maiersara.blogg.se

I lördags roddade Maarit och jag ett tre timmar långt spinningpass för att försöka göra en insats för vår fina triathlonkompis Camilla. Varför? Camilla har bröstcancer som spritt sig till lever och skelett. Prognosen är dyster och hennes hopp står till en metod för att exakt kartlägga tumörcellerna för att därigenom kunna behandla dem på rätt sätt. Behandlingen är dyr och hon måste bekosta den själv. Vi ville peppa henne att starta en egen insamling för att få hjälp att nå de ca 150 000 kr som genprofileringstestet kostar.

 

Vi ville göra något på riktigt, för att skicka en massa hjärtan på facebook hjälper liksom inte. Vi bestämde oss för ett cykelpass. Cyklingen var egentligen sekundär men den var ändå någonting att samlas kring. Vi hade 13 cyklar och på ingen tid alls hade vi 13 anmälda cyklister. 13 cyklister som fick betala sin anmälningsavgift genom att swisha valfritt bidrag till Camilla. Ingen press och ingen redovisning, bara var och ens egen goda vilja.

 

Den första mars startade vi engagemanget och samma dag skrev Camilla ett djupt hjärtskärande inlägg där hon beskrev sin situation och sitt behov av hjälp. Inlägget blev viralt och pengarna började rulla in. I skrivande stund är hon nära sitt mål, om inte förbi. Du kan fortfarande vara med och bidra. Swisha till 070-6875533.

 

Jag har så svårt att förstå cancer. Jag hatar kroppen och livet när jag tänker på det. Och att se den här brunbrända, glittriga och positiva tjejen med så mycket livskraft och samtidigt försöka ta in vilket krig som pågår i hennes kropp. Det är helt ofattbart. Det är ofattbart men det är på riktigt och vi måste tänka snabbt. Camilla har bestämt sig för att inte vika ner sig och vi kämpar med henne. Hon ska stå på startlinjen i Kalmar med oss den 18 augusti. Det finns inget annat.

 

Det var väldigt tryckt stämning när vi rullade igång passet. Maarit hade sin "Ironman in training"- tröja på sig för att liksom visa att det är dit vi ska. Och hon höll ett starkt och fint litet tal som inledning innan hon brände av sin första timme med en uppvärmning och en stege på 10-8-6-4 minuter. Det var några tårar att torka innan vi kom igång.    

 

 

Jag körde rodret för timme två som givetvis blev mellanstadiediscopasset med 2x10 minuter backe och 6x2 minuter max. Fast kanske inte så jättemax när en är mitt i ett tretimmarspass. Maarit hade lovat deltagarna att jag som är så ung skulle leverera den nyaste musiken. Det lovade hon innan jag tog över med mitt nittiotalsdisco. Och precis innan hon själv spelade "Story of my life" med One Direction. Japp. Fjortonåringarnas favoritlåt år 2015. Inte ens jag var så ung då. Fast jag spelar ju gärna Markus och Martinus när jag inte har mellanstadiedisco. Det stämmer mer in på mig. Typ tretton år gammal år 2018. Tumme på det.

 

 

Sista timmen delade vi på. Maarit körde 10x90/30 och jag avslutade sedan tillställningen med 20x20/40. Efter det var det en ganska trött skara människor som satt framför mig i salen. Här under Camillas eget lilla avslutningstal.

 

 

Och tänk att till och med Meckis var med och cyklade. Va? Va? Vaaa? Jo, han ville faktiskt helt frivilligt. När det blev lite återbud och vi hade lediga cyklar så kunde han faktiskt tänka sig att vara med. Det var ju faktiskt för en god sak. Han delade cykel med Sara och båda två gjorde det superbra.   

 

 

Hela stora glada cykelgänget. Tack för att ni ville dela tre svettiga timmar med oss. Tack för att ni ville svettas för en god sak.

 

 

Jag föredrar att engagera mig i konkreta hjälpinsatser där jag på en gång ser vad min insats får för verkan. Det finns mycket kärlek i omlopp och jag är glad för att vi faktiskt åstadkom någonting som kan betyda åtminstone lite. Tack till alla som på något sätt är med och bidrar till att tumörproverna ska komma iväg till USA och till att Camilla ska få den hjälp som är anpassad efter henne. Det är värt att cykla i dagar för det.