Slutet och början
Nyårsafton 2017. In i det sista hade jag velat och funderat ifall jag skulle anta utmaningen från Ann och åka in till Gävle Simsällskaps nyårsaftonsträning. Det stod 100x100m på agendan för dessa tappra elitungdomar och Ann hade utmanat triathlonklubben att hänga på. Jag har faktiskt ganska länge velat göra det. Jättelänge. Jag tror nånstans att alla coola simmare nån gång har avverkat 100x100m. Men jag? En gång, kanske 2015 eller något, gjorde jag 60x100 vid ett tillfälle. Helt ensam. Det var bassängdöden personifierad. En behöver dras och peppas för att palla med en mil i bassäng. Det går inte att göra ensam. Eller, jag skulle aldrig komma på tanken. Nu fanns chansen att få sällskap och draghjälp och pepp att klara av det. Klart att jag måste prova.
Så. Klockan 05:00 ringde klockan på nyårsaftonsmorgonen. Jag hade knappt sovit alls pga alldeles hispig. Gick upp, åt havregrynsgröt till frukost och rullade iväg. Vid 06:15 stod jag här och undrade vad tusan det var som hände. Måste ju ha fått en hjärnblödning på riktigt.
Klockan närmade sig 06:30 och det var dags för den förrädiskt lugna poolen att förvandlas till lite mindre lugn. Närmast i bild fanns en 2:15-bana. De som valde den starttiden skulle inte hinna med 100st pga bassängen var hyrd i 3,5 timme. På bana 2 simmade vi som avsåg att hålla starttiden 2:00. Vi var alltså tvungna att tugga på i jämn fart utan extra pauser för att hinna med. Tvåhundra minuter är ju liksom tre timmar och tjugo minuter. Ingen tid att fundera alltså.
Jag hade till att börja med tre simpisar på min bana. Philip, Ann och Maggan. De 30 första låg jag först, sen tyckte super-tanten Maggan att det gick alldeles för sakta så då tog hon över. Jag vill säga tant utan att låta nedlåtande, det fattar ni va. Maggan är ju supercool. Förmodligen toppar hon listan för hur drömtanten ska vara. Hon har ju vid 68 års ålder bättre årsbästan än jag har på både 200 och 400m frisim och det vore en dröm att tänka sig att jag om 40 år kan simma lika snabbt som jag gör idag. Hurra för Maggan.
Nåväl. Vi simmade och vi simmade och vi simmade. Efter 20st avverkade tände våra räknare på kanten ett ljus för att vi skulle hålla koll. Fem ljus betydde alltså att saken skulle vara biff. Det kändes otroligt långt dit kan jag påstå. Men det kändes ändå bra.
Snälla funktionärsföräldrar servade oss även med frukt och cola under passet men jag fyllde bara på med vatten under första 50. 5km ska det ju gå att avverka utan extra energi. Första dippen kom vid 35-38 någonstans. Då centrifugsnurrade magen och jag visste inte vart den där havregrynsgröten tänkte ta vägen. Förmodligen var den förbrukad och jag började gå tom. Ungefär i samma veva som Ann så klämkäckt kvittrade att "jamen då går vi upp och cyklar 18 mil då". Pust. Det gjorde vi inte, men däremot skulle vi simma 6200m till. Lika långt som det längsta jag någonsin simmat i bassäng.
Jag chansade att börja fylla på med en mun cola i varje paus. Huvudet blev glatt och magen stannade upp. Det mest spännande som hände var att jag fick rapa i kommande voltvändning. Det hände inte så mycket mer. Vid 50 försvann Philip och vid 70 även Maggan. Ann och jag kämpade vidare, tillsammans med en kille som dykt upp sent och som jag aldrig fick ett namn på. Jag började få ont i vänster armbåge. Jätteont. Och tempot rasade. Vi drog växelvis 5st var ett tag. Räknade ner. Skönt när fjärde ljuset brann och det var mindre än 20 kvar. Men fortfarande 2km och ett rimligt simpass. Herregud. Sista 10 är en dimma. Jag vet inte hur det gick till men det gick. Och efteråt hade brillorna vuxit fast i hjärnan på mig. Hade inte lättat på dem på 3 timmar och 20 minuter. Inte vilat något extra. Inte pausat för att kissa (och nej, jag kissade inte i poolen heller). Inte någonting. Bara simmat och simmat och simmat. Sjukaste!
Himla glad att jag gjorde detta och galet stolt över bedriften att ha SIMMAT EN MIL. Tack Ann för att jag fick jaga dig i poolen och för du drog det mesta av sista 20. Annars hade det nog fasen inte gått.
Efteråt fick vi lite pizza och det var just som livräddande det. Jag rullade hemåt och klev in genom dörren hemma innan 12. Vilken start på dagen. Sambon hade knappt gnuggat gruset ur ögat när jag kom hem. Eller jo, det hade han. Och gullet tog på sig att fixa kvällens potatisgratäng så att jag kunde få sova i några timmar. Dock gick det väl sådär med sömnen. Vid 17 hade vi piffat i alla fall. Meckis la till luggen så länge att vi blev sena till middagen. igen.
Nyårsmiddag hos Ida och Tatte alltså. Förrätt bestående av toast med skagen och avokado och massa räkor.
Huvudrätt bestående av oxfilé med potatisgratäng och rödvinssås som blev totalt oestetiskt på bild. Dock magiskt gott. Efterrätten var snyggare. Hallonmousse med champagne i. Gött!
Tolvslaget på gatan med grannarnas fyrverkerier är tradition.
Inte långt därefter trampade vi hemåt i natten pga jag hade varit vaken sen 05:00 och var rätt sliten.