maiersara.blogg.se

 

Det mesta i mitt liv har liksom alltid flutit på men det är förstås ingen ursäkt för att anamma jättebebisbeteende så fort det inte flyter. Jag kan inte gömma mig bakom att jag har växt upp utan hemmaboende syskon och därmed varit helt utan konkurrens om någonting hemma. Inte behövt stångas och inte behövt låta och för det mesta fått som jag vill och fått göra det jag vill. Jag har alltid varit frisk, haft oförskämt lätt för mig i skolan och jag har haft idel stabila och ouppbrutna relationer omkring mig i min familj. Jag har inte tagit stor plats på jobbet och jag har hållit mig undan alla oenigheter. Jag är till och med i min första och enda kärleksrelationen och har därmed aldrig ens varit "heart broken". Jag är helt enkelt klapp-innerligt-kass på att hantera alla former av motgångar och konflikter.Jag har aldrig behövt hantera några särdeles jobbiga saker och ju äldre jag blir desto mer inser jag hur ohållbart det är. Det är klart att jag fattar att livet inte alltid kan vara helt vindstilla. Det kommer att storma och det kommer att rasa för mig en dag och det jobbigaste är att jag inte vet vilken dignitet det där raset kommer att få. 

 

Oförmågan att hantera motgångar gör också att jag kan bli besviken av helt orimliga proportioner när saker inte går som jag har tänkt. Det kan vara helt opåverkbara saker och det kan gå ut över människor som definitivt inte förtjänar det. De människor som betyder allra allra mest är tyvärr allra mest i riskzonen. Det är bara dem jag vågar få sammanbrott på. All annan vrede vänds inåt. Jag skäms när jag tänker på alla gånger som mamma fick min badmössa och mina simglasögon kastade i knät när jag klev ur poolen och det inte blivit pers. Det är ett under att hon fortsatte åka på simtävlingar med mig år ut och år in. Alla gånger som Kalle fått alldeles för mycket ovett för att maten inte är klar eller för att disken står framme eller för att han planerat saker som inte stämmer överens med min planering.

 

Dagens simpass om 4000m OW-distans blev inställt pga Force Majeure. Jag kan alltså till och med bli helt orimligt besviken på att naturen serverar vind och vågor i en omfattning som gör att simning är helt omöjlig. Eller åtminstone inte rolig och njutig. Jag simmade en och en halv minut och enligt klockan 73 meter av de 4000m OW-distans som stod på dagens schema. Guppade runt som en kork och drog den ena kallsupen efter den andra. Alldeles för bortskämd med att Drömsjön är spegelblank att jag inte mäktar med ett mer normalt tillstånd. Simpis fick ut för det i termer av att jag helt enkelt tog mitt pick och pack och drog ifrån badet. När vi väl hade bestämt att vi skulle ge upp simningen packade jag inte ens ihop ordentligt utan jag bara gick. Utan att vänta. Utan att vara särskilt trevlig eller säga hej då.

 

Jag ångrade mig förstås direkt men fortsatte ändå kursen hemåt. Varför gjorde jag sådär? Vad var det för idé att bli sur och vad var jag ens sur på? Mådde ju dåligt över det där redan innan jag ens kommit hem. Skrev direkt till Simpis för att be om ursäkt och tvingade henne sedan att bekräfta både en och två och sju gånger att hon inte hatar mig och att hon inte planerar att säga upp vår vänskap. Trots att det kommer fram i ljuset att jag är en bebis ibland. Hur svårt är det att inse att naturen är opåverkbar och att de dåliga tillfällena för simning alltid kommer att vara fler än de bra. Särskilt om kraven är så stora som de är just nu. Energin som går åt till att vara sur över det kommer förstås bättre till pass för andra aktiviteter. Det kommer förhoppningsvis ändå tillräckligt många tillfällen för bra simningar att vi slipper sura över de dåliga. Vi kan till exempel plocka fram minnet av vår förra simning ihop. En sån där sen majkväll med en spegelblank simmagi som liksom inte borde vara verklighet. Det var verklighet. Jag är oändligt glad för varje sådant tillfälle. Och så oändligt glad för min fina Simpis. 

 

 

Det var ju faktiskt bara häromdagen som notisen om mitt allra allra allra första ute-sim ever kom upp i facebookflödet. Då var det inte många grader i den där sjön. En kväll i juni. Vi har fått så mycket extra simtid detta år och lyxen är TOTAL. Men titta så rädda och söta den här gången för tre år sedan. Tre år sedan. Mycket vatten har runnit genom våtdräkterna sedan dess. 

 

 

Om inte annat kan en åka till en pool i någon grannkommun när luften är kylslagen och vinden viner. Eller bara ändå för att det är mer lämpligt. Två gånger har jag varit till Falun och harvat några längder i utefemtian. Först förra onsdagen när jag äntligen skulle få träffa Hanna igen. Sen fick jag med mig Simpis nu i tisdags pga kyla och storm. Då var det 12 grader i luften och noll människor att trängas med i bassängen. Här nedan, lite fler. Inga stordåd skapade i termer av simning någon av gångerna. Depp. 

 

 

Har även gjort min första lilla simspedition. I söndags närmare bestämt. Det finns en ö i min sjö. Det är den jag navigerar mot när jag simmar men tidigare har jag vänt efter bara fem minuter pga lite för rädd för lik. Den här gången tuffade jag till mig och drog iväg hela vägen bort till ön.  

 

 

 

Den här stackars badvakten jag har har det körigt på mina ensamsimningar. Och coachen har precis insett att jag ska simma 10km om bara tre veckor. Han har lagt in distanspass på både 4,5,6,7 och 8km innan dess. Oh the joy! Det var fyran som skulle bli idag. Får se om jag reder ut femman istället då. Eller åttan. Herregud. Ett simpass på 8km lär ju ta sin lilla tid. Då kanske badvakten måste servera matsäck någonstans runt sjön. Hittills har hon bara behövt bära bojen till bryggan. Världens bästa mamma som fortsätter att ställa upp för mig på alla sätt i alla lägen. Ut i ljuset med henne också <3