maiersara.blogg.se

Kalle och jag har osynk på vår semester i år. Jag har v28-31 och han har v30-33. Det betyder att vi får två veckor ihop och två veckor var för sig. Såklart känns det trist att vi inte får alla fyra veckorna tillsammans. Menar, det är ju honom jag vill spendera min lediga tid med. Samtidigt känns det lite skönt att jag får styra lite av min lediga tid precis som jag vill och hitta på små äventyr på egen hand eller tillsammans med andra människor som betyder mycket för mig. Ofrånkomligen är det fem veckor kvar till Ironman och ofrånkomligen är det mycket mängdträning på programmet. Ofrånkomligen är det mycket tid som måste läggas på den där cyklingen. Jag kan inte säga nog många gånger hur GLAD jag är för att vi hittade den lilla Rosen till Kalle så att vi har kunnat cykla så mycket tillsammans. Han närmar sig 100 mil och har haft cykeln i 1,5 månad. Det är galet. Men så härligt. 

 

Jag ska berätta om exakt dessa fem cykelturer för dig precis just nu.

 

Jag var tvungen att tjuva lite av den sista arbetsdagen om jag skulle hinna med två timmar cykel och sedan infinna mig på grillkväll hos vänner klockan 17:30. Jag hade vimsat till det lite med instruktionerna och fått för mig att det var två timmar IM-belastning jag skulle göra. Svårt att veta vad det är och också svårt att veta hur hårt jag faktiskt kör när jag inte kan mäta effekt. Tänkte dock att en puls mellan 150 och 160 borde vara rimlig. Jag körde såklart till favvohaket Gulf i Årsunda och vände och det kändes magiskt bra hela vägen dit. Det kändes också magiskt bra ungefär halva vägen tillbaka. Såklart var det jättekorkat att inte plocka med någon energi alls för när det dippade så dippade det ju irreversibelt. Resultatet blev ungefär 45km bra körning där jag höll en bit över 30 i snitt och sedan en mil rull hem. Och rejäla trästocksben som påföljd.

 

Efter en dusch åkte Kalle och jag hem till Maria och Johan och träffade deras nya lilla minimänniska samt grillade tonfisk. Sjukt gott. Vilken tur att vi har vänner som kan skapa magi av den där märkliga fisken när vi uppenbarligen inte klarar det själva. Vi skålade även i rosa bubbel för att fira den nya lilla människans entré i världen och vi avverkade många bra samtal under kvällen. Toppenbra. 

Ledig dag och långcykling på agendan. Det var sedan tidigare planerat att vi skulle besöka Magnus i Edsbyn precis denna dag och vad vore mer lämpligt än att cykla dit. Jo, jag cyklade räcer och det lämpligaste hade förstås varit om jag kunnat ta tempocykeln. Men för att slippa cykla även hem så måste cykeln kunna åka med en fullastad bil och min tempocykel kan inte hänga. Nåväl. Min Bianchi kan hänga och Kalles Ros kan hänga. Ja, tänka sig att han gick med på att cykla med mig till Hälsingland.

Vi stack iväg vid sjusnåret på morgonen. Hade sett att det skulle blåsa nordlig vind ca 2-3 m/s. Vad det innebär när en ska cykla precis rakt norrut är att en har precis rak motvind precis hela vägen. Men 2-3 m/s borde väl inte vara så mycket att bråka om? Eller? Det var sjukt. Alltså, absolut inte den värsta motvind jag cyklat i men att det var konstant och oavbrutet var liksom bara tröstlöst. Som alltid var vi också alldeles för dåliga på att börja äta i tid. Vi stannade till första gången precis utanför Ockelbo efter 57 km. Kalle hade känt sig som en uroxe och dragit hela vägen dit med besked men plötsligt tog det stopp. Som det brukar kunna göra Och det går inte att cykla i två timmar utan att ta energi och sen tro att det ska gå att återhämta sig om man redan känner sig tömd.

