Deppen just nu

Jag hade ändå haft målbilden i nästan ett års tid. Målbilden att på lördag skulle jag få uppleva det här igen.
 
 
För bara tre veckor sedan var det självklart att jag skulle få springa på den där mattan en gång till. För tre veckor sedan låg jag i en solstol på Mallorca med stress i hela kroppen över de många och långa träningspass jag valde bort till förmån för lite semester. Jag hade ju redan gjort det största jobbet. Skulle bara skörda frukten av det. Paniken att inte kunna slappna av är dock den enda bit jag med säkerhet inte hanterade rätt i uppladdningen av denna Ironman. Den som kanske också till slut åt upp mig inifrån.
 
Vi kom hem  och jag skulle beta av den sista massiva mängdträningen. Jag skulle cykla 5 timmar och 5:30 och några hårda intervaller och något kortare distanspass. Jag skulle springa 2:10 och 2:40 för att känna mig övertygad om att jag ändå skulle fixa lite lång löpning. Skulle säkert simma lite också. Men. Vid det här laget vet vi hur det gick med allt det där.
 
Generellt är jag väldigt elak mot mig själv. Min självkänsla är inte den bästa och jag har alltid inställningen att jag måste prestera på topp för att överhuvudtaget duga. För att jag ska vara värd något så måste det presteras lite mer och lite bättre än det presterats förut. Blir det inte bättre än förväntat ska det finnas en riktigt riktigt bra förklaring. När jag blev sjuk blev jag först superstressad för att träningen skulle skita sig, sen rann allting ut. Bokstavligt och bildligt och metaforiskt och allt möjligt. Det var som om jag kört huvudet i en sten. Att det kändes som en mara att förflytta sig från sängen till toaletten är ju en historia för sig, men att huvudet blev så totalt mosat är en annan. Jag orkade inte tänka på ett enda träningspass till som skulle basera sig på schema och måste och prestation. Jag hade så totalt ruttnat ur på prestation. Att varenda dag ska gå ut på att uppnå en sträcka eller en tid eller en hastighet eller en effekt. Helst lite snabbare, lite längre, lite tyngre, lite mer än planen säger för annars duger jag inte. Jag orkade inte mer. Jag visste inte ens om jag ville bli frisk. Om jag ville kunna starta. Jag ville bara få ta semester. Semester från mig själv. Semester från den bekräftelse som jag tror att jag hela tiden måste få för att jag ska vara värd något.  
 
Att jag hatar på mig själv så kapitalt gör ju tyvärr också att det ryms ganska mycket förakt i min kropp. Jag föraktar exempelvis de som anmäler sig till långa och krävande lopp bara för att få stå med i startlistan, men sen hittar någon ursäkt och inte kommer till start. Jag hatar ursäkter. Någon sa till mig en gång att det är bara lata människor som har ursäkter. Det sitter så jävla fast.
 
Jag ville inte rymmas i någon av de kategorier jag föraktar. Jag ville fan inte alls. Samtidigt så ville jag ju. Jag tvivlade såklart redan innan på om jag verkligen hade gjort jobbet. Det gör nog de flesta som inte är proffs. Tvivlade på om jag cyklat tillräckligt mycket tempo utan avbrott för att fixa att sitta i så många timmar utan ryggont. Tvivlade på om jag simmat tillräckligt mycket OW bland andra människor för att slippa få panik. Tvivlade på om jag sprungit tillräckligt mycket för att fixa en mara. Det var nog ändå största osäkerheten, men också det som kändes minst avgörande. Bara sätta en fot framför den andra. Länge, länge, länge. Tills allt är klart. Med all den här tiden i bagaget mellan 1 januari och 31:a juli  borde det kunna gå. Såklart har jag inte tränat i enda syfte att få springa i mål på den där mattan, men trots allt 300 timmar av tämligen dedikerat jobb. Jag ville inte låta det förfaras heller. Inte utan noga övervägande.
 
   
Jag kom till insikten att mina depåer (som inte fyllts på två veckor pga ständigt diffust illamående) aldrig skulle hinna återhämta sig för att fixa en Ironman med så kort tid kvar. Coachen skrev det även väldigt tydligt i ett mail. Om jag minsta lilla överväger att komma till start så ska jag konsultera läkare först. Loppet kan rent av vara farligt.
 
Eftersom jag föraktar ursäkter ville jag förstås inte behöva värka fram en ursäkt till, men det löste sig av sig självt. För tillfället så saknar mitt högra knä en knäskål. Eller ja, den är åtminstone ganska inbäddad i smärta. Om det inte beror på bakterierna som härjade runt i min mage så har jag ingen fucking aning om vad det beror på. Ingen annan aning än att jag stapplar som en 93-åring ner för trappor. Ingen annan aning än att det finns ett väldigt litet omfång av väldigt neutral böj där knät inte känns. Lite för mycket sträckning = aaj. Lite för mycket böj = tvärstopp. Cykelrörelsen känns omöjlig. Springa känns otänkbart.  

Behöver jag säga att jag är jävligt deppig just nu. Att jag är ledsen och låg och att det liksom inte finns något driv över huvud taget till att göra någonting över huvud taget. Igår låg jag i soffan exakt hela dagen. Försökte hitta den där exakt neutrala vinkeln där knät inte känns samtidigt som jag tittade på marathon, på simhopp, på golf (ja, det är så jävla illa), på gymnastik och sist en mäktig stavhoppstävling. Så avlägset att jag skulle vara en som väljer att träna flera timmar om dagen. Dag ut och dag in. Att jag skulle vara en sån som ska göra en Ironman på lördag. Herregud. Jag vill fan inte röra på mig överhuvudtaget. Vill inte göra någonting. Vad hände?
#1 - - Akira Öken :

Fy vad tråkigt! Skickar kraft, mod och uppmuntran!
Har ett syskon som kör Ironman och kan tänka mig vilka känslor som kan väckas när det inte är möjligt att genomföra tävlingen.
Stort kram!