Bike'n'Run 2016
Igår var det alltså dags för Bike'n'Run. En partävling runt Korsån där två personer och en cykel ska förflytta sig 35km i samlad trupp. Den som cyklar ska alltså förflytta ekipaget i samma hastighet som den som springer.
Jaha, hur tar sig två personer och en cykel 35 kilometer på snabbast vis? Förmodligen genom att sätta den ena personen på pakethållaren, men nu var inte det tillåtet. Dessutom har inte min MTB-stackare någon sådan. Jag hade kanske kunnat ha Moa på styret men nu var ju inte det tillåtet det heller. Nej, vi fick vackert springa. En i taget. Jag är grymt impad över Moa. Mest för att vår bytesfrekvens gjorde att hon fick springa i alla de värsta uppförsbackarna och i alla hagelskurar och regnskvättar som kom under de där tre timmarna av maximalt aprilväder. Jag är dessutom grymt impad över denna artonåring som så bergfast står för att hon vill tänka på sin säkerhet att hon springer strax över 17 km i cykelhjälm. Det är coolt. För hjälmen var ingen obligatorisk utrustning och jag vet inte om någon annan hade det. Jag kunde tyvärr inte få på mig den och hon tyckte den tog onödig tid att plocka på och av. Heja Moa!.
Taktiken var att köra femton minuter innan byte. Jag hade med min ytterst obeprövade jag-tror-att-jag-känner-min-kropp-algoritm beräknat att det skulle vara tillräckligt kort tid för att kunna hålla ett ganska högt tempo och tillräckligt länge för att pulsen både skulle hinna upp och sedan stabiliseras på en någorlunda hanterbar nivå. Dessutom tillräckligt lång tid på cykeln för att hinna nollställa sig, men tillräckligt kort tid för att inte bli kall. I efterhand kan jag nog konstatera att tio minuter eller kanske till och med sju hade varit mer lämpligt. För det blev jobbigt att springa snabbt, pulsen hann sjunka för lågt i pausen och det blev kallt att cykla. Men vi hängde i med våra kvartar och här är resultatet av det. På slutet uppskattade vi att vi hade tio minuter att dela på och bytte därmed efter fem. Vår sluttid blev 3:10,02. Inte så illa uppskattat.
Klockan satt på cykeln. Det betyder att hastigheten verkligen blev noll varje gång vi bytte och sedan lite högre när den som precis hoppat på cykeln skulle ta sig ikapp den som börjat springa. En djupare utvärdering av mina insatser under varje enskild kvart fås därmed genom att dyka in i grafen och mäta avståndet mellan de tillfällen som hastigheten är noll. De två täta stoppen är vätskekontrollen som inträffade bara några hundra meter efter ett byte. Nåväl. Så här lyckades jag förvalta mina sex kvartar.
Jag är både nöjd och lite missnöjd med detta. Jag gick på hårt och tyckte att jag låg på hög belastning hela tiden och är därför lite besviken över att det inte finns mer fart i kroppen än vad det gör. Det enda jag kan tänka på och jämföra med är tyvärr att jag för ett år sen snittade 5:10/km på en halvmara. Det är så avlägset nu. Den farten dödar mig nu på en kvart. Samtidigt har jag bara sprungit kontinuerligt i sex veckor den här våren till skillnad från förra året när jag sprang heeeela vintern. Det här var det första utepass för i år där jag faktiskt försökte trycka på. Om 40 timmar skidåkning hade lagts på löpning istället så hade kanske förutsättningarna varit annorlunda, men nu är ju utgångsläget som det är och det är det jag måste acceptera. Jag inser ju att jag måste jobba med fart för att hitta fart och jag såg det här som ett bra tillfälle till att försöka. Långpass med intervallkänsla alltså. Tredje och fjärde intervallerna var riktigt dryga men efter den fjärde tryckte jag en gel och hittade en riktigt bra känsla till de två sista. Där hade jag också viss hjälp av ett g i formeln och kunde omsätta lägesenergi till rörelse helt gratis eftersom det lutade nedåt ganska friskt. Moa fick spurten och avslutade med bravur.
Jag hade dock hela tiden lite svårt att greppa att jag skulle tävla. Jag är verkligen inte alls i något tävlingsmode ännu utan känner mig fortfarande mest tung och långsam. Dessutom är det svårt att känna tävlingskänsla när det är ett så litet startfält som 25 lag. Vi lufsade mest runt i ett ingenmansland för oss själva utan konkurrenter att varken jaga ikapp eller hålla undan för. Men det är skönt att jobba utan sådan press när tävlingslusten inte riktigt finns. Jag tycker att vi gjorde det bra. Utifrån förutsättningarna bra. Tummen upp för det.
