maiersara.blogg.se

Jag vet inte om jag är helt och hållet bekväm med det här vita som plötsligt tycks ha täckt hela jordens yta. Det blev november i almanackan och det blev vinteeeeer. Skitmycket snö och minusgrader. Palla. Jo visst, det är ljust och fint och mysigt och så. Men tänk om den tänker ligga kvar. Vilken helveteslång vinter det kommer bli. Två månader mer vinter än förra året. Det är inte rimligt. Det kan ju innebära snö i ett halvår om vi har otur. Det är helt sjukt länge. Är det Putin som spökar nu igen? I så fall kan han väl bara skärpa sig. Barmark ett tag till, tack!

Men, något bra som kom ut av snön var att jag blev supertagg på löpbandsintervaller. Det blev gymmet efter jobbet. Pick and choose ett bra pass. Det finns hur många som helst. Det blev tusingar. Alldeles plana sådana. Hur många och hur snabbt hade jag inte tänkt. Bara att. Och jag hade bestämt att det skulle kännas lätt. Mindfull som aldrig förr. Coachen Pär trodde att jag kan slå mitt milpers på 48:30 nu i november om jag vill. Det skulle innebära drygt 4:50 i en mil. Det var min utgångspunkt när jag valde att köra den första på 5:00 (12 km/h). Peanuts. Jag joggade ner pulsen i två minuter mellan intervallerna och ökade tempot med 0,5 km/h på varje intervall. Det blev fem totalt, alltså 12 - 12,5 - 13 - 13,5 - 14 km/h. Det sista motsvarar 4:16 min/km och är inte så långt ifrån det snabbaste jag har gjort på 1km. Men det hade nog faktiskt gått att öka mer. Jag kände mig som en gasell tamejtusan. Sjukt skön känsla. Och sjukt snyggt med bortglömd mascara all over.

Efteråt låg jag på en bänk och körde lite påhittad axelrehab. Hade googlat friskt och hittat lite övningar som kändes helt okej. Och jag har bokat en tid för konsultation med expertis. Ingen mer simning innan dess tror jag. Spinning igen imorgon. Jag är så taggad!