Bokslut augusti
Tack och hej augusti, din satans jäkla skitmånad. Det var inte såhär jag ville toppa min sommar. Inte. Lovar. På fullaste allvar. Fem och en halv timme simning. That is it. Allt. Hundra procent av min träning i augusti. Skäms på riktigt. Typ nu måste jag gå ur Funbeat för att slippa skylta med denna misär och statistiken för det här året är helt sabbad och och och.
Men ääh. det är knappast väl någon som bryr sig va? Ett bottennapp då och då kanske det finns utrymme för i ett liv. I måndags kväll tog jag i alla fall farväl av Drömsjön för den här sommaren. Fortfarande 19 grader i vattnet och i allra högsta grad simbart. Nöjde mig med 30 minuter och långt ifrån några stordåd.
Satt länge på bryggan efteråt, påpälsad i massor med lager kläder. Njöt av en fin kväll. Kollade funbeat och tog in resultatet av min öppet-vatten-sommar 2018. 79 kiliometer. Nästan 8 mil. Om en av dessa mil gjordes i Vansbro och kanske 5km i Kanotbanan i Tolven så har jag åtminstone nött 65 km i Storgösken den här sommaren. Långt mer än dubbelt av en normal och vanlig sommar. Och allt var gjort innan 20 juli typ. Nästan allt. Tog in ynnesten att få ha den här pölen så nära. Hur långt hade det blivit om jag fått köra ända in i kaklet?
Annars då? Det är fredag och idag har jag så äntligen varit till en knädoktor. En ortoped i Gävle. Saken var att förra helgen blev det helt outhärdligt jävligt. Jag vet inte om det var efter simningen på fredag kväll eller om det bara var en helt oförklarlig slump, men både lördag och söndag var jag alldeles otroligt stel och natten till måndag sov jag iiingenting pga kanske jävligaste smärtan hittills. Visste inte vart jag skulle ta vägen på måndag morgon så jag ringde jobbets sjukvårdsförsäkringsbolag som tydligen kunde fixa en gräddfil till någon privat aktör. Fick tid fredag morgon. Fyra dagar. Jag är lite för solidarisk mot välfärden för att helt och fullt gilla tanken på att det går att köpa sig rätten till snabbare vård, men what the heck. I något som verkade vara en helt vanlig lägenhet nära tågstationen i Gävle fick jag träffa knädoktor Tomas. Fick berätta hela historien. Han klämde och drog och kände lite. Fick en spruta med kortison och med ut kom en gul vätska som fyllde ett långt och tjockt rör. Inget kändes, men jag har i alla fall plåster nu. Lite synd om mig.
Knädoktorn sa egentligen inte jättemycket annat än hälsocentralen sagt tidigare. Inflammationen måste fasa ut sig själv och det går inte att göra så mycket annat än att vänta ut det. Förutom att jag är superglad att han faktiskt ville göra något så konstruktivt som att tömma vätska och ge kortison. Att han faktiskt erkände att knät var svullet och gjorde något åt det kändes ju som en seger. I övrigt beskrev han det vanliga förloppet för reaktiva artriter. De flesta har sina värsta besvär efter 2-3 veckor vilket stämmer ganska bra på Kalmarhelgen för mig. Därefter tar det väldigt olika lång tid för inflammationen att fadea ut. Även om det inte förvärras mer så kan det ta många månader innan man är av med exakt alla besvär. Jag ska inte ägna mig åt någon löpning så länge jag har besvär kvar, däremot är det bra om jag kan hålla igång rörlighet och cirkulation. Cykla på lätt belastning samt försöka öka rörligheten i både sträck och böj. Komma på själv vilka rörelser som funkar och inte göra något som gör ont.
Men okej. Om jag ska fortsätta snitta imponerande fem timmar träning i månaden så måste jag ju hitta annat att göra med all min tid. Den här månaden har liksom gjort mig både deprimerad och galen. Måste hitta mer stillsamma hobbies. Jag fikade med Maria i fredags och pratade ikapp om ett och annat. Hon fördriver ju bebistid om dagarna och tipsade om ett tidsslukande pusselspel där man ska sortera en massa rutor i färgskala. Svårare och svårare och svårare. Fler och fler rutor. Mer och mer lika i kulör. Det tillfredsställer och sysselsätter min sorteringshjärna i många timmar varje dag just nu. Har du också en crush på det här med inbördes ordning? Prova. I <3 Hue heter det.
Eller så kanske jag ska ta och börja hänga lite mer med Vilma och lära mig lösa alla hennes kuber. Vi var på hennes 14-årskalas i söndags och hade med oss den fräcka 7x7-kuben till den lilla masterbrain-ungen. De andra tre löser hon ju som inget så den där lär ju heller knappast bli något problem. Jag fick höra att jag var alldeles för Newbie på att lösa 3x3-kuben. "Jaha, du använder den enkla metoden". "Det gick ju inte skitsnabbt det där...". Skitunge. Hon hade precis knäckt hur man löser den 12-sidiga diamantbollen och snurrade ihop den som ingenting. Imponerande.
Jag ska jobba i en timme till eller så. Sen tar jag helg och när jag kommer tillbaka till kontortet på måndag så är jag anställd av ett annat bolag. Spexigt.