Långsim
En ganska grå och dyster morgon någonstans i Hoforsskogarna är väl perfekt för tre timmar gummisim? Ja, Maarit och jag skulle testa vår tolerans mot lite längre tid i plurret. Vi hade skissat på en plan om att börja vid kanothuset i hyen och sen ta oss runt hela Tolven enligt följande förhandsritning.
Med lite sinnesnärvaro bestämde vi oss för att skippa delen i hyen och istället börja vid bron i Montrose.
Enligt den grova mätningen skulle det vara ungefär 7-8 km och vi tänkte att det skulle gå att lösa på tre timmar. Längst bort i änden på sjön, vilket borde vara ungefär halvvägs, planterade vi i förväg ut lite fika. För att vi gillar att fika nästan lika mycket som vi gillar att simma. Men ärligt, sjön såg inte jätteinbjudande ut.
Bilfärd tillbaka till andra sidan sjön där vi skulle starta. Tyst. Spänt. Orimligt nervöst. Varför får vi ångest över saker som vi gör så ytterst frivilligt? Bara för att vi ska simma i tre timmar. Vi gillar ju sånt. Trassla på oss våtdräkt snigelsakta. Extra noga med vaselin, omsorgsfullt val av badmössa, extra kiss i skogen trots att vi vet hur underbart varmt det kan bli i våtdräkten, och hur spänd ska simbojen egentligen vara?
Till slut kunde vi inte dra ut på det mer. Vi tog oss ner i vattnet vid bron och började medströms i kanalen. Sicksackade mellan näckrosbladen likt två vassdrag i turbofart. Det här går ju alla tiders. Kom ut i sjön och tog sikte på viken längst ner i kartbilden. Svängen in där blev lite kortare än det från början var tänkt. Det såg stenigt ut, och jag är glad att jag har hängt med i fiskesvängen tillräckligt mycket för att fatta vad två orange bojar med ca 30m mellanrum kan betyda. Nät. Det ville vi inte fastna i, så vi tog sikte ut mot sjön igen.
Redan här nånstans hade jag insett att min löparklocka inte riktigt fattade grejen med simning. Enligt den höll jag stadigt en kilometerfart på 15-16 min/km. Alltså i paritet med mitt Vansbro-lopp. Det gjorde jag icke. Tiden var ändå mest intressant så jag lät den vara igång. Efter en timme och tjugoåtta minuter tog vi oss i land vid vårt efterlängtade kaffe. Inte så illa uträknat måste jag säga. Jag hade redan då simmat nästan två kilometer längre än Maarit enligt våra klockor.
Här hade solen gärna kunnat få vara framme. Jag frös inte överdrivet mycket när jag simmade, men det gick heller inte så fort att jag fick upp särskilt mycket arbetstemp. Att ändå ha varit igång i en och en halv timme kanske gjorde sitt till för jäklar vad jag frös när jag kom ur vattnet. Ni ser modellen på pappmuggen. Jag hade inte jättemånga centimeter kaffe i den, men höll ändå på att vicka det över mig för att mina händer skakade så okontrollerat.
En gummibild ska ändå höra till varje lyckat simpass. Jag gjorde mitt bästa för att låsa käken och bromsa det häftiga tandhackandet tillfälligt. Det gick sådär. Hej stelt leende.
Okej, halvvägs var vi. I igen. Vattnet kändes varmt, vilket jag tackade någon högre makt för. Jag kände att det här hade kunnat vara ett tillfälle då jag tappar huvudet annars, men det gick oväntat bra. Och tillbakavägen gick lättare trots att vi hade motvind och vågor att slåss med. Vi tog sikte på pontonerna i kanotbanorna en kilometer bort och ångade på. Sen betade vi av den välkända banan med alla bojar som den här gången bjöd på lite extra klurigheter. Vilken boj är det egentligen som rör sig och således är min kompis?
Avslutningsvis kanalen igen. Samma väg tillbaka som vi kommit. Motsatt strömriktning dock. Jäklar vad strömt det var. Vi drev i sidled och fick veva på i sprintfart för att komma framåt. Kul insikt vad strömmen kan göra. Nu hoppas vi på liknande medström i Gavleån om två veckor. Då blir det fart. Och tills dess ska vi försöka ordna upp handisättningen på den här damen så hon inte sabbar axlarna. Vet dock inte riktigt vad jag ska ta till för knep. Vinkla ut, vinkla hit och vinkla dit. På nåt vis.
När vi var klara fick vi kliva iland i soooooolsken. Så underbart. Sånt här hääppee-face på det.
Inte det minsta kallt att kliva ur vattnet när solen skiner. Snälla snälla snälla, ge oss solsken den där dagen om två veckor. Då kommer det att bli världens bästa dag. När jag sammanfattar dagens sex och en halv kilometer på två timmar och femtiotvå minuter gör jag det inte med rädsla för att inte orka. Jag är rädd för att det ska gå så långsamt att jag kommer att frysa och därav tappa huvudet. Om solen inte är framme och värmer kommer den risken vara ännu mer överhängande. Det är bara att hoppas på mirakelväder. Då blir det njutsim, på riktigt.
Och såhär tyckte min klocka att jag hade simmat idag. 10,7 km. Kalla mig svaj-simmarn. Eller så skaffar jag mig en annan klocka. Den är i alla fall inte kul så länge jag inte fattar hur jag ställer den på annat än löpning. Någon som vet? Garmin 220.