 

Vi tog små korta stopp i Holmsveden efter 79km och i Kilafors efter 97km och jag höll skapligt fram dit men det var segt och drygt att streta i vinden. En underbar människa på en liten spelbutik i Kilafors fyllde våra flaskor med isvatten. Magiskt. Vi hade googlat fram Bollnäs bästa räkmacka innan vi åkte hemifrån och hade det som mål under hela resan. Hallucinerade räkmacka de sista 17km mellan Kilafors och Bollnäs men tillslut nådde vi Lilla K's Trädgårdskök som hade fått den utmärkelsen och jag tror bannemig att det var sant. Såå god. Såå snygg. Och vilket jättemysigt ställe. Åk dit!

Sen då. Fortsätta eller inte fortsätta var frågan. Vi hade cyklat 113 km och hade ca 40 kvar innan vi skulle vara framme i Edsbyn. Mamma och pappa började närma sig med följebilen och vi hann bara precis ut ut Bollnäs innan de kom ikapp oss. Vi bestämde oss för att köra vidare men kom bara en mil till innan vi ångrade det tilltaget och de fick vända för att plocka upp oss. Nästan 13 mil motvind ändå. Det räckte. Det blev dusch, mer mat, fika och hundhäng hos brorsan innan vi sov som stenar i baksätet på mammas och pappas bil på vägen hem.

Tisdag - cykelutflykt del 1 - 58,2 km     

Jag är inne på min första ensamma semestervecka och jag ska fylla min tid. Helst med en jäkla massa cykeltimmar.Vilken tur att det fanns en annan ensamsemestrande ironmancyklist i min absoluta närhet. Maarit och jag pratade tidigt om att styra en liten cykeltripp ihop under v28 eftersom vi båda skulle ha semester utan respektive manligt sällskap under den veckan. Jag ville göra en lagom okomplicerad lutflykt där jag kunde få cykla på lite nya vägar och valet föll till slut på Uppsala av ganska många anledningar.

 

1. Jag vet att det går att transportera sig och cykeln med tåg till Uppsala från Torsåker

1. Jag vet att Uppland är platt och att det vimlar av små bilfria landsvägar

1. Jag hittade bra och fina hotell som inte ruinerade mig av två övernattningar 

1. Jag vet att det går att cykla hem från Uppsala på bra vägar (ty gjort det en gång förut) och att sträckan inte är oöverstiglig

1. Jag har en mamma och pappa som gärna gör sig en liten utflykt för att hämta hem min packning pga inte så långt.

1. Det är en himla fin stad med en himla fin kyrka och kompisen gillar kyrkor.

Så. På ovanstående grunder övertygade jag kompisen om att Uppsala var the place to do the cykelutflykt och hon var översvallande positiv. Hurra. Jag bokade hotell och jag planerade lite rutter. Fick tips på rundor i facebookforum och en kollega tipsade om att kolla upp Skandisloppets bana. Hade lite uppslag med mig på tisdag förmiddag när vi hoppade på tåget hemma i Bondeland. Två förvirrade små cyklar som aldrig åkt tåg förut. Men det var smidigt. Både tåg i Bergslagen och Upptåget har en liten anordning för att frakta två cyklar per tågset och som tur var fick vi plats på båda tågen.

Petade i en liten salladslunch på tåget men var mest bara ångestnervös. Framme i Uppsala checkade vi in på vårt hotell och stack genast ut på en första kort cykeltur. Om nu 2,5 timme är att betrakta som kort. Tipset från en tjej i cykelforumet på facebook hade varit att cykla ut genom Gamla Uppsala och det var ett mycket bra tips. Vi var ju dock totalt vilse så det blev ett gediget navigerande för att försöka hitta lämpliga vägar. Trots att vi ju per definition inte kunde komma fel och heller inte hade någon bestämd destination. Vi hittade fina kyrkor och vi hittade magiska små vägar. Hon utbrast högt och ljudligt att det här är fan LIVET och sekunden efteråt skrattade vi högt  åt att det plötsligt stod tre lamor bredvid vägen. Underbart. 

