Två veckor med campisar
Åtta dagar kvar till Ironman. Jag skulle vilja skriva om en trött kropp som sakta återhämtar sig från den sista tuffa mängdträningen. Jag skulle vilja skriva om tävlingsnerver, om inbillningssjuka, om tvivlet hur det ska gå och hur kroppen känns och om träningen varit tillräcklig. Vad får jag skriva om istället? Jag får skriva om en trött kropp som sakta återhämtar sig från en infektion av campylobacter och en potentiell inflammation i knät til följd av denna.
Lite mer bakgrund. Vi kom hem från Mallorca natten mot fredag den 27:e juli. Jag sov tre timmar i min säng och gick sedan upp tidigt för att cykla. Som jag antydde i förra inlägget så mådde jag illa redan där på morgonen. Kräktes efter frukosten och kunde sedan inte äta på hela dagen. Trodde bara att jag var trött. Det dröjde till söndag morgon innan magen havererade fullständigt och när det haveriet inte hade gett med sig på torsdagen så sökte jag vård. Då hade jag kämpat i en halvtimme med en skiva rostat bröd utan pålägg. I princip det enda jag lyckades äta. Det och bananer och blåbärssoppa. Faktum är att jag nog aldrig i mitt liv kännt mig så risig som jag gjorde den där torsdagen. Läkaren förhörde mig om dagarna före insjuknandet. Hon frågade i detalj om min sista dag på Mallorca, exakt var jag hade varit och vad jag hade ätit. Näst sista dagen åt jag en kycklingsallad som kanske är boven i hela dramat. Hur som helst så hade jag högt infektionsvärde då på torsdagen. De mätte upp 71 mg/l av något som en frisk person har lägre än 5. Det tydde på bakterier så jag fick med mig tre små rör hem för att försöka åstadkomma prover av mitt bajs. Mm. Mysigt.
På fredagen lämnade jag in två bajsrör och i samband med det togs ett nytt blodprov. Det där infektionsvärdet hade då sjunkit till 45. Fortfarande en bit ifrån frisk alltså, men en otroligt mycket bättre känsla i kroppen. Magen var nästan stabil och jag kunde tänka på mat utan att vilja kräkas. Jag var till och med lite sugen på makaroner och köttfärssås. En minimal portion blev min första lunch på en vecka. På kvällen åkte Kalle och jag till Strandbaden i Årsunda. Ville fira att jag såg bilden av pommes frites och bearnaisessås framför mig och att jag trodde att jag skulle kunna äta det. Vet att jag kanske inte borde ha vistats bland människor pga potentiell smittorisk. Jag hade läst på om alla tänkbara bajsbakterier som finns och alla symptom jag hade pekade mot campylobacter. Dessa bakterier smittar i mte från människa till människa bara genom att vistas i samma miljö. De smittar vid förtäring av något som är smittat. Betyder att för att jag ska kunna smitta någon så måste den personen komma i direkt kontakt med mitt bajs och dessutom lyckas äta det. Hur troligt låter det? Inte särskilt troligt. Och saken är att jag var djupt lycklig över att jag tyckte att det här såg sååå gott ut, trots att jag kunde äta knappt hälften.
Det blev en ganska bra helg därefter. Hopp om livet, och en fungerande mage. Jag vågade i alla fall lämna direkt anslutning till toalett och jag kunde äta hyfsat även om jag inte kände någon direkt hunger. Mådde illa på morgnarna när magen var tom och petade i mig lite lunch eftersom jag fattade att jag måste försöka äta. Det gick, men det gick långsamt. I brist på annat så tog vi oss ut med båten tre kvällar på rad. De senaste två åren har det knappt blivit något fiske alls så det var riktigt mysigt att sitta där ute på sjön och guppa runt. Jag har en rätt laidback fiskestil. Särskilt när jag inte är hundra procent pigg och så.
Turen vände ju efter det där och jag har faktiskt fått veva in hela fem gösar. En tappade vi precis vid båten och en fick vi släppa tillbaka eftersom den var alldeles för liten. Tre tog vi hem. Tre var alltså. En snabb fiskkurs för den oinsatte. Bilden ovan visar en gädda. Det är fel sort. Det går att äta men det är lite torrt och smakar lite dy. Bilden nedan visar en gös. Det är rätt sort. En superfin matfisk.
Eftersom Meckis behärskar både katt roka av fisken, att döda fisken, att rensa fisken och att tillaga fisken så behöver jag bara smila och luta mig tillbaka när jag har gjort det stora jobbet med att veva in den. Ser fram emot den dag min aptit är på topp. Då blir det helstekt gös med massor av smör och kryddor, pressad potatis och vitvinssås. Mm mm mm. Tills dess ligger den i frysen. Just waiting. En solnedgång medans jag väntar. Sjön var magisk alla tre kvällarna. Magisk.
