Och Carpe Diem fortsätter

Ja de två senaste dagarna, och kanske framför allt gårdagen, var ju inte heller något att bli direkt besviken över.
 
På onsdagen var i alla fall temperaturen en liten aning mer human för löpning och jag skulle enligt coachen springa mitt sista långlånga långpass innan maran. I planen stod det 28 km/2:50 men med tillåtelse att korta ner till ca 20 om det skulle kännas motiverat. Jag har svårt för det där med att göra mindre än vad det är tänkt. Faktiskt jättesvårt. Men nu kände jag ganska direkt att det gnisslade både lite här och lite där och att det inte skulle bli några jättenjutiga tre timmar. Jag tror dessutom (faktiskt) inte att ett långpass såhär tätt inpå hinner ge sådär helt optimal effekt. Med den motiveringen och med tre avsnitt av framgångspodden i örat fick jag ändå ihop nästan 24 kilometer. Nästan 2:30 i löptid. Inte helt åt skogen ändå faktiskt. Mellan 5 och 18 kilometer var det riktigt festligt. Kanske för att jag lyssnade på avsnittet med Benjamin Ingrosso och slogs av vilken jäkla stjärna han är. Grym!
 

Torsdagen var också helt makalös. Efter jobbet jobbade jag en liten stund på att jämna ut min bike-tan och läsa bok på bryggan.

Sen fick jag sällskap. Först av mamma och pappa som ville bada. Sen av Ida och Emma som ville sola och sist av Simpis som ville simma. Tänk så mycket olika saker man kan ägna sig åt vid en badplats. Men dags för sim alltså. Det där med att komma i våtdräkten och ta sig av bryggan är ju träningspass nummer ett. "Besvärligt med kroppsstrumpa" sa vår publik. Ja särskilt en kroppsstrumpa i valhud. Så här glad och nöjd var hon efter att ha bemästrat det första steget. Anar viss nervositet va?

Lämpligt att jag också hade med en gummidräkt att trassla mig ner i. Fjärde simpasset i Drömsjön. Lika inbjudande denna kväll som de tidigare. Fast varmare. Det blir varmare för varje dag. Tjugoen grader nu sa min klocka. Snart är det faktiskt above-wetsuit-temp. I maj. Hur galet är inte det då? 
 
Och som vi simmade. Fram och tillbaka och fram och tillbaka. Jag summerade cirka 40 effektiva minuter som jag simmade och cirka 8 effektiva minuter som jag fotade Simpis. Och de bara försvann. Trots att jag aldrig ville att det skulle ta slut. Hon sa att hon ville simma förevigt och jag bah "JAAA! LET'S DO!". Då ångrade hon sig. Lite. Men så himla kul med sällis. Till och med Drömsjön blir aningen lite bättre med sällis. Simpis simmar som en liten motorbåt.

Men sanningen bakom bilderna där det ser ut som att Simpis är mitt ute på stora havet är att jag typ fick tvinga henne att gå på grund för att hon ens skulle synas i bild. Teknikens under. Ganska glad ändå tror ja.
 
Jag var glad. Den här typen av simning gör mig verkligen lycklig djupt in i själen. Jag slappnar av och jag njuter. Verkligen, all out. Nu har jag kanske kommit till en nivå där jag faktiskt nästan aldrig tror att jag ska se ett lik när jag simmar. Trots att det är min djupaste simskräck. Eller, jag är hela tiden rädd för att jag ska bli så rädd för någonting att jag får någon form av total okontrollerbar panik. När jag är själv. Mitt i sjön. Och jag vet att man har hittat en död människa i den här sjön en gång. Minst en gång. Ångest vid tanken. Men simbojen är en liten trygghet och andelen döda är ändå relativt liten mot andelen levande. Så jag tuffar på och jag försöker låta bli att tänka. Jag kanske såg en fisk och jag kanske simmade in i lite pollen och lite vass men det hör liksom ändå till. Och simpis var ju där.    
 
Ännu en kväll på balkongen till alldeles för sent. Jag vill aldrig gå in. Nu skulle jag packa för motorcykelsemester och dessutom lyckas gå upp lite lite tidigare för att morgoncykla. Jag hade bestämt att nu skulle det ske, men det höll på att skita sig i alla fall. Denna gång för att Meckis hade tappat bort sin enda bilnyckel. Han har varit på tjänsteresa och innan det cyklat till jobbet så han har inte åkt i sin bil på massa dagar. Minnet vad han gjorde sin senaste hemmadag var väl inte helt solklart. Vi irrade och vi letade och vi irrade och vi letade och det lutade åt att jag skulle behöva skjutsa honom till jobbet. Jag hann till och med byta om och börja göra mig jobbklar. Då dök minnet upp och nyckeln kom fram. Men jag hade faktiskt faktiskt faktiskt karaktär att byta om en gång till och faktiskt avverka det där lilla cykelpasset. Troligen för att jag längtat så himla himla mycket efter att få plocka ut min fina Svarta Panter.
 

Lite för sent, lite för mycket fotokrångel och lite för sen till jobbet, men ändå mina första 25km ren njutning. Nästan. Lite ovant bara. Nästa gång njuter jag.