Högsommar eller hög på sommar

Våren tenderar att stressa mig. Den här viljan att ta vara på varje sekund av ljus efter ett långt mörker. Alla förväntningar som byggs upp om vad en vill göra och uppleva och hinna med. Tempot runt omkring som höjs när alla studsar ur sina vinteriden med full energi. Spring, cykla, ha picnic, bada, drick bubbel, älska, umgås, skratta, fika, cykla mer. Njut! Lev för fan! Drömmen att få mycket saker att hända och samtidigt verkligen verkligen verkligen njuta är en stress för mig. Även fast jag verkligen gillar allt och jag vill massor. Det är inget fel på min vilja. Jag vill alltid vara med på allt och jag är livrädd att bli ensam och exkluderad. Det som stressar är rädslan att jag ändå inte ska lyckas driva mig själv till att ta mig för med saker. Att jag inte ska ta tillvara på den tid jag har och uppskatta dem jag älskar. Att jag ändå ska exkludera mig och fastna sittandes på röven medan tiden går. Rädslan är att vara passiv och göra ingenting i skuggan av allt medan solen och ljuset och alla driftiga människor bara springer förbi. Eftersom som sitta still och göra ingenting är det absolut enklaste för en blå-grön introvert passiv person. Som jag.
 
Den här helgen har dock innehållit exakt allt som jag ville att den skulle innehålla. Egentligen vill jag inte lägga någon ordning på bilderna. För att ordningen egentligen inte spelar någon roll. Varje enskild händelse kommer sparas i ett separat litet fack i mitt hjärta. Men eftersom kronologi ändå uppskattas av min hjärna så gör vi så.
 
Fredag. Halvledig ty klämdag. Jag jobbade hemma på balkongen i några timmar och for sen hem till mamma på lyxig sommarfika.
 
När jag satt där och tomscrollade i telefonen så såg jag en insta-post om ett barn som badat i Storgösken. Vid badplatsen vid mamma och pappa. Barn är förstås hundra procent opålitliga i badfrågan, men någonstans så tänker jag att de ändå har någon form av känsel. Fick för mig att jag i alla fall skulle knata iväg och mäta temperaturen. Jootack, 14 grader. Men alltså. Det är inte kallare än vad det var när jag gjorde min absoluta OW-premiär för ett antal år sedan. Då uppmättes 11 grader när vi slängde oss i. Detta är ju peanuts. Det måste gå.
 
Naturen är väl häftig ändå. För två veckor sedan låg här is. Is. Nu badar jag. Ute. 11:e maj. Hem och hämta nya våtdräkten. Så stora förhoppningar att den skulle vara mitt bästa köp någonsin. Jag hade inte ens provat den. Tjejen som hade den innan hade uppgett sig själv som 164 cm och 60 kg. Liiiite längre än jag till typ samma vikt. Det måste vara perfekt. Kände dock direkt när jag skulle få upp den över rumpan att det var trångt. Jättetrångt. Men den riktiga svårigheten kom först när jag konstaterade att dragkedjan stängdes uppifrån. Vad är det för himla skämt. Jag kunde inte få ihop den själv. Kunde inte. Svettades fontäner men det gick inte. Mamma var med som badvakt. Hon fick kämpa rejält men till slut gick den igen. Men trångt trångt trångt. Såå ledset.
 
 
Det var svinigt kallt om händer och öron, men jag simmade fram och tillbaka nära stranden i tio minuter. Sen var åskan lite för nära så jag fick ge upp. Strypkänsla till tusen. Inte alls den flexibilitet i axlarna som jag hade hoppats på. Varför kan det inte bara bli bra? Troligen för att även denna dräkt är alldeles för liten. Jag lurar mig av storlekstabellerna för att jag är så kort. Och troligen väger jag mycket mer än vad jag tror. Om inte förr så ska jag verkligen leta på någonstans där jag kan prova våtdräkter i samband med att jag åker till Stockholm för maran. Jag vill hitta något som funkar på riktigt. 
 
 
Fredag kväll innehöll tjejmiddag med bubbel och spel.
 
Och på lördag morgon sprang jag 2:40 långpass med framgångsboken i örat. Sååå varmt. Jag hade någonstans tänkt att jag kanske hinner närmare 27km på två timmar och fyrtio minuter, men nu var jag återigen tillbaka i det faktum att jag slääääpar mig fram i 6:20-tempo och tror att jag ska storkna. Typ. Tempot från den där halvmaran förra veckan känns otroligt avlägset. Nu var det väl inte meningen att jag skulle springa snabbt, men ändå. Fattar inte riktigt vad som skedde där. Men. Två timmar och fyrtio minuter var instruktionen. Två timmar och fyrtio minuter och tjugotvå sekunder senare var jag fett nöjd med 25,4 km.  
 
Lördag lunch innehöll picnic och jordgubbar och häng och prat med fina tjejer
 
Och lördag kväll innehöll grillning i en lekpark. I väntan på att vi har en egen trädgård att grilla i så får vi hålla tillgodo med det som finns i närheten.
 
Solfikacykling med fyra fina tjejer på söndagen. Start i Gävle och hem via Bovik och en lyxfika i Högbo.
Efter fikat svängde Gävletjejerna tillbaka den väg vi kommit medan Maarit och jag fortsatte hem till vår kommun. Minns ni bilden från Valborg när vi står just här. Vi står här i en grå värld och vi är påklädda exakt alla cykelkläder vi äger och har. Det är 12 dagar mellan bilderna. Tolv dagar. Nu är världen grön och vintern är glömd och förlåten.
 
Söndag kväll på Gästis med min finaste Meck. Innan bilden togs hade vi ägnat tre timmar åt att kränga av däck. Alltså inte kränga som i sälja, utan kränga som i separera däck från fälg. Säkert 60 stycken. Folk som inte varit i motorsportsvängen kan aldrig fatta hur mycket en så person kan samla på sig. Meck körde däckmaskin och jag lyfte in hjul och jag bar ut ett däck och en fälg. I tre timmar. Efter en dusch, väldigt välförtjänta av en kebabtallrik.
 

Sen ville han cykla. Hade helt bortsett ifrån att jag hade cyklat 82 km redan denna dag. Men det är skillnad på cykelturer och cykelturer. Ljus och myggig sommarkvällscykling på bondeväg med kärringpedan har ett speciellt utrymme i glädjebanken.

Måndagen innehöll det första simpasset på evigheters evigheter. Det är ett skämt varje gång. Ett skämt att det går så otroligt snabbt att tappa den finfina simform som en ägnat en hel höst och vinter åt att bygga upp. Efter att jag kom hem från Mallis har jag simmat tre gånger. Nu var det två veckor sen senast och allt var misär. Men men. Bara gilla läget, finna sig i att det bara finns en fart och låta det ta lång tid och krävas lång vila. Det bästa med det första simpasset efter ett uppehåll är att det bara kan bli bättre. Imorgon onsdag simmar jag igen. Då blir det bättre.
 
Avslutade måndagen med en kort jogg i ljummen och knottrik kvällsluft på samma fina väg som cykelturen ovan. Älsk på det.
 
 
Idag är det tisdag och jag ska köra mitt sista ordinarie spinningpass innan jag får lite sommarlov ifrån det. Kom och förgyll min avslutning. Nittiotalsdisco till max kommer det bli med start klockan 17:20. Jaa, kom!