Hjärnmos
Jippie vilken skillnad det var att sitta på frökencykeln idag jämfört med förra veckan. Idag hade kroppen lite mer krut. Idag svarade benen på varje tappert trampförsök. Idag var pulsen med mig. Idag sprutade svetten. Idag levererade jag energi till deltagarna framför mig. Jag har gett min kropp färre träningsminuter den här veckan. Inget morgonsim på tisdagen. Inga lunchpass. Istället har jag jobbat. På en betydligt högre belastning än vad jag är van med. Två hela dagar med miljörevision. Med mera. Det har krävt ett fokus på en nivå som jag kanske heller inte är van med.
Alltså, jag var inte desto mindre trött i hjärnan när jag snubblade in på asco i eftermiddags. Faktum är att den var mos. Jag var glad att jag slapp leverera ett efit-pass före cyklingen idag. Eftersom den ursprungliga planen var att jag skulle ha skjutsat revisorn till ett tåg med avgång 16:5X och den där teleportern fortfarande inte är uppfunnen (trots att jag kämpar, varje dag) så insåg jag att det skulle kunna bli svårt att hinna med ett efit-pass med start 17:00. Dock jobbade vi som illrar idag så revisorn hann boka om sig till ett tidigare tåg. Och jag hann vara med på efit-passet som deltagare istället för som fröken. Kul ju!
Hjärnmoset gjorde sig tillkänna lite extra i duschen efter passen när jag glömde den lilla detaljen att man kanske borde tvätta sig också. Jag stod där och funderade över livet en stund. Över insatsen. Över utbytet. Över den glada känslan i kroppen. Sen klädde jag på mig. Och väl i bilen funderade jag över varför jag fortfarande kände mig så konstigt salt i fejset. Hmja justja. Tvättmomentet hade jag nog skippat. Nåväl. Duscha igen hemma då. Eller får jag ha sängen för mig själv om jag luktar lite illa?
Igår var för övrigt inte en alldeles vanlig onsdag heller. Efter några tusen missförstånd och lite vibblande fram och tillbaka så slutade det med att jag fick äran att åka in till Gävle och vara gästfröken på triathleternas fyspass. De ville köra boxning så jag gjorde det lite enkelt för mig och lånade med mig alla handskar och kuddar från aerostep och studsade ihop ett cirkelpass med nio stationer. Fem olika slag och fyra övningar utan slag. Kanske var det 1,5 år sedan jag senast ledde ett boxpass, men det är ju sannerligen brutalt roligt. Efteråt sprutade endorfinerna på hela det här glada gänget.
När jag vaknade i morse så stoltserade jag stort och skrytigt med ingen träningsvärk. Hahaa, gotcha, tänkte jag och studsade ur sängen. Kan säga att det där stadiet av ingen träningsvärk har förbytts. Så sakteliga under hela dagen har det smugit sig på känningar i heeeela baksidan och under eftermiddagen kunde jag knappt sitta stilla för det var så stramt mellan skulderbladen och pirrigt i hela ländryggen. I kombo med mensvärk förvisso, men bortsett från det. Och så ser ju knogarna ut som slakt. Det ska synas att en har fightats.
