Vätternrundan 2019

Ödmjukhet och tacksamhet. Jag sitter i en bil hem från Motala och sneglar på medaljen som ligger i dörrsidan bredvid mig. Chauffören stoltserar med sin runt halsen. Jag tar upp min jag också. Tittar noga. Vätternrundan 300 km står det. Försöker förstå samtidigt som jag ändrar sittställning för femtioelfte gången denna bilresa. Denna bilresa på 287 km som aldrig tycks ta slut. Det är så surrealistiskt. Jag har cyklat lika långt. Till och med en mil till. En solig och varm dag runt en sjö som låg spegelblank. Jag har långt ifrån kickat ass med bakterierna som har satt snurr på mina knän, men jag kan uppenbarligen göra saker i alla fall. Tittar på medaljen igen. 300 km cykel. Herre gud, jag klarade det. När tårar rullar av lättnad på målrakan så vet jag att det på riktigt betyder något. Jag vill berätta om det här.

 

Jag har varit så dålig på att blogga att till och med loppberättelserna har  utgått. Loppberättelserna från en solig men stormig dag i Uppsala då Kalle drog mig i 167 platta kilometer genom Upplands slätter. En annan dag i kall och regnig misär tog vi oss 160 km runt Siljan och Orsasjön. Två målgångar. Målgångar som varit allt annat än självklara för mig. Det har spökat så mycket. Knäna är opålitliga men framförallt har det spökat i min hjärna. Den har gått helt bananas i strävan efter att få vara med. I strävan efter att leva upp till Sara 2018. Hon som kunde cykla pilsnabbt uppför alla backar. Hon som är den enda som duger.  Enligt hjärnan.  Inte enligt de vänner som är vänner på riktigt. De vänner som vet vad jag har gått igenom och därför inte har några som helst förväntningar på mig.  Det spelar ingen roll. Kroppen har betett sig otäckt märkligt. Jag har aldrig tvivlat så här hårt och aldrig satt så mycket skräck i att göra saker som jag egentligen älskar. Cykla i solsken och äta bullar med vänner. Jag uppskattar till och med att cykla i regn när jag får äta bullar med vänner. Att cykla med vänner är det bästa som finns, men ju närmare loppet vi kommit har det fått mig att må mer och mer dåligt. Prestationsprinsessan som aldrig vill vara den svagaste länken. Som tycker att det är så viktigt att få vara med och förtjäna sin plats. Som inte står ut med tanken på att vara ett irritationsmoment som alla måste vänta på. Som är livrädd att när som helst få smärtor från ingenstans som knappt går att hantera. Det har säkert funnits anledning att störa sig, men jag kan inte fokusera på det. Jag fokuserar på dem som så tydligt visat att de verkligen och på riktigt ville att jag skulle få klara detta. Tillsammans och som ett lag. Mitt fina Team M&M

 

Innan loppet

Kalle och jag jobbade halvdag på fredagen så vi kom inte iväg mot Motala förrän vid 12:30-tiden. Betydligt mycket senare än jag hade tänkt mig, men det var inte så mycket att göra åt. Vi tog ett snabbt matstopp efter vägen, men fastnade i trafikincidenter som gjorde att vi inte nådde Motala förrän 17:30. Efter idel felkörningar och navigeringstrassel pga avstängda vägar nådde vi Stig och Kaisas hus. Vi börjar här med en första hyllningskör till dessa fantastiskt generösa individer som låter 7 människor (varav tre helt okända) ockupera deras hem en hel helg när de själva åker till sommarstugan. Det kunde inte ha blivit ett bättre boende med endast 2km till startområdet (okej, huset hade kunnat stå på lite färre höjdmetrar men ni fattar). Maarit och Markus samt Gustav hade hittat fram tidigare. Så även mor och far med nyckeln. Tur det. För att lufta överkokta hjärnor tog Kalle och jag en promenad till tältet och hämtade nummerlappar och under tiden lagade mamma och pappa mat. När vi kom tillbaka var det bara att slå sig ner och pastaladda.