Efter helgen har jag mest gått runt och funderat över om jag är frisk eller inte. Hur känns egentligen kroppen? Ena sekunden anar jag att jag är hungrig, nästa sekund mår jag illa igen. Jag vågar knappt träffa människor eftersom jag inte helt och fullt vågar lita på att jag inte smittas. På måndagen hade jag inte längre något infektionsvärde att tala om men fortfarande svårigheter att äta. På tisdagen mådde jag ännu mer illa än tidigare, men kom i alla fall iväg på en uppfriskande pratpromenad tillsammans med Maarit.
Ungefär där hade jag börjat ana att det var något trassel med knät. Det hade stramat vid kraftiga böj under några dagar, men det kändes inget att gå och jag övervägde till och med ifall jag skulle kunna jogga lite. De senaste dagarna har det blivit stelare och stelare för varje dag. Nu går jag inte opåverkad varesig upp eller ner för trappor. Kan inte längre sätta ner knät i marken, kan inte ligga i fosterställning, kan inte längre sätta hälen på stolsitsen och dra upp knät mot bröstet när jag sitter (och så sitter jag typ jämt). Alla böj över 90 grader gör ont och vid vinkeln på bilden är det nu tvärstopp. I vanliga fall har jag inte några som hlst probleem att få upp hälen till rumpan. Vad har hänt?
Trodde först att vilan gjort mig stel. Att jag bara skulle behöva börja röra lite på mig igen. Sen tänkte jag att det var cykelrelaterat. Att det skulle bero på att jag cyklat jättejättejättemycket i juni och början av juli för att sedan sluta ganska abrupt. Mina sista två aktiva veckor cyklade jag bara ett pass i veckan. Ett långt pass på 4-5 timmar förvisso. Men varför skulle det visa sig efter så lång tid? Jag har inte sprungit eller cyklat en enda meter på 14 dagar. Hur troligt låter det att det dyker upp en överansträngning från ingenstans efter så lång tid?
Svaren på bajsproverna kom igår och visade mycket riktigt campylobacter. Det var inget vanligt litet oskyldigt virus. Det var svindryga bakterier som skapade kaos och fortfarande i viss mån skapar kaos. Jag hade läst att de där bakterierna i vissa fall kunde orsaka ledbesvär, men inte fattat på vilket sätt. Inte kopplat att smärtan i mitt knä kunde ha med mina tarmbakterier att göra. Jag gjorde ett inlägg i triathlontjejergruppen på facebook och förklarade min situation. Jag har haft magbakterier och inte kunnat träna på två veckor och nu har jag plötsligt fått ont i knät. Är det cykelmängden för en månad sedan eller är det vilan som spökar? En tjej svarade att jag skulle googla på reaktiv artrit. Och det gjorde jag.
Kroppen är så jävla konstig. Varför skulle mina tarmbakterier simma vidare till mitt knä? Nu har jag inte fått någon diagnos på det här så jag vet inte om det stämmer, men om det stämmer så är det ju plötsligt logiskt. På ett annat ställe läste jag att symptomen uppstår 1-5 veckor efter bakterieinfektion och det stämmer ju bättre i mitt fall. Jag var till vårdcentralen i morse och tog ett nytt blodprov, men det visade inte på något infektionsvärde. Det där värdet som ska vara lägre än 5mg/l var idag 6 så knappast något att ropa på vargen för. Varken personen som tog blodprovet, den sjuksköterska som gav mig svaret eller den läkare som senare ringde upp mig tycktes vilja kännas vid det här sambandet mellan campylobacter och ledvärk. Läkaren sa att jag skulle knapra ipren i en vecka och se vad som händer. Att jag kan röra mig som vanligt under tiden. Hon har förstås ingen aning om hur jag rör mig som vanligt.
Det kaosigaste just nu är att hjärnan faktiskt vill igen. Jag vill fan träna nu. Inte begränsas av ett fucking ofungerande knä som kan vara ofungerande i flera månader om det är en reaktiv artrit jag har fått. Fucking helvetes jävla sit i så fall. Livet är på riktigt skit i så fall. Nej såklart är det inte det. Allt hade kunnat vara femtio resor värre. Men nog får man tycka lite synd om sig själv ändå? Lite? Men jag fick en fin krya-blomma av mamma och pappa. Puss på er!
Ponera att jag har ett pajat knä i ett halvår. Vågar inte ens tänka tanken. Tur att jag har simningen i så fall. Igår gjorde jag faktiskt mitt första lilla simpass. Maarit och jag hamnade vid golfbanan för simning. Den som vill läsa mer utförligt om det kan klicka här. Annars nöjer jag mig med att säga att det faktiskt var ganska underbart att få röra lite på sig igen.
