maiersara.blogg.se

"Jag vet ju inte hur du ser ut, men jag utgår ifrån att du har mindre lats än lårmuskler?"

- Helt rätt coachen, helt rätt!

 

Juni månad, vart tar du vägen? Personligen känns det mest som att jag surrat runt i någon sorts vacuum. Det händer ingenting samtidigt som det händer jättemycket och jag hinner ingenting för att jag gör så mycket saker. Framförallt hinner jag inte blogga, vilket förstås är mycket tråkigt. Mycket långa saker har det blivit. Förra veckan jobbade jag exempelvis 8-18 varje dag, men det är ju inte så kul att berätta om. Lite annat långt då.

 

Vansbro 10km är nu enbart en vecka bort och jag har fått många långa pass av coachen. Många långa pass som jag inte riktigt genomfört som det var tänkt. Jag är av den bestämda uppfattningen att det där kommer att lösa sig. Jag kommer att fixa det inom maxtid utan större problem än att jag möjligen kommer att ha lite ont i armarna på slutet. Jag pallar inte att ligga och nöta i flera timmar ute i sjön var och varannan dag, även om det högst troligt skulle vara lämpligt. Hur som helst så har jag lyckats genomföra ett litet simsafari med mig själv. 

 

 

Jag simmade från badplatsen vid mamma och pappa och äääääända bort till bastubryggan vid golfrestaurangen, cirkus 2,5 kilometer enkel resa. Jag hade halva spargrisen med mig i simbojen så efter den första strapatsen hävde jag min gummiuppenbarelse ur vattnet och tågade resolut in på restaurangen för att köpa mig en liten sportdryck. Nåja. Tog vad de hade. Fick ladda ett tag mentalt för att våga uppenbara mig som den mest udda klädda personen på golfbanan. Några blickar och kommentarer senare. Väl värt.

 

 

Sen lite skönt solhäng på bryggan innan jag simmade hem igen. Nästan fem kilometer till loggboken och ett himla skönt simäventyr. Nöjd.

 

 

Ett cykeläventyr på Svea Rikes nationaldag har liksom blivit tradition vid det här laget. Denna gång gick turen till Torsång och summerade 15 mil (skulle ha blivit 13 om det inte vore för ett himla vägarbete som tvingade oss att ta Långshyttebackarna hem också.  En förändring från tidigare år var att favoritfinnen och jag hade med oss ett varsitt manligt sällskap och en Gävlebrud. Ingen av de ovan beskrivna fastnade på bild, kanske för att jag ägnade stora delar av fikapausen åt att försöka tina upp totalt bortfrusna fötter. Vi hade ju varit bortskämda med 25+ i många många veckor och plötsligt var det knappt 15. Vad hände? Innan jag högg in på kakan hade jag åtminstone sinnesro att ta en bild på den. Men vet ni, den var inte alls så god som den såg ut. Trots flagga och allt.  

 

 

En annan gång jag cyklade långt var i lördags då jag fått beställning på fyra timmar av coachen. Meckis bjöd in oss på fika hos vänner i Järbo, 28km hemifrån. Det är ca en timmes cyklande. Frågan är vad vi ska göra med resterande tre? Det blev omvägen via  Gammelstilla - Årsunda - Bovik - Forsbacka - Sandviken - Medskogssjön till Järbo och jäklar i min lilla låda vad vi cyklade. Det var medvind stora delar av sträckan och jag hade grymma ben ty vilodag dagen innan och det totala snittet landade på över 30 på de elva milen. Fenomenalt. Mycket tack vare den där dragvilliga haren jag anskaffat förstås.

 

 

En annan gång cyklade jag inte så långt. Inte en endaste meters förflyttning faktiskt. Jag hade äntligen äntligen äntligen fått ett intervallpass av coachen (4x8 minuter zon 5a) och jag ville verkligen verkligen verkligen göra mitt bästa för att göra det så som det var tänkt. Med mina nuvarande inställningar i TrainingPeaks så betyder tydligen zon 5a en effekt på 230-255 W och en puls på 170-174 bpm.

 

I puls ska det alltså levereras precis under någon form av tröskel medan effekten är precis över FTP. TP valde att lägga måleffekten på 234W när jag exporterade passet. Då jag inte kan mäta effekt ute och generellt tycker att det är ganska svårt att hålla en jämn puls ute så valde jag att smacka ihop cykelmaskinen igen. Resultatet då? Jamen så jäkla exemplarisk.  

 

 

 

Något som väl inte undgått någon vid det här laget är att jag letar med ljus och lykta för att hitta en ny våtdräkt innan Vansbro 10k. Min Aspire som jag nöter på nu är stel och trång och har dessutom ett stort hål under ena armen vilket orsakar skav efter bara någon halvtimme. 

 

Så. hitta ny dräkt var det ja. Jag mäter 158 cm över havet och påverkar underlaget med en tyngdkraft närmare 600 Newton. Jag har hela tiden haft på känn att jag nog vill uppgradera mig till en modell värre än den Zone3 jag har. En Vanquish verkade ligga bra till. Zone3 har en storlekstabell om säger 147-163 cm och imponerande 46-53 kg för att en ska rymmas i en XS. 160-168 cm och 54-61 kg för en Small. Jaha. Det är inte helt lätt att ha den alldeles för udda form som min kropp tydligen har. Jag är för kort för en S och för tjock för en XS. Jag behövde vägledning och hittade en sida som verkade superbra, hade stort utbud och jag fick bra vägledning både när jag mailade och när jag ringde för att fråga om saker. Jag beställde två dräkter och plötsligt stod jag hemma framför spegeln i en Zone3 Vanquish och i en Colting T02. Båda i storlek S.

