick med på det, trots att han måste åka liiiiite långsammare än han kanske skulle vilja. Eller ganska mycket.

 

Nu blev tyvärr inte den "rätta" moppen körklar i tid, men såklart har han några fler på lager. Tydligen så räcker tanken 10-12 mil, så det var begränsningen. Vi hade bestämt att vi skulle åka till bussarna i Vinnersjö och fika. Tanken var först att ta kortaste vägen dit, men när vi kom fram till korsningen där en i så fall ska svänga så hade jag så mycket feeling att jag charmade till mig den längre turen. Han ser dock inte skitnöjd ut. 

 

 

Han gjorde faktiskt ett asbra jobb som farthållare. Det är ju kanske inte skitlätt att anpassa ett fordon vars hastighet inte är beroende av att det finns ett g i formeln till ett som faktiskt är det. Det enda kruxet var att varje gång jag kom tillräckligt nära för att få hjälp med vindsuget så trodde han att jag ville åka snabbare. Det betydde att han ökade farten hela tiden. Och jag fick trampa mer och mer och mer och mer. Jag tror att snittpulsen på den här rundan blev högre än maxpulsen på någon av de tidigare. Men jösses vad roligt det var. Och jösses vad nöjd och glad jag var när vi kom fram till fikabussarna. Hetsåt korv med bröd nästan lika snabbt som några dagar tidigare. Och var liksom bara genomlycklig, trots nu alldeles för lång och ostyrig lugg. 

 

 

Som sagt, jösses vad roligt det var. Främst att vi gjorde något tillsammans som innefattade idrottsutövande (för mig) men dels att jag faktiskt känner mig som ett cykelproffs när jag betraktar våra snittider på sista tre milen. Från fikastoppet och hem är det som nämnt i förra inlägget väldigt nära 33 kilometer. Det tog nu en timme och en minut att avverka. Fattar ni? Kanske helt och hållet thanks to min grymma farthållare. Han piskade på mig rejält, men hur det än är så har jag cyklat i den här farten. Vi hade inte snöre liksom. Jag är chockad!

 

 

 

Lite senare firade vi vidare på pinchos. 

 

 

Och avslutningsvis med fint bubbel och babbel på ballen. Riktig höjdrdag!