 
Ännu en hyllningskör till mina föräldrar som alltid ställer upp med support och markservice när jag ska göra saker. De åker alltså 60 mil bil för att serva med middagar och frukostar och disk och städning så att vi bara ska behöva fokusera på att existera den tid vi inte cyklar. När det dåliga samvetet över att känna mig som en bortskämd 10-åring övergår till tacksamhet blir jag alltid så överväldigad av detta. Jag älskar dem!

Klockan stod på 03:30 så det blev ändå en relativt normal natt. Kalle och jag i Master Bedroom. Mamma och pappa på luftmadrass. De övriga tre inackorderade i källaren. Vi la oss vid halv nio så potential fanns att få spendera sju timmar till sängs. Det skulle räcka bra, men jag kunde såklart inte sova. Snurrade och snurrade och snurrade. Tittade på min fitbit ett par gånger som visade att pulsen var över 100. Jag har alltså fått minutrar i träningszoner redan under natten när jag försökte sova. Kanske däckade jag av ett par gånger, men inte var det mycket. Halv fyra gick vi upp och bevittnade en magisk soluppgång över Motala. Himlen brann samtidigt som fem cyklister irrade runt som yra höns för att peta i sig frukost, besluta om klädsel, pumpa däck, och få med sig alla pinaler. Allt löste sig och vi kom iväg.

Vi rullade mot starten vid 04:30. På plats bara minuter senare. M&M, den gula och den röda är söta och nervösa.

 

Lika så vi andra. Vi som får äran att tillhöra Team M&M.

Loppet

Vi hade starttid 05:16. Det var ca 12-13 grader varmt på morgonen så armvärmarna satt inte i vägen.  Morgonsolen i ansiktet ut ur Motala. Knappt någon vind. Lätta, glada, fina ben till en början. Hela vägen till Ödeshög (46 km) åkte vi på ett led. Ensam med mitt huvud. Lättcyklad terräng och inga problem att hänga på så jag fokuserade mest på att hantera de där hjärnspökena. Jag ville verkligen njuta. Tänk att jag faktiskt har kommit till start trots allt. Samtidigt vet jag ju hur otroligt långt 30 mil är och hur gärna jag faktiskt vill klara det. Vid första depån hade jag fortfarande ganska hög nivå av ångest. Toppandades och stod och sög på samma bulle i en evighet. Ville få den att åka ner och helst stanna kvar. Typ omöjligt. Inte ens med saft. Avbröt bullförsöken och gick på toa istället. När tröjan skulle på igen sprack dragkedjan. Tur att jag hade packat på mig extra säkerhetsnålar. Övriga lagmedlemmar hoppades på nakenchock, men nålen gjorde jobbet. Tur det.

Del 2, ca 35 km till Ölmstad. Vi började åka på två led och det var trevligt att få någon att prata med. Det var inga som helst problem med cyklandet men trots det fick jag inte riktigt ordning på mig själv. Kände nära förestående utbrott och panikade en stund i depån. Efter den lilla psykiska dippen började saker trots allt kännas bättre. När vi kom till Jönköping och hade första tredjedelen gjord kunde jag känna att jag hur som helst hade presterat något som jag skulle kunna ta med mig hem och vara nöjd med. Oavsett fortsatt utfall. Det lättade upp i sinnet och jag började trivas bättre på sadeln. Trivas i mig själv. Vi bestämde oss för att inte stanna och käka några köttbullar utan rullade vidare efter mer bulle och blåbärssoppa. På’t igen.

Efter Jönköping kommer de första riktigt hemska backarna. Bankeryd. En sån där som liksom aldrig vill ta slut. Lite lätt motvind också när vi började leta oss uppåt längs sjöns baksida. Ungefär där började känningarna i höger knä. Lite sådär att jag inte vet om det är riktigt vettigt. Jag känner igen den "vanliga" värken nu för tiden. Den som helt enkelt kommer när jag har ansträngt mig lite för mycket samtidigt som pillrena börjar tappa effekt. Jag formulerade brytartankar för mig själv när vi stod i depån i Fagerhult, men knaprade i mig en värktablett och tänkte att jag ger mig själv sträckan till Hjo att tänka över mina hyss. Främsta anledningen till att inte bryta var ju att jag ovillkorligen var 13 mil från Motala. Tretton mil ifrån min utlovade hämtningsjour (nej, jag pallade inte tanken på många timmar i en brytbuss). Vad ska jag göra medans de åker för att hämta mig? Jag kan väl lika gärna cykla.

