Killgissar om puls

Det finns få saker jag är så dålig på som att läsa tråkig text. Intresserar det mig inte så koncentrerar jag mig inte. Och koncentrerar jag mig inte så fattar jag inte. Då fattar jag ingenting. Då är min läsförståelse noll. Ge mig en tråkig text och jag kan traggla sida efter sida utan att minnas ett enda ord. Jag kan aldrig läsa snabbt eller skumma eller övergreppa en helhet. Det blir bara nonsens. Måste typ svara på frågor eller leta efter något specifikt för att det ska gå in. Det kan ta så lång tid. Och generera så lite output.

När något däremot intresserar mig på riktigt, då kan jag lära mig allt. Då vill jag lära mig allt. Då kan jag djupdyka i detaljer. Helst hela bakgrunden först. Förklara. Mata in fakta. Förkovra mig i formler och siffror. Se system och räkna ut saker. Strukturera och sortera. Älskar statistik och trender. Grafer. Belägg för att någonting är sant. Hatar att gissa. Hatar att inte veta när jag undrar. Hatar att inte förstå när jag vill kunna förklara. ”Hur” och ”varför” driver mig när jag bryr mig. Bryr jag mig inte så förefaller jag totalt blåst. Noll initiativförmåga. Noll driv. Nu undrar jag och nu undrar jag på riktigt. Har sökt igenom hela Googles arkiv på ordkombinationerna ”kortison” ”hög puls” ”träning” utan att det gjort mig särdeles mycket klokare. Saken är att jag är lite nervös. Nervös och orolig över att min pulskurva efter dagens korta lilla spinninginsats på 30 minuter ser ut så här.

 
Passet utgjordes av en uppvärmning på 5 minuter följt av 10x90/30 och avslutningsvis 5 minuter nedvarvning med stretch. Medelpuls 170 trots att jag bara jobbat halva tiden. En lång och jämt stigande graf totalt fri från intervallform. Alltså total oförmåga att få ner pulsen mellan intervallerna. Även total oförmåga att få pulsen att sjunka när passet var slut (när jag stängde av efter fem minuters nedvarv och stretch stod det fortfarande ca 140 på klockan). Toppnotering på 201 trots att jag varit ganska säker på att min maxpuls ligger kring 197.

Ja okej. Från början. Jag har kanske kanske kanske börjat cykla igen hörrni. Som jag älskar att säga det. Jag har börjat cykla. Cykla. Det är fan among det bästa som finns. Jag har varit på tre spinningpass den här veckan och det har gått riktigt bra med mina knän. Inte så att det inte känns, men det funkar. Det gnisslar både på morgnar och på kvällar men själva cykelrörelsen och belastningen funkar tillräckligt bra för att jag ska kunna vara med. Det är allt som betyder något. Jag har ingen längtan efter att tävla eller prestera, men jävlar vad jag längtar efter att få vara med. Vara i form. Låta hjärtat och benen jobba i symbios. Mungiporna upp. Hänga-över-styret-känslan när sista intervallen är klar. Känslan av att vara ostoppbar. Del av ett sammanhang igen. Inkluderad. Jag. Vill. Vara. Med.

 

Jag vill vara med så mycket att jag är fett ivrig. Vet det och fattar det. Jag är oförsiktig och orealistisk. Min puls har inte ansträngts på fyra månader men det fattar väl inte mitt huvud. Inte i stunden. Hjärtat fattar att jag kanske inte borde gå för max men huvudet kör på ändå. Jag är inte rädd. Inte beredd heller. Inte beredd på hur klappdåligt kroppen svarar. Pulsen sticker direkt. Utan att jag tar i. Och försöker jag ta i blir den 10-15 slag högre än ”normalt”.

Det är klart att jag fattar att saker har förändrats. Att jag inte kan orka. Att konditionen har åkt hem. Jag kan ändå bara killgissa mig till en faktisk förklaring till utseendet på min pulskurva. Jag VET att maxpulsen är det den är och att den inte kan höjas av träning. Mitt hjärta kan uppenbarligen slå över 200 slag/minut och har förmodligen kunnat det hela tiden. OM inte 20 mg prednisolon (kortison) per dag i en månads tid kan inverka. Kan yttre faktorer höja maxpulsen? Arbetspulsen? Vilopulsen? Som jag skrev i förra inlägget så hatar jag att inte veta vilken faktisk inverkan den här medicineringen har på min kropp. Jag vill inte försiktiga ihjäl mig, men jag vill heller inte göra något som är farligt. Jag tror inte att maxpuls är farligt, bara jävligt obekvämt. Ett slag till och jag hade svimmat. Så kändes det. Man ska inte befinna sig där.  Man vill inte befinna sig där.

Det jag vet om kortison är att det är ett katabolt (nedbrytande) hormon som utsöndras vid olika typer av stress. Bara det ger ju tveksamhet till förutsättningarna. Alltså det kan vara svårt att bygga muskler och vid långvarigt hög dos kan man bli benskör. Nånstans läste jag att det omvandlar muskelceller till blodsocker och att det är en bidragande orsak till att det spårar ur med insulinkänsligheten. Vet inte om just det stämmer. Hur som helst så ska det vara vätskebindande och därför kunna orsaka ökat blodtryck. Kanske innebär det att jag har en högre andel vatten i systemet än vad jag borde ha och alltså en lägre koncentration faktiska syretransportörer i omlopp. I så fall lär det ju bli lite samma påverkan som efter en blodgivning, även fast man i det fallet får upprätthålla trycket med apelsinjuice för att inte svimma. Men juice transporterar ju inte heller syre så där skitbra. Kanske hänger allt ihop. Dålig kondition i kombination med sämre förutsättningar. Bara någon skulle vilja bekräfta att det inte är farligt.

Hur som helst är det skönt för alla delar av min kropp att få vara igång lite. Och den nya fleecepyjamasen är extra skön att krypa ner i när kroppen är sådär härligt trött som bara träning kan göra den. Fy fasen vad jag vill igen. Vill. Vill. Vill.