maiersara.blogg.se

Igår var det alltså internationella kvinnodagen. Tidigare år hade jag nog ryckt på axlarna och avfärdat det som ännu en tramsdag. Hört folk få gratulationer på kvinnodagen och sen fortsatt livet som vilken annan dag som helst. Jag är glad för varje insikt som kommer till mig. Nu vet jag att vi inte firar. Nu vet jag att vi höjer näven och slåss. Förtrycket mot kvinnor har minskat genom historien och vi har ständigt fått nya rättigheter. Sådana självklara saker som att vi får bli myndiga, vi får utbilda oss, vi får jobba i statlig tjänst och vi får till och med vara chef, vi får en lön och senare en pension, vi får rösta, vi kan väljas in i fullmäktige och styrelser och till och med riksdagen, vi får utöva sport och vara med på OS, vi får nyttja preventivmedel och vi får göra abort, vi får inte avskedas för att vi blir gravida och vi tillåts ställa krav på att även pappan deltar i vården av ett barn. Inget av detta har varit självklart. Och inget har införts utan kamp.

 

Samhället är inte jämställt. Det vet vi. Men vi vet också att det är kvinnorna som orkat bråka och orkat vara jobbiga som har gjort att vi som inte har ett manligt kön har några rättigheter alls. Det är dem vi ska hylla. Mormors mormor Edit och farmors mor Selma och andra kvinnor av tidigt 1900-tal. Mormor som var ung på 50- och 60-talet. Mamma som var ung på 70- och 80-talet. Alla kvinnor genom historien som har kavlat upp ärmarna och bråkat och krävt olika saker. De som till slut och långsamt fått männen att lyssna, fått männen att ändra på lagen och skapat nya normer. Nya självklarheter. Det är deras krav på frihet och rättigheter som har gett mig många av de möjligheter jag har idag. Jag behövde inte "riskera" att få ett barn när jag var 18 år gammal eftersom jag hade rätt till både skydd och abort. Ingen ifrågasatte min rätt att studera vid ett statligt universitet och jag kan nu jobba som ingenjör inom den mansdominerade metallindustrin. Ingen tycker det är konstigt att jag valde att ta körkort och att jag kan äga en egen bil. Jag har kunnat springa Marathon och göra Ironman trots att jag är tjej. Och om jag någon gång får ett barn eller två så vet jag att jag kan vara tillbaka på jobbet efter 9 månader eftersom Kalle får och kan förväntas ta halva ledigheten. Inget av detta har varit självklart för historiens kvinnor. Och ingenting har tillkommit utan att kvinnor och andra ickemän fått slåss.

 

Jag är tacksam för den kamp som historiens kvinnor har drivit för min skull. Men patriarkatet är så starkt och det är så lång bit kvar till jämställdhet på riktigt. Jag är därför glad att jag har förstått att kvinno(ickemans)frågan är viktig och att feminism inte handlar om att låta bli att raka sig under armarna och inte heller om att hata alla män. Det handlar om att stötta alla typer av minoriteter och minska alla typer av strukturellt förtryck. Och att vi måste göra det tillsammans. Vi måst höja våra röster, bråka, ifrågasätta och ta plats. Dagens kvinnor och ickemän slåss ju också. Det finns massvis med rättigheter som vi ännu inte har fått. Vi slåss för att sexuella kränkningar fortfarande kan användas som ett maktmedel på arbetsplatser där män kan positionera sig. Vi slåss för att slippa vara rädda för våldtäkt när vi tar sista bussen hem och sen går ensamma i mörkret. Vi slåss för att sannolikheten till fällande dom i mål som handlar om sexuellt våld mot kvinnor är minimal. Vi slåss för resurser till förlossningsvården och för att aborträtten fortfarande är en fråga som över huvudtaget behöver diskuteras. Vi slåss för att kvinnlig idrott endast får en bråkdel av det förbundsstöd som manlig idrott får. Vi slåss för att detta och mycket mer ska vara lika självklart som min rösträtt när jag om 40 år ska berätta om livet för mina barnbarn.

 

To all strong women

May we know them

May we be them

May we raise them