maiersara.blogg.se

Ännu ett år är slut och ska sammanfattas. Den här gången väljer jag att frångå det där med att stolpa upp månad för månad för att istället fokusera på att svara på några frågor. Jag googlade årssummering för blogg och snodde helt ogenerat vad jag hittade. Det här är vad det blev. Trevlig läsning!  

 

Eftersom 2017 var ett tävlingsmässigt mellanår så upprepade jag bara saker jag gjort förut på den fronten. Förmodligen gjorde jag ändå massor med saker som jag aldrig gjort förut. Till exempel la jag ett rejält mycket större fokus på min styrketräning. Åtminstone fläckvis kontinuerligt och framförallt under våren. Den styrketräning som finns registrerad för 2017 (inkluderat gymmet, bodypump och EFIT) har jag summerat till 57 timmar. Det skiljer inte mycket i totaltid från 2016, men skillnaden är att en bra bit över hälften gym medan jag under 2016 körde nästan uteslutande EFIT. Det gjorde förstås att jag kunde lyfta tyngre och att jag över lag kände mig starkare. Jag slog pers i marklyft då jag lyfte 90 kg vid ett tillfälle. På bilden nedan dock "bara" 70.

 

Det finns flera datum med händelser som sitter kvar. Semesterminnen och tävlingsminnen till exempel. Och pappas 70-årsdag får väl också ses som en dag att minnas. Aldrig förr har jag gjort paket av en bil. Aldrig förr har jag försökt skarva ihop 24 meter paketsnöre utav sönderklippta panelgardiner. Det var ett spännande projekt. Pappa blev superglad. Och pärlan går ju som ett skott. Bra köp. 

Förmodligen kommer jag också att minnas årets nyårsafton. Jag har länge haft på min bucketlist att jag vill simma 100x100m. Det låter så orimligt och overkligt med en mil i bassäng. Pga inte tillräckligt med jävlaranamma för att göra det ensam har det inte blivit av. Nu dök tillfället upp att hänga med Gävle Simsällskap på deras traditionsenliga nyårsaftonsträning med just 100x100m. Jag velade in i det sista om jag skulle åka men är otroligt glad för att jag gjorde det. Och jag klarade det. 100x100m med starttid 2 minuter raktigenom. En mil i bassäng utan utrustning och utan krusiduller. Så häftig känsla. 

Den 30/9 hade jag och min löpning precis passerat 1000 km i år. Hundra mil på nio månader. Det är jag stolt över. Varken 2015 eller 2016 kom jag upp i 100 mil totalt på hela året. Jag är stolt över att jag höll i löpningen så bra som jag gjorde under våren och sommaren. Jag är stolt över att jag sprang fem halvmaror och en helmara på fullt godkända resultat. Jag kände mig helt oövervinnerlig den där lördagen i maj när jag sprang nytt pers på halvmaran då jag från ingenstans gjorde 1:47 på Gävles gator. Jag är även stolt över att jag sprang ett miserabelt Lidingölopp. Det som gör mig stolt är kanske det som också blev mitt fall. Jag var uppenbarligen inte redo att trappa upp löpningen så mycket som jag gjorde under våren och sommaren eftersom benhinnorna till slut sa stopp. Summan av löpta kilometer stannar på 1166 kilometer för året 2017. Ett bra resultat ändå, trots att årets sista 3 månader tillsammans endast innehållit knappt 15 mil.  

 

Jag är också mycket stolt över mina framgångar som spinningfröken. Eller jag tror åtminstone att det är framgångar. Folk ser svettiga och glada ut när de går hem och vissa säger snälla saker ibland. Vissa säger snälla saker varje gång och bästa kvittot är att de kommer tillbaka. Jag har registrerat 63 timmar under namnet spinning på funbeat. De allra flesta av dessa har jag suttit på frökencykeln för när jag går på RPM så kallar jag det för RPM. Alltså 63 timmar som var och en har utvecklat mig som människa. Jag känner mig starkare och starkare mentalt för varje gång och framförallt tycker jag att det blir roligare och roligare. Och det är förstås en fin bonus att få spela musik som en aldrig skulle komma på tanken att spela annars. Älskar det. 