 

Det enda som blev mindre bra var återturen in i Uppsala. Vi kom in genom Flogsta, på en väg där jag ju cyklat sjuhundrafemtielvatusen gånger. Dock aldrig på tempocykel och med fötterna fast på pedalerna. Att cykla från Ica Folkes till hotellet vid centralstationen var ju som ett långt självmordsförsök eftersom vi var tvungna att passera genom exakt hela centrum. Smala gränder med kullersten och branta backar. Fy fasen. Hatade mig själv just då och lovade att jag skulle försöka tänka ett par snäpp längre nästa dag. Vi överlevde.

 

Efter en dusch skulle jag visa det bästa jag kunde komma på av min forna plugghemstad. Det blev restaurang Tzatziki med sin fantastiska uteservering nere vid ån. Innan det skulle Maarit introducera mig för sin favvodrink. Aperol Spritz. Något jag aldrig hade hört talas om innan vi var på Mallis ihop, men något som jag varit nyfiken på sedan dess.

Efter maten gick vi till uteserveringen i gamla stationshuset. Där blev det en drink till och många djupa samtal. Av någon anledning pratar hon mest om ligg nuförtiden. Vet inte riktigt hur det kommer sig. Men lite annat också. Vi hann exempelvis med ganska negativa affirmationer om morgondagens långcykling. Kan man ens affirmera negativt, eller heter det något annat då? Maarit var iaf övertygad om att vi typ skulle dö. Att vi skulle cykla oss så trötta att vi inte skulle orka annat än att trycka en dubbelvikt pizza i ryggläge dagen efter. Att vi möjligen möjligen skulle orka ta oss ner till baren i hotellets bottenplan men att vi måste bunkra upp med massor av chips och gul dricka för säkerhets skull. Obs att vi pratade om planerade 17 mil. Sjutton platta semestermil i Uppland som redan hade fått benämningen dödsrundan...

 

Vaknade med ångest och åt frukost med ångest. Dödsrundan analkande. Vad hade vi gett oss in på? Eller, varför tänkte vi att det skulle bli så fruktansvärt jobbigt? Det här var alltså vad vi hade planerat att vi skulle ta oss an. Skandisloppets långa bana på 167 kilometer. Skulle det verkligen behöva vara så fruktansvärt?

Första milen gick ju ut på att ta sig ut ur Uppsala via Eriksberg och Vårdsätra och allt vad det heter så det var bara en massa cykelbanecykling. Det tog sin lilla tid innan det kom vägar där det ens gick att gå ner i tempoställning och trampa på. Sen finns det inte så mycket mer som förklarar varför vi cyklade så fruktansvärt långsamt denna dag. Fina platta vägar och ingen bråkande vind. Ingenting som störde förutom att det faktiskt var nästan 30 grader varmt. Det är klart att det påverkar kroppens förmåga att faktiskt vilja göra ett jobb. När jag betraktar min pulskurva efter denna cykeldag så ser det inte direkt ut som att jag har förtagit mig.

 

Hur som helst. Vi följde den där banan med siktet instält på Sigtuna. Hade dock missat att vi inte skulle ta närmaste vägen dit och heller inte åka in i själva centrum. Det blev en liten avkrok och en liten felkörning innan va var ute på banan igen. Ungefär i Erikssund. Därifrån skulle vi följa väg 263 mot Enköping, men kom inte många kilometer innan det var beläggningsarbete. Som att åka på en tvättbräda. Trodde att jag skulle få hjärnskakning. Som tur var gick det att åka av den stora vägen och istället hamnade vi i Örsundsbro. Ack du gudsförgätna håla, men så välkommen du var. Här fanns det en pizzeria och vi stannade för lunch. Vi hade cyklat sju mil på dryga tre timmar och det gjorde ont exakt överallt. Fattar ni misären? Och ja, jag uppmanade tydligt och klart att hon skulle sluta tugga i fotoögonblicket. Mycket tydligt. 

