Hemma igen
Så har en vecka passerat på hemmaplan igen. Faktiskt en väldigt slitsam vecka. Mitt huvud har varit totalmosat av alla cykeltimmarna på Mallorca. Inte van vid dosen antar jag. Det var liksom jobbigt att bara komma hem och försöka fungera och det är först nu som det börjar kännas som att hoppet om livet återvänder. Livet återvänder denna kalashelg då vi bränner av tre föräldrafödelsedagar på fyra dagar. Igår var det min pappas dag och vi firade genom att återvända till Mallorca-vibbarna om så bara för en liten burgare. Det var inte onsdag, men på Granliden är det burgar-onsdag varje dag från onsdag och söndag. Är det inte händigt så säg?
Och efter burgaren ett snabbt besök i tårthimlen för en upplevelse av sällan skådat slag. Choklad och choklad och massor av choklad. Så god att jag dog inte bara en gång. Och snygg.
Annars då? Jomen det är vatten hemma i bondebyn. Våra framtida grannar som kanske med lite vilja brukar kunna se ån från övervåningen bor numera på en ö. Helt stört. Men så jäkla välkommet att jag lämnade Sverige med vinter och snö och återvände till vår med både tussilago och vitsippor. Att det sitter sjöfåglar och simmar på åkrarna kanske kommer på köpet då. Jag kanske också måste börja simma på åkrarna nästa vecka ty badhuset stänger för säsongen (Hur puckat det än må vara...)
Två sim har jag lyckats åstadkomma i veckan i alla fall. Först i onsdags eftermiddag då jag flashade både cykelbränna och SPD-blåmärket för övriga badgäster. Förstår att de flesta vände på klacken och gick. Simmet är segt nu. Två veckors uppehåll är skadligt och det är svårt att hitta både motivation och inspiration när det plötsligt går tungt och långsamt igen. Och så den där ångesten med att behöva hitta andra alternativ för att få simma. Hoppet finns fortfarande att simklubben har någon liten tid som det går att simma på, men annars vette tusan. Kanske åker jag till ett annat badhus och trängs, eller så blir simning en sport som inte finns igen. Hoppas inte.
Faktiskt har jag sprungit långpass också. I regnrusk och misär på måndagskvällen. Passet låg egentligen på söndagen när det var sol och fågelkvitter men fåglarna kvittrade inte i min hjärna den dagen. Jag började springa men jag vände hemåt efter drygt 2km med insikten att loppet liksom var kört. Ville inte. Pallade inte. Fastnade med den här lilla filuren istället.
Det nya försöket på måndagen var inte så kul det heller, men med en liten annan inställning så lyckades jag i varje fall genomföra det. Men jag orkar liksom inte. När jag tänker och beräknar hur långt jag ska hinna på två timmars löpning så tänker jag inte på att jag i skrivande stund är nästan en minut långsammare per kilometer än vad jag skulle vilja vara. Det betyder att 22km inte alls tar strax över två timmar att genomföra, det tar nästan två och en halv. Glad och nöjd ändå? Eller ett totalt fastfruset leende. Det var. Så. Jävla. Kallt.
Efteråt har jag haft samtal med mitt nya stycke coach och han tycker garanterat att jag framstår som komplett korkad. Jag gnäller om att jag känner mig så sliten och att allt är så jobbigt och att inget känns riktigt kul och att min återhämtning totalt lyser med sin frånvaro och att jag inte kan förståååååå varför det är så. Jag gör ju liksom inget annat än äter mellan passen. Alltså mellan passen. Och han ba " men vad har du med dig för energi PÅ passen?". "Eeeh, vatten!?" svarar jag. Och kan liksom ana uppgivenheten i andra änden. Förmodligen så förbrukar jag väl glykogen som alla andra och förmodligen är jag inget unikum med oändliga depåer. Särskilt inte efter en 25-timmars träningsvecka. Förmodligen så är det väl där skon klämmer. Jag fick läxa att inventera skafferiet och fota och maila bild på det jag hittar i termer av gels och bars. Har inte vågat göra det än. Vid en snabb översikt såg jag "bäst före XX-2016" på några av dem. Jag köper aldrig sånt och jag har uppenbarligen heller inte nyttjat dem som jag kommit över på annat sätt. För jag tänker liksom alltid att gels och bars och annat syntetsocker inte bidrar med så himla mycket för taffliga amatörmotionärer på min nivå. Jag tänker att det är dyrt och överskattat och onödigt. Och jag brukar tänka att jag klarar mig i två timmar utan energi. Troligen gör jag inte det. Troligen. Instruktionen för helgens löppass på 80 minuter är "börja energiintaget efter 5 minuter (!!) och sluta med fem minuter kvar". Well... Kaffe?
Jag tänkte annars ladda med en till omgång tårta idag. Svärmor fyller 65. Hipp hurra för henne!