Vi rullade ut ur depån och bara några kilometer till. Till ganska precis halvvägs. När jag fick Maarit bredvid mig i rotationen så sa jag till henne att det vore dumt att bryta när en är absolut längst bort. Bara sekunder senare sköt någon ett skott. Alltså på riktigt PANG. Fattade inte att ljudet kom ifrån mig så Kalle fick säga åt mig att kliva av cykeln. Framhjulspunka. Nackdelen med att pumpa däcken till maxtryck i en kall källare på morgonen tydligen. Don’t do that. I alla fall inte om temperaturen planerar att stiga från 12 till 30 under dagen. Det blev helt enkelt övertryck. Slangen sköt av däcket från fälgen och där stod jag i ett dike och hade precis sagt att det vore dumt att bryta när en är precis längst bort. Var det meningen att jag skulle få göra det i alla fall? Men nej då. Jag, Mecksson och Gula M teamade ett slangbyte på nolltid. Se vilket team. En håller cykeln, en rullar ihop den trasiga slangen och en gör resten. Vi behöver inte säga vem.

 
Med fixad punka rullade vi vidare mot Hjo. Lättande nog började känningarna i knät åtminstone stabilisera sig. Om det inte blev värre skulle det funka att cykla en bit till. Dippade lite i energi så Kalle åkte runt och matade mig med dextrosol. Underbart. Nu nojade jag mer över punktering istället för hjärnspöken. Kalle hade sagt att vi borde pysa ur de resterande tre maxpumpade däcken för att undvika ännu flera slangsmällar, men glömt det i all hast. Vi kom trots allt fram till Hjo och han fick äta lasagne med oljiga fingrar. Han var så stolt över det, min Meck.            
 
I Hjo har man cyklat 17 mil och det är 13 kvar. Lika korkat att bryta där som i Fagerhult alltså. Precis lika långt att bli hämtad. Jag hade dessutom fått bättre ordning på hjärnan och lyckades äta min lasagne rätt obehindrat. Det gjorde underverk om inte annat mentalt. Det var ändå ganska kul att cykla. Men långt. Sjukt långt.
 
Vi hade pyst ur våra maxade däck, men det hade inte kompanjon Peter gjort. När vi kom till depån i Karlsborg och hade avslutat intaget av bullar och bananer pös det till där han stod lutad över sin cykel. Parkerad på en gräsmatta. Vi skulle precis dra vidare när det blev ännu en värmepunka. Han gick till servicetältet för att få det fixat och väl där small tydligen det andra däcket också. Lika bra att ta båda på samma gång liksom. Odds på det? Vårt stopp blev lite längre än tänkt men till slut var vi redo för sista 9 milen. Tvåsiffrigt. En tredjedel kvar. Jag ville tro att det skulle gå.
 
Men alltså, känslan av att ha cyklat drygt 20 mil och ha drygt 9 mil kvar är ganska surrealistisk. Att ha cyklat 20 mil är aldrig en situation en befinner sig i annat än på Vätternrundan (endast vanlisar räknade). Att ha 9 mil kvar och vara sjukt trött på cykling men ändå veta att en har sysselsättning i sisådär 4 timmar till. Fy fan. Jag började sacka mer och mer uppför men kompisarna var snälla. Jag åkte bara café (längst bak utan att rotera) och gjorde så lite jag kunde. Vi jublade för varje milskylt vi passerade och hur det än gick till så stod vi till slut i Hammarsundet. Med min stjärna som trots allt valde att göra det här med mig. Trots att hon hade kunnat cykla huuur snabbt som helst. