maiersara.blogg.se

Såg du idrottsgalan i måndags? Jag gjorde. Och jag har även sett små brottstycken av den debatt som blossade upp med anledning av Jerringpriset. Folkets pris för bästa idrottsprestation. Det som i år enligt förståsigpåarna blev en röstningskupp av kränkt ridfolk och gick till den där helt okända hästmänniskan... Petter?... Petra?... Äh, whatever.

 

I min värld finns det ingen elitidrott som är enkel. Om det vore så skulle vi alla vara lika bra. Ingen skulle sticka ut. Allt är ju enkelt som man kan, men att vara bättre än alla andra på något kräver en insats. Oavsett vad du är bättre än alla andra på. Vissa tävlingar pågår i många timmar. Kanske till och med dagar och veckor. Andra är över på en sekund eller två. Prestationen ligger inte i hur lång tid själva tävlingsmomentet tar. Eller hur många kalorier som bränns eller hur trött du ser ut när du kommer i mål. Det är vad du gör med dina tio tusen timmar som spelar roll. Insatsen för att komma dit. Till tävlingsarenan. Till rampljuset. Till att ens vara nominerad till Jerringpriset. 

 

Någon kanske spenderar alla timmarna i en bassäng. Nöter fram och till baka och fram och tillbaka för att göra sin kropp lite starkare än konkurrenternas. Någon kanske måste avsätta tid för att, utöver sig själv, även hålla sitt redskap i topptrim. Tvätta, putsa, smörja och serva. Eller till och med klappa, mata och skapa tillit för att hen är beroende av att en annan individ med hjärta och hjärna också gör ett fläckfritt jobb. En annan kanske behöver investera tid i mental träning och fokus för att fixa den där långa putten med millimeterprecision eller för att läsa sin karta rätt i skogen när adrenalinet dunkar i öronen. Oavsett om det är med inblandning av en golfklubba, en cykel eller en häst så har de alla disponerat sina timmar till att bli allra bäst på sin sak. Fattar du?

 

Det handlar heller inte om vad de använder för redskap. "Men det är ju hästen som gör jobbet", säger någon. Någon som inte är det minsta insatt i vad idrott är. Ja, nu fanns det tyvärr ingen gala där pållen fick stå på scenen och gnägga lite i mikrofonen och sen äta havre ur en fin glasskål. Vi fick ge glasskålen till hans husse istället. Och ja, det är klart att han köper världens bästa häst för att han kan. En häst med förutsättningar att bli bäst åtminstone. Alla som har möjlighet förser sig med bästa tillgängliga redskap och utrustning i sin idrott. Är det konstigt? Det finns ingen toppcyklist som skulle köra ett lopp på en treväxlad Skeppshult och sen försöka hävda att det faktiskt är cyklandet i sig som hen är bäst på när hen blir ifrånåkt så det sjunger om det av fjäderlätt karbon. Nästan all sport handlar om material och om du vill tävla på lika villkor måste du uppgradera dig till det bästa som dina konkurrenter har för ingen kommer att välja något sämre än den behöver. Inkluderat en häst för sjusiffriga belopp. Deal with it.

 

Det är klart att det är fånigt att jämföra med sig själv. Jag har suttit på en häst två gånger i mitt vuxna liv. Det är som att någon som sluggat sig fram sin första längd i bassängen sedan skulle tala om för mig hur svårt det är med simning. Det är klart att det är svinsvårt när man är helt ny. Jag behärskar simning och tycker att det är "enkelt" och jag uppfattas som hyggligt bra på det trots att jag är ljusår ifrån världstoppen. Och jag skulle inte bli särskilt mycket bättre om jag hade Sarah Sjöströms baddräkt på mig. På samma sätt finns det såklart tusentals människor som bemästrar hästar och flyger fram över hinder och tycker att det är "enkelt" och uppfattas som bra på sin sak trots att de kanske hoppar en meter lägre än vad Peder gör med sin häst. Fråga dem om de skulle göra om hans prestation om de fick låna hans häst. Klart att de inte skulle. Jag skulle det definitivt inte. Hästen skulle inte ens kliva ut på banan med mig på ryggen och framförallt skulle jag inte våga låta den lätta en endaste decimeter från marken. Skitsamma. Jämförelsen makes sense för att jag inbillar mig att trollen som hatar och ratar och klankar ner på den idrottsliga prestationen inom ridsport knappast har suttit på en häst mer frekvent än vad jag har gjort. Och alltså inte fattar att det är ett halvt ton muskler med valnötsstor hjärna som känner precis hur rädd eller spänd eller övertaggad du är där uppe och gärna busar till det lite när du gör ditt yttersta för att skumpa med i någorlunda takt och krampaktigt nyper tag med låren om sadeln för att inte trilla av. Och de har ingen aning om vilken jäkla träningsvärk du hade dagen efter, trots att du bara hade åkt lite häst. Inte hoppat över höga hinder. Bara åkt lite häst.