Lite helghäng
I lördags fick jag hänga med M&M på deras första gemensamma cykeltur. Vilken ära. Den började med att de fick hantera en punka och fortsatte sedan med inslag av spöregn men det var överlag ändå en mycket trevlig tur till Gammelstilla och Årsunda och sedan hem över Gavelstigen. Ni som kan den rundan vet att det knappt ens finns någonstans att köpa kaffe. Ännu ett mått av prövningar att utsätta sig för när en ska cykla tillsammans för första gången. Men de klarade det, så nu klarar de allt.
Inget kaffe, motvind och regnmisär. Sista milen fick de reda ut själva då jag svängde av hemåt mot bondeland. När jag cyklade där efter 68:an mot Torsåker så passerade jag den här lilla skogsvägen och såg alla flaskorna och blev alldeles kall och ledsen i själen. Det var liksom lite svårt att ta med dem när jag var ensam på räcern. Vad är det för jävla papp-arsle som gör såhär? Fotot är inte mitt. Kalle såg det på Instagram.
Jag vet att glas är ett tämligen inert material, och att hela glasflaskor inte alls är skadliga för miljön i den här formen, men ändå. Hur länge kommer de att vara hela? Tänkte på det hela vägen hem att jag måste ta bilen och åka tillbaka snabbt och hämta dem. Men under lördagskvällen gick det åt lite för mycket tid till upptining av frusen cykelkropp, matlagning, matintag och partypiff så jag hann inte med det just då. Kalle och jag åkte dit på söndag eftermiddag för att plocka upp dem men då hade alltså Katarina redan varit där. Heja henne! Alltså femtioåtta stycken. Fattar ni? Jag hoppas att du som inte orkade åka hela vägen till återvinningen med dina flaskor kommer att kliva på en glasbit varje dag i resten av ditt liv. Eller köra på den med bilen eller cykeln och få punka. Varje dag.
Som sagt blev det partypiff och Orken-folkan av lördagskvällen. Totalt oplanerat. När Kalle kom hem från garaget och jag satt i pyjamas i soffan och hade laddat med film så berättade han att Niklas och Tatte skulle ha lite förhäng och sen gå till folkan. Han ville hänga med dem. Jag kände nja. Jag skrev lite med Maarit samtidigt och funderade om och hur vi eventuellt skulle synka söndagens idrottsliga aktiviteter och hon svarade att de också funderade på folkan. Vi hamnade där. Dock var jag nykter och körde bil. Jag droppade av Kalle och Tatte hemma hos Niklas och åkte själv vidare hem till Maarit och hängde där en stund. Drack alkoholfri rosé och visade hur man gissar årtal i något slags spel genom att vinna två av tre omgångar osv. Ja, så kan det gå. Lite senare joinade jag förhänget hos Niklas eftersom jag fortfarande inte trodde att jag skulle ut nykter. Träffade en klasskompis från nian som jag inte pratat med på de tolv år som gått sedan vi slutade. Skoj. Och ja, sen blev det dansgolvet. Stärkt av en halv flaska unvined rosé. Festligt. Men faktiskt jättekul. Mest kul att betrakta alla radiostyrda människor.
Hemma och i säng runt klockan 03:00. Och pigg som en mört på söndag morgon? Icke. Tydligen är det inte enbart alkoholen som gör en bakissöndag till en meningslös dag. Jag var helt sänkt trots 0,0 promille och jag trodde verkligen inte att jag skulle komma ut på det planerade löppasset på 80minuter. Huvudet sprängvärkte och jag mådde illa. Efter frukost och massa vatten och mat fanns det ändå hopp om livet. Och tänka sig att jag till och med fick sällis på rundan. Efter viss överläggning om soffa vs löpning kom Marre Maräng till bondeland och joggade med mig. Bästa. Så mycket bra samtal det kan bli på 80 minuter. Huvudet var inte tungt längre när jag kom hem.
Tydligen får hon ibland frågan från sina mer jämnåriga vänner hur hon kan vara kompis med mig eftersom vi är så himla olika. Jag vet att folk runt mig funderar också, och jag lovar er att jag nyper mig i armen varje dag för att liksom bekräfta att det ändå är sant. Vi är olika, absolut. Det är stor åldersskillnad. Hon är extrovert och röd. Jag är introvert och blå. Jag vet fortfarande inte helt hundra vad det där med röd och blå betyder för jag har inte kommit så långt i boken. Men min introverta sida gör att jag kan ha ganska svårt för att ta plats och umgås i grupp. Generellt har jag ganska svårt att hantera ytliga bekantskaper. Att småprata med människor om jag inte vet vad jag ska småprata om är jobbigt. De som inte känner mig så bra ser bara att jag backar och blir tyst. Om de inte ser mig när jag har druckit lite vin förstås. När jag umgås med EN person är det annorlunda. När jag har byggt djupa relationer eller är i sammanhang där jag vet vad jag håller på med och känner mig säker, då jäklar kan jag hålla låda ska ni veta. Till exempel när vi joggar. När vi joggar med fullständigt öppna ventiler är vi kanske inte så himla olika ändå. Hon sa häromdagen till sin M att hon måste fortsätta vara kompis med mig eftersom jag vet alldeles för mycket om alldeles för privata saker. Det är säkert sant, men jag hoppas att hon ser fler anledningar. Jag kan henne bokstavligt talat uppifrån och ner. Inifrån och ut. Och jag är så himla glad för det <3
You're from the 70's, but I'm a 90's bitch
I don't care. I love it.
I don't care. I love it. I love it
Måndag idag och vi ska cykla igen. Räcern hänger bak på bilen och vi gör oss redo för 8-9 mil. Gott så.