 

 

Jag anade att båda var för stora. Benen och armarna var för långa, men det kan man ju klippa till om man vågar. Men det gick dessutom alldeles för lätt att stänga och det gick inte riktigt att få upp dem i grenen så det bildades en massa luft. Jag ville prova dräkterna i XS istället men misstänkte att postgången skulle vara långsam. Dessutom skulle ju de dräkterna kunna vara alldeles för små istället och det skulle kunna bli ett himla skickande fram och tillbaka. Tänkte att ett besök till huvudstaden kunde vara värt det i och med att jag skulle kunna få prova och klämma och känna på lite allt möjligt.

 

Jag ringde till butiken igen dagen efter. Berättade att jag hade köpt S men ville prova XS istället. Säljaren bekräftade att de hade massor med dräkter och att det bara skulle vara att komma in och prova. Så. Jag mutade Kalle att vi skulle kompa ut eftermiddagen och och så stressade vi iväg mot storstan. Åkte bil till Uppsala och bytte till tåg sista biten. Tunnelbana och promenad. Tre timmar efter start var vi på plats. Säljaren som mötte upp sa att det inte fanns några dräkter alls i XS. Alltså ingenting. Jag fick prova en Orca Alpha i Small men den gillade jag inte. Och så fick jag prova den Vanquish jag hade med mig och få bekräftat att den var för stor. Kunde inte göra så mycket annat än att lämna tillbaka dräkterna och gå. Gå till Vapiano och sörja över en pasta. Sen åka tre timmar hem igen. Vad gjorde du med din fredag? 

 

Det har flyttat in en ny liten människa i byn senaste veckorna också. En liten Alice med alldeles underbart söta små framtida springfötter. I söndags sågs vi över en kaffe och i tisdags sågs vi över en promenad i stormen. Alice sov mest under båda dessa aktiviteter, men jag fick byta många ord med hennes mamma. I alla fall under promenaden.

 

 

 

Äh, allt kan väl inte stämma ihop med temat. Tonfisken nedan till exempel. Den passar aldrig in. Ica-kassen spårar ur på tonfisk så trots att jag försöker pracka på alla vänner och bekanta jag har en massa tonfisk hela tiden så vimlar det av denna märkliga fisk i min frys. How come? Nu skulle det vankas grillkväll med vänner och vad kunde väl passa bättre än att utreda huruvida fanskapet gick att grilla? Kan väl säga ungefär "don't try this at home". Nej men det blev inte så himla dåligt faktiskt. Svårigheten är ju att den bara ska landa på gallret innan den är klar, och med ganska ojämn temp i grillen så blev halva gummi och halva rå. Men men. Mer plats i frysen.  

 

 

Ida är ju efterrättsdrottningen av Postiljonsvägen, så det näst bästa med att bjuda bort sig till vänner på middag är förstås chansen att det vankas efterrätt. Vad är det bästa då, tänker du? Jamen det måste väl vara själva vännerna, annars är jag ju oförskämd? Detta kallar vi rabarberpaj. Hell Yeah. 

 

 

 

Nej det har jag verkligen inte, men jag har i alla fall sprungit igen. Tre veckor med total löpvila blev det. Men också tre veckor med inget annat än springskorna på fötterna. Jag fick totalt sandalförbud av coachen och jag fick order om att inte gå i något annat än springskorna. Har lyssnat på det och det var med idel noja och nervositet som jag ställde mig på löpbandet för det första lilla springförsöket förra veckan. Skulle det kännas? Sakta sakta sakta joggade jag i 10 minuter. Det kändes INGENTING. Så lycklig. Några dagar senare vågade jag prova 20 och igår sprang jag ute för första gången. I hela 25 minuter. Jag spände mig så mycket och jag nojade så mycket att jag förmodligen tänkte fram lite smärttendenser, men så fort jag slappnade av och tänkte på annat så kände jag ingenting. Sån jäkla seger. Just nu är direktiven att jag får springa max 25 minuter men att jag ska öka upp antalet pass successivt, för att sedan även öka på längden. Jag tror att han kan sin sak och jag tänker göra exakt som han säger. En till 25:a i helgen kan det få bli. Eventuellt. Jag är på gång.

Ja, det sista på temat kort om långt (som ändå blev ganska långt om långt) får handla om det faktum att nästan hela juni har gått utan att jag har fått hänga med min Simpis. Spinnis. Springis. Gymmis. Whatever activity -is. Kompis, helt enkelt. Nästan hela juni har gått. Vi cyklade på nationaldagen, men det är typ det. Sen fick jag ju rycka ut och hämta hem na när hon körde punka i Prästhyttan men det är en parentes. Idag som idag var vi i alla fall högst tillfälligt på samma ort samtidigt och enda sättet att få hängas en liten stund var att jag hängde med på hennes morgonspinning. Infinn dig 6:30 på cykeln, var ordern. I valet och kvalet om det var lämpligt eller inte så valde jag till slut att hänga med. Glad för det. Jag vaknade med sprängande huvudvärk och vet inte riktigt hur jag tog mig till Hofors. Satt där och försökte veva igång kroppen och funderade som så många gånger över varför jag gör detta. Sen spelade hon en låt och jag tänkte liksom att ja, precis så är det.