Minimimålet för dagen var femton mil och alltså hade vi ganska exakt hälften kvar. Herregud, hur skulle det ens kunna gå? Knappt någon femkilometersetapp hade gått under 12 minuter trots att vägarna var bra och landskaet platt. Vad var det för himla fel? Vi siktade på att hitta tillbaka in på spåret och tog sikte på Järlåsa. Fortfarande med samma katastrofala tempo, men nu med lite bättre känsla överlag. Vi behöde inte navigera så mycket och det blev inte lika ryckigt. Gjorde tre mil relativt enkelt och började sedan bli sugna på glass. Vi sa att vi skulle stanna på första bästa glasställe efter Järlåsa, men det var lättare sagt än gjort. Vi var liksom ingenstans längre.

Tio mil blev elva mil som blev tolv mil. Cykelstrejken var närmare och närmare. Vi körde dessutom fel två gånger och fick vända. En gång pga grusväg och en gång pga att vi var på väg åt alldeles fel håll. Bort från Uppsala. Bort från allt. Inte lämpligt. Till slut kom vi in på samma väg som vi cyklat dagen innan. Den som skulle ta oss till Gamla Uppsala via Bälinge. Älskade Bälinge. Vi skulle passera en golfbana på vägen som väl borde ha en glasskiosk? Det hade den säkert men det såg ut att vara en kilometer grusväg för att komma fram till själva byggnaden. Inte lämpligt. Rullade vidare. Rullade på ångorna av en rödspätta med remouladsås som simmat ut ur systemet för längesedan. Stannade till i en korsning och halade upp min sista flytande snickers för att ens göra det möligt att ta mig fram till den där butiken i Bälinge. Kompisen muttrade och fräste att det hade vi minsann inte tid med. Vi åker NUU. Det som följer nedan är en etthundra procent autentisk skildring av den dramascen som minuterna senare utspelade sig på butiken i Bälinge.Den här scenen har vi skrattat så mycket åt, och det var nog aldrig någon som var direkt sur på någon. Tror jag. Hon fick åka före. Jag åt upp min snickers. Höll avstånd. Jag kan henne rätt utantill vid det här laget också. Vet hur fort det svänger tillbaka sen. Hörde bara en massa mutter och fräs och såg hur det osade och pyrde när hon parkerade cykeln mot husväggen. Hörde klapprandet från cykelklossarna när hon spatserade in genom kassan istället för den sedvanliga vägen. Jag gick efter. Fortfarande några meter bakom. Hon fräste lite till när drickakylen faktiskt inte var vid kassan som man hade kunnat tro. Den var absolut längst in i butiken. Slet åt sig två gula drickor och klapprade vidare mot glassfrysen. Där stod tre små oskyldiga barn och velade och valde. Hon ställde sig bakom dem och fiskade efter finska kniven i ryggfickan. Fara och färde. Jag såg hur det brann så jag gick runt dem och öppnade frysen från andra hållet. Fiskade fram en magnum. Hon kom efter, slet upp en calippo med citatet "jag behöver en KALL glass". Okej. Jag satte mig på gräset utanför. Hon satte sig med ryggen emot, hällde i sig halva sina båda gula drickor och sin calippo innan hon till slut vände sig om. "Du är inte så social med mig idag". Nää vad konstigt va. Jag ville typ överleva så jag tyckte det var rätt lämpligt att låta sockret kicka in först. Sen kanske vi kan börja vara lite sociala igen.

Nej, ingen dog i Bälinge. Inte jag och inte något av de stackars barnen vid glasskylen. Turligt nog hade vi bara 13 kilometer kvar. Tretton kilometer till en av de skönaste duscharna ever. Typ. Vi behövde sex timmar och arton minuter för att få ihop femton mil cykel idag. Det är helt absurt. Ingen av oss fattar varför det var så trögt, men vi glömmer det och går vidare.

