maiersara.blogg.se

Hallååååå hörrni. Nu har det hänt. Ganska precis fyra totalt springfria veckor senare har hon nu kutat sina första stapplande kilometrar. Eller kutat var väl att ta i. Det går så långsamt att det nästan går baklänges. Men ändå. Jag har satt ena foten framför den andra i ett rörelsemönster som inte kallas promenad. Och. Det. Gör. Inte. Ont. Inte någonstans.  Sån himla skön känsla. Måtte jag bara kunna vårda vaderna nu som Uppman sa. Jag minns inte ens om jag skrev att jag var dit. Det gjorde jag kanske inte. Jag var dit och han kunde känna att saker hade slappnat av men att benhinnorna fortfarande tenderade att sitta fast. Med avslappnade vadmuskler var det dock mycket lättare att dra loss och han sa att med långsam upptrappning och gedigen vad-vård så kan jag börja springa igen. 

 

Först i Torsdags. Ett ensamvarv runt Hammardammen på lunchen. Coachen hade sagt 20 minuter, men eftersom rundan är en bit över 4,5 km så tog det nästan 30. Inklusive ett fotostopp. Jag vet inte om jag har ett snett leende bara för att jag har tre framtänder eller om det är för att det här faktiskt var skitjobbigt. Två månader typ helt utan löpning och anspänt eftersom jag förväntade mig att varje ladning skulle göra ont. Tills jag insåg att de inte gjorde det. Magiskt skönt.

 

På lördagen kutade jag igen. En bild på nästan samma ställe men aningen mer avslappnad pga bästa sällskapet. Här nedan hade vi redan hunnit avverka 50min tröskelspinning innan det var dags för ytterligare 20min löpning. Som blev 27. Som blev 37 för kompis som hann springa runt halva samhället i väntan på att jag skulle få på mig alla lager med kläder. Hon säger att jag måste cykla i understället nästa gång. Eller att jag har hemläxa på ombyte. Skitsamma. En kvittrig runda med prat om livets alla förehavanden och jag tänkte inte en sekund på ifall jag hade ont eller inte. Mer sånt.

 

På lördag eftermiddag kom Magnus och Ann på besök och jag slängde fram alla vegetariska trumfkort jag har i rockärmen med en magisk trerätters. Oh yeah. Eller vad sägs om rödbetor med chevre till förrätt, min vansinnigt goda vegetariska lasagne till huvudrätt och en kladdkaka med hallonmousse till efterrätt. Inga matbilder här, för nu snackar vi löpning. Hann ändå inte fota pga åt så snabbt. Men hur som. Jag frågade Magnus på skoj om de hade packat löpkläder och fick svaret "jamen självklart". Eeeh. Jaha. Review för den som glömt. Jag gav Magnus en startplats till Lidingöloppet i födelsedagspresent och Ann hakade på utan att blinka. Sen i november har de kutat på i imponerande dos och är liksom pepp och glada. Imorse visade termometern 14 minusgrader. Inte min dock, vars sensor låg begravd under en halvmeter snö. Jag såg -3,3 grader och strålande sol när jag tittade ut och målade faktiskt upp våta längdskiddrömmar i mitt sinne. Ja, då är det illa. Fick hintar om att sanningen var en annan och när vi grävde fram sensorn så visade det sig att det var lite bitigare än jag trott. Hur som helst. Efter en lång frukost tog vi oss ut ändå. Tolv grader kallt och vykortsvacker väder. Jag springer med min brorsa. Det har aldrig hänt förut, jag svär.   

 

Fyra kilometer fick han ihop, i nytt personligt rekordtempo. Ann och jag tog ett par kilometer till och efteråt såklart en obligatorisk groupie. 

 

Har tränat lite annat den här veckan också. Faktum är att det kan vara min bästa träningsvecka på länge länge. Tre simpass har det blivit. Fredagssimmet just nu består av 8x100 meter varav 5st supermax. Kräkigt jobbigt, men jag simmade som en kung. På fredagmorgon hade Simpis äntligen lyckats gnussa gruset ur ögat också. Hon dök upp nykittad i flashig baddräkt. Och jag var ju nästan lika nykittad jag. Lite suddiga på morgonen, men välmönstrade.

 

Efter jobbet på fredagen struntade jag i gymmet och stack på dejt istället. I somras när Emma fyllde 27 så fick hon en bio och en middag av Ida och mig. Det var väl kanske dags att lösa in den presenten nu. Solsidan såg vi. Och sen blev det Pinchos. Himlen!

 

Tre gånger har jag suttit på trainern också. I torsdags skulle jag göra mitt första intervallpass. Typ samma som jag kör på spinningen, men nu skulle det styras mot effekt istället för mot puls. Och coach hade sagt att jag skulle koppla ur erg-mode och växla själv för att inte bli låst till en viss effekt i max-intervallerna. Det gjorde att jag hade helt hopplöst svårt att följa några instruktioner. 3x5min skulle gå i 150W (tror jag). Det är det blåa raka strecket. Det gula är vad jag åstadkom när jag snarare pendlade runt 190. Jag körde samma spellista och jag fick samma grad av feeling och körde med ungefär samma puls och intensitet som på spinningen. Det finns lite att reda ut här. Liksom hur jobbigt får det egentligen vara? Jag blir frustrerad när jag bara ska laja, men jag fattar ju att det är precis det jag behöver. I maxintervallerna kunde jag åtminstone kräma ur bra mycket mer effekt än vad coach hade trott. 150% FTP trodde han, alltså 300W. Jag höll alla närmare 400W så utrymmet i grafen räckte inte till. Härligt. 

 

Inför dagens distanspass fick jag strikta order om att hålla igen. Två timmar på 135W varav 2x10min på 160. Ingenting annat. Jag gjorde precis det. Kollade på tre avsnitt av Modus och bara trampade. Det gav en imponerande medelhastighet på 24 km/h och en medelpuls på 133 bpm (att jämföra med morgonens långsamjogg i 7:40/km där jag snittade på 159 bpm). Ska det vara så?