Julstök och mjukisparty

Dan före dan före dopparedan. Jag försöker hålla mig sansad med julstress i år. Precis som alla andra år. Vi presterar inte för några andra än oss själva så jag tänker att det är upp till var och en att sätta sin egen nivå. Ser till att göra sånt som är kul och sånt som är gott. Skiter i resten. Jag har kokat några omgångar med risgrynsgröt för det är mysigt. Meckis har rullat köttbullar och griljerar skinka precis i detta nu. Julmusten står på kylning i snön. Det räcker så. Vi bygger inget peppakakshus eftersom det ändå leder till skilsmässa i nio fall av tio. Kokar ingen knäck eftersomom den i alla fall bara blir stenhård och måste slängas. Eller så blir den perfekt och hetsäts. Skiter i julgranen eftersom vi har ställt en cykel på den enda kvadratmeter där granen kan stå. Lite belysning har den i alla fall fått.
 
Julklappar är också ganska bortrationaliserat i år. Vi har köpt ett varsitt litet paket till varandra vars innehåll vi valt själva. Jag valde ut en pyjamas. Meckisen valde ett par mjukisbyxor. Kul grejer. Ja, det kommer bli en soft julaftonskväll i alla fall. Men på riktigt. Roligare att göra något kul tillsammans än att hetsköpa saker som kanske inte uppskattas. I övrigt är det faktiskt helt okej att köpa julklappar till sig själv också. Det bästa med det är att man faktiskt inte ens behöver vänta på tomten. I torsdags hämtade vi hem Meckis julklapp till sig själv. Som han har längtat. Välkommen till familjen, elbilen Elis. Jag har aldrig sett en nöjdare kille ever. Tänk att få backa ut en helt fabriksny kärra från röda mattan. Så häftigt.
 
Att ha elbil är att ha exakt noll i drivmedelskostnad om en är lite taktisk.Till exempel kan man ladda gratis på Valbo köpcentrum. Vi har varit dit varje dag sedan i torsdags. Kanske inte ekonomiskt i längden. Men.. Idag åkte vi dit för att jag ville köpa en julklapp till mig själv. Det blev en Fitbit Charge 3. Ett aktivitetsarmband för att jag vill kunna hålla mer kontinuerlig koll på min puls utan att behöva ha min stora otympliga garmin.
 
Såhär var det faktiskt. Jag hade ju frågat sjukgymnasten om hon kände till sambandet mellan kortison och helt urspårad puls. Hon visste inte, men skulle forska vidare bland den samlade kompetensen hos kollegorna. Av detta föll det sig att min reumatologläkare ringde upp mig häromdagen och utryckte diplomatiskt men tydligt att det faktiskt kan vara rätt belastande för hjärtat i längden om jag trycker upp pulsen så högt nu under kortisonkuren. Det är inte farligt eller avrått från att träna generellt, men att pulsen är förhöjd är kroppens sätt att tala om att den är påverkad av stressen som den ökade kortisolhalten faktiskt innebär. Alltså, den höga pulsen är snarare ett tecken på att jag är stressad än att jag är otränad. Han sa att om min maxpuls finns någonstans runt 200 så gör jag klokt i att inte hetsa hjärtat till mer än kanske 170 under kuren. Det är ändå 85% och borde innebära en viss insats, men på gårdagens spinningpass lyckades jag inte tränga fram en endaste svettdroppe eller ett endaste påverkat andetag innan den gränsen var uppnådd och passerad. Jag tycker det är otäckt, att det känns läskigt och att det motiverade mitt köp av julklapp till mig själv. Det är intressant hur pulsen beter sig under träning, men det ska också bli intressant att se om den är förhöjd rent generellt under dagen. 
 
Efter spinningpasset gick Kalle och jag hem till Maarit på middag.
 
Äntligen, äntligen, äntligen lyckades vi hitta en dag when the stars allign så att hon och hennes M befann sig i rätt världsdel samtidigt som jag och Meck inte hade några andra avancerade planer heller. Såå kul. Klädkod mjukisbyxor, småplock och bubbel till förrätt, supergod mat, massa roliga sällskapsspel och lite för mycket rödvin. Förvisso förhöjer det ju upplevelsen för oss introverta individer att det släpps på några spärrar. Och då jävlar kan jag snacka. 
 
"Nej fråga henne inte om sådana där saker, du kommer få ett alldeles för detaljerat svar..."
 
Vi kunde även konstatera under "Med andra ord" att det föreligger vissa skillnader i relationer som är inne på sitt elfte år kontra relationer som är inne på sitt första
 
M: En sån här sätter du mig på...
M: PIEDESTAL!
 
M: Du...
M: PRINSESSA!
 
K: Det här kallar du mig för, äh det gör du fan inte alls det...
S: Ehm, ÄLSKLING?
 
För övrigt hade hon mutat korten i kronologispelet och lagt en liten förbannelse över dem så att jag ständigt skulle svara 200 år fel. Inte schysst. Jag lovade för övrigt att jag inte skulle berätta något om läsglasögonen. Att hon började kvällen med att gömma dem för sig själv så att hon inte skulle hitta på dem. Men, i mörkret och dimman fick de ändå komma fram till slut. Så gulligt.
 
Tack sötisar för årets kväll. Jag hade så så såå roligt!