 

Sen hade vi faktiskt en asbra kväll. Minus för att jag hade brutal huvudvärk och ganska svårt att peta i mig varesig mat eller något annat. Men det blev pizza och vin på en italiensk restaurang och ännu djupare samtal än dagen innan. Vi pratade om min framtid med hus och eventuella barn, om politiska åsikter och valet i höst, om feminism och kvinnoideal och om både det ena och det andra. Älskar att det finns en vän som faktiskt fixar att vända ut och in på mig och lirka ut alla de där sakerna som jag så gärna vill prata om men aldrig pratar om. Det är så jäkla skönt att lyfta på locket lite. Avsutade med en cider på samma uteservering som dagen innan tills vi höll på att somna i den där soffan.                  

 

Torsdag - Cykelutflykt del 3 - 123 km    

Jag hade ägnat kvällen innan åt att djupstudera google maps för att hitta de bästa småvägarna hem. Tydligen finns det en funktion som gör att man kan sätta ut en kartnål och på så vis se om vägen är belagd med asfalt eller grus. Sjukt fiffigt. Vi kände ju till Bälinge vid det här laget, men visste inget om vare sig Skuttunge eller Örke eller Gysta eller någon annan ickebefintlighåla i Upplands ingenmansland. Ville gärna slippa 272:an utan att för den sakens skull behöva köra varesig offroad eller sjukt mycket längre. Nu vågade vi lita på att det var asfalt överallt.

 

Jag vaknade med betydligt mindre dos ångest denna den andra morgon. Hade dock sovit precis lika krattigt som natten innan pga bastuvarmt rum, jättemjuk säng och en liten rädsla att boxa till min kompis om jag propellersnurrar för mycket och för okontrollerat. Trots detta en piggare känsla i kroppen. Idag skulle vi ju bara cykla hem. Vi skulle cykla hem och vi skulle dessutom få få förstäskning. Jag skulle få vara maskot i Team M&M's igen. Äntligen. Och som maskot i Team M&M's tror jag på riktigt att jag måste skaffa en sån här. 

Never let them see you melt. Varningens ord från M nr1 till M nr2 var annars att om han vågar sig på att komma till Uppsala så får han vara beredd på att han måste dra hem två griniga kärringar. Och jäklar om han då drar för hårt. Jag hade nog aldrig vågat komma på de premisserna. Men han är tuff, M nr 2. Och haren fick inte en lugn stund ty det skulle inte bara dragas. Det skulle även fotas och filmas in action. "Här, här, fota här, här är det öppna fält. Fota häääääär!!!". Resultat nedan. Men alltså jag tycker att han gjorde det rätt bra ändå.

Det mesta gick faktiskt bra idag. Åminstone otroligt mycket bättre. Jag hade extremt jobbiga skav i byxorna, men kroppen kändes som en helt annan än dagen innan. Kanske pga 2-3 grader svalare, vem vet. Vi påminde även varandra om att vi måste sätta igång att äta i tid för det är liksom hela grejen. Minst en snickers i timmen, annars skiter det sig. Nu dippade jag lite någonstans vid 40km med ont i nacken och jobbig svank. Kändes som att vi cyklat i en evighet på en spikrak väg med vass i dikena och vi kom ingenstans någonsin. Världens längsta två mil sedan vi varit i den förra byn. Annars gick allt som på räls och vi avverkade till och med ett par 5km-etapper under 10min. Bara en sån sak. Till slut, efter inslag av ett par kilometer livsfarlig 100väg-cykling kom vi äntligen fram till Gysinge för lunch på herrgården. Så mysigt ställe. Vi hade cyklat lika länge innan lunch som dagen innan, men vi hade en mil mer på klockan. Hur är det möjligt? Guuuula drickor förstås. Hur klarar en sig utan gula drickor när en cyklar?