Hur ska man kunna vara sig själv när man inte vet vem man är?

 
Hög igenkänning på dagens kalenderbild. Allt det här som pågår i min kropp är så otroligt rörigt. Jag vet inte vad som gör vad och hur jag ska förhålla mig till det. Som nu, en vecka med envis förkylning. Det pikade under fredagens julbord (fräsch tjej…) och var som värst då och under lördagen. Sen har det successivt förbättrats, kanske lite lite lite varje dag. Jag är fortfarande slemmig och lite hostig. Det är förstås inget unikt i sig, men att jag har inflammationer i kroppen och att jag käkar immundämpande läkemedel samtidigt. Vad innebär det? Vågar jag smyga igång med lite försiktig träning innan jag är helt frisk på samma sätt som förut eller blir allt värre då? Blir man någonsin av med en förkylning medan man äter kortison? Jag har fått lite tecken på att mitt immunförsvar är långsamt. Ett litet sår på en tå pga en sprucken nagel som vägrar läka. Gått med det i två veckor nu. Inget händer. Hallå försvaret, har ni tagit semester?

Om immunförsvaret pajar kanske varken gör till eller från i den situation som ändå råder. Att gå runt och snora lite är sak samma. Jag kan inte träna med någon hög puls i alla fall så det spelar inte så stor roll. Det mest läskiga är helt klart risken att sätta hormonerna helt ur spel. Kortisolet, den käre vännen.  Vad fan gör den där skiten egentligen? Det jag har läst mig till är en helt egen uppfattning, och jag tar inget extra för faktafel. Så länge det låter logiskt. En sak som kortisolen tydligen gör är att den påverkar känsligheten för insulin. När du äter en kolhydrat eller två så hamnar som bekant en massa socker i blodet. Då ska ju kroppen se till att sockret kommer dit det kan göra nytta, istället för att flyta runt i ditt blod. Nyckeln heter insulin. Insulinet ”låser upp” cellerna så att sockret hittar dit och kan brännas. Minskad insulinkänslighet betyder att kroppen måste producera mer insulin för att uppnå samma blodsockersänkande effekt. En massa överskottsinsulin är inte heller bra. Det är kroppens mest fettbildande hormon. Det leder till blockering av de receptorer som vill använda fett som energikälla och bidrar istället till aktivering av en massa fettsyntes. Oavsett kalorier in och kalorier ut.  Jag sväller upp nu. Ingen tvekan om saken. Byxorna är trånga och jag känner att jag är tyngre. Inga mer faktiska bevis än så krävs. Om jag binder vätska eller något annat är egentligen skitsamma. Jag är inte fettfobisk eller skammande mot några eventuella extra kilon, jag är rädd för hela min funktion. Faktum är ju att jag redan nu kan ha en lightversion av diabetes typ 2. Långvariga höga nivåer av kortisol i kroppen kan leda till total insulinresistens.

Vad det innebär i praktiken är att jag har insett att jag kan underlätta för mitt system genom att låta det slippa hantera en massa onödigt socker i blodet. Det är ingen rocket-science egentligen. Den här lilla tomten som sitter och räknar på hur mycket insulin hen ska skicka ut har fått nya variabler i sitt dataprogram.  Har ingen koll. Det kan bli superfel och jag vill inte tömma hela insulinfabriken bara för att jag inte kan låta bli pepparkakor och skumtomtar och julmust och mackor. En övertygelse så gott som någon att jag har ett ganska stort ansvar gentemot mina hormoner. Nu kanske större än någonsin. Om kroppen inte vet hur den ska hantera kolhydrater ska den heller inte behöva göra det. Dessutom älskar inflammationerna socker också, och varför ska jag mata dem? Jag menar inte att jag ska hoppa på en strikt LCHF-diet, jag bara menar att jag ska försöka tänka lite mer. Ta kontroll. Med faktaövertygelse är det alltid lättare att vara medveten. Hoppas jag.

När det gäller träningen är det nästan lika snurrigt. Efter en vecka med förkylning har det varit ganska glest på den fronten, men jag vet ju precis vad jag vill. Och jag vet vad jag inte vill. Jag vill inte trigga mina inflammationer. Jag var så lycklig när jag plötsligt tog mig ner i huksittande igen. Kunde belasta med ett knäböj utan att det gjorde ont. Hurra vad bra. Gjorde cirka tusen stycken på gymmet igår (nej såklart inte, men några) och även på ojämt underlag. Direkt en reaktion. Jättejobbig morgon idag med ont ont ont. Blev bättre under dagen men är ändå orolig. När ska jag lära mig att inte bli för glad? När ska jag lyckas vårda mina framsteg utan att paja dem direkt?

Jag träffade i alla fall en sjukgymnast idag. Nu sitter det ett gummiband runt mitt skrivbord på kontoret och jag ska försöka rehaba lite varje dag. Lite. Försiktigt. Och cykla. Han sa faktiskt att jag fick cykla mig svettig om jag vill. Ser fram emot att göra verklighet av det. Strax.

↑