Cykelrevansch
I söndags var det alltså ääääntligen dags för årets första fikacykling. Om vi med fikacykling menar cykling i kanske plus tre timmar inklusive lång fika så innehöll nog förra sommaren fyra sådana turer. I alla fall vet jag att jag cyklade långt tillsammans med min favoritfinne fyra gånger. Och att vi fikade. Men trots solsken, medvind och magiskt fika så uppnådde vi av anledningar aldrig den där riktiga top notch-cyklingen förra året. Den där cyklingen när en liksom bara är avslappnad och djupt lycklig. Eftersom jag hävdar att preskriptionstiden för cykeldrama är mindre än ett år så jag tror inte att det behöver vara hemligt att vi hade fyra väldigt spännande fikacykelturer förra året. Minst fyra. Jag kan ha glömt någon, trots att det inte ligger i min natur att glömma så specifika händelser.
- En gång fikade vi i Vinnersjö med så mycket stressrelaterade skavanker att det slutade med skjuts sista biten hem för Getingen. Efter att mitt sälkskap tydligt efterfrågat starka droger i Gammelstilla så fick bulgarbussen rycka in.
- En gång i Horndal var det tårar över en ej undanplockad disk, men när vi varit arga färdigt så cyklade vi faktiskt som gudinnor den gången. Argfaktorn ska aldrig underskattas. Inte heller Placebon.
- En gång på väg till Torsång var det så mycket storm och ormar och tappade kedjor att vi till och med färdades långsammare än Google Maps ytterst väl tilltagna tidsuppskattning när det kommer till cykling. Och vi fick förstås därav bråttom hem pga dubbelbokningar.
- En gång i Högbo var det synnerligen befogad rädsla för nyligen uppkomna hjärtproblem som gjorde att cyklingen plötsligt handlade om så mycket annat än just cykling.
Ja mycket knirr och knarr var det då, men nu kan vi faktiskt skratta åt alla fadäserna. Nästan. Stressen och hjärtproblemen är förstås Serious Shit, men jag försöker hålla koll på den där bönan så att hon håller fan på sig lite. Ibland lättare sagt än gjort, men nu när sommaren äntligen visar sig är det förstås dags att börja beta av fikaställena igen. Och nu fanns ju förutsättningarna för den första helt drama- och traumafria cykelturen på år och dagar. Solen skulle skina och cykelkompisen har äntligen balans i livet igen. Hon lovade dessutom på hedersord att hon faktiskt inte hade bråttom hem till något heller. Sen vet vi ju att det kan dyka upp saker snabbare än en hinner stava till S-Y-S-S-L-O-L-Ö-S. Luft i kalendern är ju inte riktigt hennes grej va.
Nåväl. Vi bestämde oss för att prova Vinnersjörundan igen. Med start hemma hos mig är den strax över 9 mil. Lite lagom sådär dagen efter en halvmara. Den nervösa uppsynen jag har inför varje cykeltur går inte att ta miste på. Alltid denna ångest i väntan på cykelpass. Varför?
Medvind och glada ben hela första tredjedelen. Det gick långsamt men det var ju också syftet. Blå puls och höga växlar utan att förta sig. När jag plötsligt stod på kyrkogården i Österfärnebo med hela munnen och näven full med banan så kändes det som att jag skulle kunna cykla för evigt
Från Gysinge till Hedesunda är vägen tråkig och läskig. Rak, rak, rak, ingen vägren och massa bullriga lastbilar. Tack och lov fortfarande vinden i ryggen och möjligt att klara av den där milen ganska snabbt. När vi svängde av stora vägen och skulle ta sista milen innan fikat hade jag dock knappt styrfart längre. Någonstans där kom gårdagens halvmara ikapp mig samtidigt som vi cyklade in i en vägg av motvind. Jag hallucinerade korv med bröd och Fanta och försökte liksom bara beta av en meter i taget.
Till slut kom vi äntligen fram till fikabussarna. Vi hade tydligt bestämt att vi skulle gå ALL IN på både korv och kaffe och kaka. Och såhär glad ser jag ut när jag smällt i mig två korv med bröd på ingen tid alls. Jag köpte en, men när den försvann innan jag ens hunnit känna smaken så köpte jag en till. Oj hoppsan.
Och såhär ser kompisen ut när hon ska försöka förstå vad som precis hände. Äta snabbt? Va? Nääh?
Men vi måste omnämna kakan också. Med någon sorts jordgubbs-philadelphia-frosting hämtad direkt från kakhimlen. Syns dock knappt på bild eftersom fokus hamnade på den fina muggen. När jag blir stor och bor i hus och kan bjuda in till kafferep i min trädgård så ska jag ha massor med udda koppar och assietter i brokiga motiv. Det blir en härlig konflikt i min symetrihjärna.
Vi kan alltså upprepa det faktum att jag åt två korv med bröd, en banan och en rejäl bit kaka på detta lilla fikastopp. Det fanns liksom ingen botten. Ett helt hejdlöst ätande är i och för sig det tydligaste tecknet på att jag är lite sliten så det var kanske inte så konstigt att jag inte riktigt orkade sista biten ändå. Trots alla nya kolhydreter i benen tittade jag på klockan varannan meter för att försöka räkna ut när jag skulle vara klar. Varannan meter i trettiotre kilometer, det är ganska många kik på klockan det. Mest visualiserade jag bara att jag ville parkera cykeln mot ett träd, lägga mig i diket bland vitsipporna och titta upp i himlen. Efter 93 kilometer fick jag äntligen göra det.
Sjukt nöjd ändå. Det blev den första drama- och traumafria cykelturen. Trots att kompisen höll på att köra i diket vid ett tillfälle när hon tydligen funderade på tjänsteresepackning istället för på cykelnavigering. Hon höll sig på vägen. Jag med. Resten av dagen satt jag i solen på balkongen, likt både måndag och tisdag kväll. Vädret den här helgen och starten på den nya veckan har verkligen varit magiskt. Hej sommaren, nu är vintern glömd och världen grön. Hurra!