Ohotat mest frekvent har det blivit grillad korv och grillad hamburgare i samband med husrivningen. För att det var enkelt att släpa med sig och smidigt i och med att vi ändå hade en brasa igång. Varje helg i 10 veckor eldade vi och grillade korv. Jag känner mig fortfarande som en grillad korv. Ibland kom traktorn till användning på fler än ett sätt. Mekanikern är så kreativ.  

Egentligen kände jag ju henne litegrann sen innan, men jag är otroligt glad för att jag fick den här springsommaren tillsammans med underbart roliga Sara. Att ha den där outtröttligt kvittrande karamellen i örat och avhandla stort och smått i uppemot två timmar satte verkligen färg på många av mina distanspass. Så kul att jag fick vara med på hela hennes löparresa och att jag fick coacha och peppa hela vägen från att hon sprang 4km i maj tills hon genomförde en halvmara i september. Däremellan slog vi nya rekord varje pass och slutmålet var Stockholm Halvmarathon. Så otroligt stolt över att hon fixade den trots spöregn och misärväder hela sista timmen. Min krigare. Coolaste Bruden i Hoo. 

Marres Marathon förstås. Även sporadiskt hos Träningsglädje och PT-Fia om vi ska hålla oss på träningstemat. På helt annat tema fick jag upp ögonen för Lady Dahmers blogg nån gång i somras. Att börja läsa den här vänt upp och ned på många skeva värderingar hos mig själv som jag knappt visste att jag hade. Jag lär mig något nytt varje gång jag tittar in där. Särskilt att ifrågasätta normer och beteenden. Även om jag förstås inte skriver under på allt hon säger så får hennes texter mig alltid att tänka till ett varv. Och det finns mycket att ta med sig för framtiden när det kommer till att sprida budskap till eventuella avkommor. 

Jag skrev två ansökningar om finansieringsstöd som båda beviljades. Särskilt den senaste som meddelades för bara någon månad sedan är jag mycket stolt över. Där hade jag designat hela projektet själv och skrivit hela ansökan själv. Därutöver har jag fått mycket positivt sagt om mitt arbete med att styra upp arbetsmiljön på ArcMetal. Det är en framgång i sig att jag nu får vara med och lorta i två olika bolag och kanske lyckas göra lite nytta på båda ställena. 

Även om det har gått långsamt som satan så har vi har tagit oss igenom hela processen med jurister, rivningsansökan och banklån och allt vad det nu är. Så pass att vi till slut skrev på ett avtal som ska ge oss ett nyckelfärdigt hus att flytta in i om max 50 veckor. Ruckelhuset är borta och vi väntar på att processen ska sätta igång på riktigt. När nästa år är slut bör vi bo i vårt alldeles egna hus. 

 

Om jag återigen bortser från att vi som sagt signade ett huskontrakt under årets sista skälvande dagar så måste  det vara Svarta Pantern som var det bästa köpet. Alltså min tempocykel. Den gjorde cyklingen till en helt annan upplevelse denna vår och sommar. Av förklarliga skäl (ingen Vätternrunda eller Ironman att bråka med) summerar cykelsommaren 2017 (1259 km) endast knappt hälften av vad cykelsommaren 2016 (2799 km) gjorde. Det var ändå en helt annan sak. Jag längtade efter att cykla och jag kände mig för första gången som en riktig cyklist. Framförallt gjorde den här nya cykeln att jag kände mig som ett MONSTER på Vansbro Triathlon där jag kapade min cykeltid med en kvart på 90km. Och snygg så jag dör är den ju. Min pärla.

Jag var nog inte särskilt ledsen detta år. Ingen gång som jag kan komma på. Däremot grät jag av trötthet och rädsla. En gång satt jag på en sten i Söderhamns Skärgård med dödsångest under en swimrun-tävling. Halkade runt på den där stenhoppningen i helt fel skor och var helt sopslut. Jag tror att jag aldrig någonsin varit så rädd faktiskt. Tur att jag hade en stark kompis i Ulrica. Jag förstår om hon aldrig någonsin vill tävla i lag med mig igen. Men alltså simma kunde vi ju i alla fall. Och till slut så kom vi faktiskt i mål. Jävlar anamma. Så här glada var vi innan tävlingen.

