maiersara.blogg.se

Jag ska inte sticka under stol med att det har varit en jobbig period. Att det är en jobbig period som pågår just precis nu. Jag trodde att våren skulle lätta upp mig mer. Trodde att jag skulle bli piggare och gladare i takt med att sommaren gjorde mer och mer entré. På många sätt är det såklart underbart. Underbart med ljuset och solen och grönskan. Underbart att vi får se vårt hus växa fram mer och mer för varje vecka. Jag önskar att jag kunde hålla fokus där. Där och på allt annat som betyder livet för mig. Men som en icke-springande löpare blev effekten även den motsatta i och med solen, ljuset och värmen.

 

Våren kom även med mörker och tyngd och svidande saknad. En saknad jag aldrig trodde kunde bli så stark. En saknad jag inte riktigt kände när folk postade bilder på långpass i snöblask. Dem kunde ni gärna ha för er själva. Men nu. Nu vill jag mer än någonsin. Jag har tränat för marathon tre år i rad. Halvmarathon och Lidingöloppet det fjärde året. Jag har vant mig vid att springa in sommaren som allra mest ihärdigt just precis den här perioden. Löparmånaden maj. Jag saknar den så att det gör ont. Varför då?

 

Kan du relatera till hur det känns att åka bil förbi en prunkande syrénhäck en solig eftermiddag sent i maj? Jag gör det varje dag, och näe det känns exakt ingenting. Jag ser den och den gör mig glad, men den är också förknippad med just den tyngd och saknad som liksom har golvat mig lite på sistone. För jag minns exakt hur den där busken doftar när jag får springa förbi den med sommarsolen i ansiktet. Jag minns det och så mycket mer. Har du upplevt hur en perfekt jämn grusväg känns under lätta sommarfötter? Har du fått fylla arbetande lungor med den syrerika luften som uppstår precis efter regn eller efter att solen gått ned. Har du kvittrat ikapp med fåglarna på en smal skogsväg en tidig morgon innan jobbet? Så varmt att man inte ens behöver linne. Sett solen kämpa sig igenom ett tätt lövverk ovanför ditt huvud och känt daggfuktigt gräs väta dina shortsbeklädda ben? Har du sprungit tillräckligt långsamt för att hinna prata hejdlöst om livet med din likasinnade vän? Med sådär perfekt låg puls att du inte ens tänker på att ni springer? Har du stannat och hälsat på kor och hästar? Tagit en bild med ett nyfiket djur eller med den där perfekta bäcken i bakgrunden? Plockat en väldoftande bukett liljekonvalj som du sprungit med i handen de sista kilometrarna hem? Har du sprungit och sprungit och sprungit och aldrig aldrig velat stanna? Om du har det, då vet du.

 

Alla de där minnena och allt det som jag älskar med löpning är extra närvarade just nu. Att inte veta om jag någonsin kommer få uppleva det igen på samma sätt gör mig så ledsen och extra oklädsamt avundsjuk på alla som kan. Oklädsamt och jobbigt för jag missunnar ju ingen. Jag vill bara få unna mig själv. Unna mig själv ett lätt och piggt varv på favoritrundan med innehåll av allt ovanstående. Utan att knäna påminner om sin existens på ett eller annat sätt i varje steg jag tar.

 

Jag har försökt några gånger nu. Bara det är ju egentligen en seger. Jag har kunnat prova. Förväntansfullt. Stappligt och anspänt. Ibland funkar det ett par kilometer utan promenad, ibland funkar inte ett enda steg. Att inte veta innan och inte heller kunna göra löpningen precis så som jag vill göra den har tärt hårt på mitt huvud. Jag bygger upp orimliga förväntningar som lätt grusas. Tar två steg fram och ett tillbaka. Har insett att jag kanske måste pausa. Pausa försöken som mest tenderar att göra mig besviken just nu. Jag kan njuta av allting även när jag går, jag måste bara lyckas bli okej med den inställningen igen. Och inte nedvärdera mig själv för att det är så det är nu. 

 

Bloggen blir lidande för att jag har så svårt att inte vara ärlig och sann. Svårt att inte vara detaljerad och tydlig. Det skulle bli så mörkt och jobbig stämning här om jag berättade transparent och ofiltrerat om hur saker känns. Det går inte att skriva någonting utan forsande tårar och det gör kanske också att jag drar mig lite extra för det. Jag har delat mörkret med få utvalda istället. Särskilt bitarna där jag är uppriktigt elak mot mig själv. Får bra stöd och hasar vidare. Sakta sakta.

 

Om sommaren kommer på riktigt är det kanske mer lockande att ligga i skuggan och flämta med en ljudbok istället för att springa. Då kanske saknaden lägger sig. Jag kan ändå titta på mina bästa springbilder från de fyra åren jag på riktigt fått kalla mig löpare. Först vara arg på mig själv för att jag inte njutit mer när jag kunnat. För att jag aldrig insett hur priviligerad jag är utan hela tiden borstat av mig saker utan reflektion. Det är så lätt att hänga upp medaljen och gå vidare. Så lätt att avfärda något som mindre värt för att det inte blev pers eller för att någon annan var snabbare eller sprang längre. Varje löpsteg är en himla gåva och när jag har insett det blir jag trots allt tacksam. Jag kan titta på bilderna och känna uppriktig glädje och tacksamhet. Och saknad. Fan vad jag saknar detta.