Snor-helgen
Jag konstaterade tidigt att det förmodligen var världens sämsta vecka att bli sjuk. Jag hade så sjukt mycket roliga saker jag skulle göra. Mycket kunde jag göra ändå, men tyvärr utan lust och utan ork. Föreläsningen på torsdag kväll till exempel. Den var bra, men allt ludd mellan öronen gjorde att jag knappt minns vad han pratade om. Och mest kämpade jag för att inte nysa på mina bordsgrannar eller snora i min mat. Mm. Mysig tjej.
På fredagen var det värre än värst och jag knaprade ipren för att ens överleva. Vi hade julfest med jobbet och åkte till Högbo Qvarn för julbord. Så himla himla gott och mysigt. Ingen bryr sig om en gnäller lite över att en har en buse i näsan så varför klaga. Jag var med och jag försökte döva mina virusvänner med en snaps. Och efterrätt.
Blev tidig kväller och jag somnade som en sten. På lördagen fick jag ställa in mitt deltagande på Aerosteps insamlingsdag till förmån för musikhjälpen. Det känns inte som någon jätteförlust även om det såklart hade varit kul. Vi hade en heldag med 30-minuterspass och jag skulle ha bränt av lite spinning som jag tyvärr fick ge bort till en annan fröken. Övertygad om att hon gjorde det toppenbra.
På kvällen hade vi julfest och det orkade jag förstås vara med på. Lite quiz och häng i träningslokalen följt av helgens andra julbord. Tack fina gänget!
Söndagen är jag lite mer ledsen att jag missade. Jag skulle ha åkt till Gävle och cyklat tre timmar långpass tillsammans med Maarit, Ulrica och Camilla. Såg såå mycket fram emot att få hänga med tri-brudarna som jag inte sett på evigheter, men fattade till slut att tre timmar kanske är ganska länge för en kropp som hanterat baciller i fyra dagar så jag vågade inte chansa på att jag skulle orka. Det känns lite för ovärt att åka på en till sjukvecka på en gång. Istället trampade jag i 45 minuter på min trainer. Mitt första pass blev ett halvt 8min FTP-test. Halvt för att det slirade en del både i maskineriet och i kroppen så det kändes inte värt att fullfölja. Grafen blev. Skum.
Jag vet inte vad som hände när maskinen kopplade ur ERG-mode och jag skulle trampa själv. Om det ens var det som hände. Lite slir i rullen tror mekanikern. Försöker forska i det med hjälp av en klok vän. Men jag tror att jag kommer gilla den här sporten också. Nytt försök snart. Jag levererade i alla fall min första obligatoriska trainer-svettfejs-selfie som alla riktiga triathleter gör. Suddig pga himla trött.
Söndag kväll spenderade jag i soffan tillsammans med två saknade brudar och pratade ikapp om livet och fikade himmelsk bananpaj med glass. Och lite för många skumtomtar.