Jag var till Tyskland på en jobbresa i mars. Faktiskt enda resan i jobbsyfte i år tror jag. Privat så semestrade vi ju en del under sommaren. Först var Kalle och jag till Norge med motorcykeln. Vi åkte 160 mil på fyra dagar vilket kändes rejält i röven. Men jisses vad vackert det var där. Geiranger tog priset. 

Jag åkte även med mamma på tjejhelg till Island med både varma källor och valsafari och en halvmara. 

I Sverige semestrade vi också en del när husbilen fick följa med till Öland och Gotland i en vecka. Så vykortsvackert överallt.

 

Kan också nämna roadtrippen till Göteborg med ett härligt springgäng där jag ju utöver Göteborgsvarvet fick hänga med fina Anna i två dagar.

Resan till Island var rakt igenom fantastisk och att få springa lopp utomlands är helt underbart. Reykjaviks halvmara var dessutom ett alldeles fantastiskt lopp. Naturen är underbar och luften är så ren. Jag har aldrig njutit så mycket under ett lopp som jag gjorde då. Det mest fantastiska var att ön som alltid har regn och storm hade strålande sol och totalt vindstilla på sin marathondag. Tack Island och tack mamma som alltid vill äventyra med mig. 

När det gäller vardagsäventyr finns det massor med underbara cykelminnen och simmarminnen med den här bönan. Cyklingen är ju kanske aningen mer äventyrlig. Glada turer, ledsna turer, fikaturer, jobbiga turer och turer som slutade med att vi fick åka Bulgarbuss hem. Speciellt kommer jag ihåg en cykeltur i storm och ett snitt på knappt 20km/h där vi både hann tappa kedjan och klyva en anakonda på mitten innan vi kom fram till Torsång och hon fick lägga till luggen. Finaste vän vad jag är glad att jag har dig!

 

Simmat ute. Ja i somras alltså. Jag fick en jobbig dipp med simningen när de drog ur proppen ur bassängen och det blev ett fem veckor långt uppehåll från all simning. Utesimningen började alltså från noll och jag kom aldrig riktigt in i det. Våtdräkten var trång och osmidig och jag kände mig otroligt långsam och seg i vattnet. Jag önskar också att jag brytt mig mindre om tider och prestationer och hets och press och bara njutsimmat för att jag gillar det. Samma med löpningen också egentligen. Men om en inte får en tid och en sträcka till loggboken, har då passet ens existerat? Jag antar att det har det. Jag har bara registrerat drygt 10 timmar utesimning denna säsong. Bara 30 km. Det mesta av detta är dessutom de tre loppen jag gjorde. Triathlonsimning (1,9km), Åsimmet i Voxnan (6,7 km) och Skärgårdsutmaningen Swimrun (5,5 km). Det blev inte mycket utesimma. Ledsen för det. Bilden nedan visar verkligen utesimningen från sin allra bästa sida. Drömsjön.

Det har blivit ett gäng TV-serier plöjda. Skam, Homeland, The Walking Dead (som vi inte pallade att se klart pga helt brutala scener). Ingen av dem har vi förvisso följt i realtid så det kanske inte räknas. Jag har aldrig följt en serie slaviskt. Program jag kan sätta mig och titta på när de faktiskt sänds på TV är typ Sofias Änglar, Lyxfällan, Vägens Hjältar eller vad som nu serveras 20.00 när jag sjunker ner i soffan.

 

Det var en torsdag och Kalle och jag hade faktiskt vårt första möte med en jurist för att reda ut testamente och samboavtal och gåvobrev och skuldbrev och allt vad det nu var för att kunna äga hus på lika villkor. Och för att kunna fokusera på ett bröllop den dag vi faktiskt vill gifta oss av annat än juridiska skäl. Utöver det så befann jag mig på min arbetsplats i några timmar och så ledde jag spinningpass på Aerostep. Därifrån gick jag direkt till Bergsmannen för middag med mamma och pappa och Kalle och så åkte vi hem till tårta och paket. Jag hade tipsat mamma och Kalle om samma sak så det blev samma tema på paketen. Alla var olika som tur var.