vilotestvecka
I måndags kväll skrev coachen meddelande om test- och vilovecka. Två vilodagar och tre tester. Ett i varje disciplin. Jag har känt mig otroligt sliten så vilodagarna hade inte kunnat komma mer lägligt. Men att maxtesta samma vecka? Var tvungen att ifrågasätta lite. Min hjärna tänker att vilan skulle komma först och testerna sen. Men whatever. Bara att göra upp en plan. Planen blev enligt följande:
Tisdag: simtest (400 och 200m) + spinning
Onsdag: vila
Torsdag: löptest 3km + kort lätt sim
Fredag: vila
Lördag: 3h spinning (ingår ej i viloveckan meen var bestämt långt före...)
Söndag: kort lätt löp
Måndag: Cykeltest 20min FTP.
Om planer är till för att hållas och icke tjafsas om så är detta exakt vad som skall göras.
Först ut sim alltså. Innan första vilan och med brutal trötthet i kroppen tänkte jag att jag demonstrativt skulle prestera "dåliga" tider och sen få gnälla lite. Men fasen, verkligheten är en annan. Har alltid varit en annan. Det går inte att säga test eller prov eller tenta eller uppgift till mig utan att jag måste bräcka alla former av barriärer som jag kan bräcka. Det är inte det att jag tror att jag ska slå världsrekord eller alltid ha alla rätt och full poäng, men ge mig inte ett prov och tro att jag ska gå in för att leverera halvdant. Så funkar det aldrig. Ska det vara test så ska det levereras resultat. Jag går in för att göra det bästa som jag kan just då. Anledningen till att jag hatar tester är att jag vet att jag kommer ta i tills jag nästan kräks och jag vet att jag i regel blir mikroskopiskt besviken om jag någon gång i världshistorien gjort samma sak bättre. Det spelar ingen roll vad förutsättningar var när jag slog rekord. Jag kommer gå in för att bräcka det. Det betyder att det ofrånkomligen kommer att bli jobbigt.
Så alltså förutsättningarna på förhand var ett personligt rekord lydande 6:03 på 400m och 2:55 på 200m. Det vore orimligt att ens närma sig det och kanske var det anledningen till att jag inte nojade alls över detta. Tänkte att jag skulle vara "nöjd" om jag gjorde 6:40 idag.
Men det gick ju faktiskt mycket bättre än så. Tiden på 400 är fortfarande under det pers jag hade när jag slutade tävla som femtonåring. Min ständiga måttstock. På 200 var jag riktigt trött men detta är ändå inte en orimligt dålig tid. En sekund per längd sämre än pers. Det tar jag in när jag är pigg. Trainingpeaks tycks tro att min form är på uppåtgående också. Det är den inte
Spinningen på kvällen var faktiskt ingen kul historia. Eller, jag fyllde ju återigen salen med taggade människor så det var ju toppen. Och jag spelade mellanstadiediscolistan på full volym men det hjälpte liksom inte. Jag kunde inte tagga till. Hoppas att det inte märktes alltför mycket. Människorna såg glada ut både när de kom och när de gick åtminstone. Det är viktigast.
Onsdagen vilade jag. Kalle drog på tjänsteresa på morgonen och jag skulle vila. Av någon anledning fick jag lite panik över att jag skulle komma hem tidigt och vara själv en hel kväll. Brukar aldrig ha problem med det. Försökte tvinga på fyra olika vänner mitt sällskap utan resultat. Inte ens mamma och pappa hade tid. Det var bara att finna sig. Så jag bakade paj och roade mig bäst jag kunde. Det var ju trots allt 3.14 och pidagen. Pajdagen. Happy Pie Day. En dag att fira alla runda former och hylla den irrationella konstant som beskriver förhållandet mellan en cirkels omkrets och dess area. Eller vad? Äh. Fira med något runt. Förslagsvis en paj. Gud så nördigt. Gud så gott.
Efterrätten blev en trippel-siamesjordgubbe som täckte hela min hand. Största jag sett!
Torsdag igår och det skulle levereras test på 3km löpning. På grund av aldrig övergående polarvinter och isgator överallt så skulle testet med fördel utföras på löpband. Helst på löparbana inomhus, men strax innan det gick gränsen. Löpbandet var väl ändå okej. Då får man springa i korta byxor. Och visa upp sina piffigt randiga kompressionsstrumpor i sin fulla längd och prakt. Sån jäkla stilikon. Men jösses vad dessa strumpor gör stordåd för mina stackars underben. Underbart.
Han sa 20 minuters uppvärmning där jag inkluderar den tänkta testfarten under 3x1 minut. En halv procent lutning på bandet och jag testade med 13,5 km/h. Hög puls och ganska jobbig känsla, men ändå glada ben. Bestämde mig för att köra testet på 13,2. km/h Det motsvarar tydligen 4:32 min/km och är i den bästa av världar inget jätteproblem att klara av i 3km. Men det är inte den bästa av världar just nu. Min löpning är eftersatt, men det är ingenting som prestationshjärnan fattar. Så den springer. Och springer. Jag fick en liten dipp vid ca 2km och var tvungen att tillfälligt sänka hastigheten till 13,0. Sen kunde jag öka igen. Och lite till. Tretton minuter och femton sekunder senare hade jag inte så jättemycket mer att ge.
Om någon behöver någon form av bevis för att jag tog i så kommer här en pulskurva stadigt över 190 slag/minut under testet. Det är ingen trevlig upplevelse. Men jag kan inte låta bli. Vad visar ett test där en inte har tagit ut sig? Nä just ingenting.
Om tröttheten har ett ansikte så tror jag att det är så här hon ser ut. Med mestadels vågrät lugg.
Fredagen är här. Veckan har gått och det står återigen vila på schemat. Hur bra kan man ha?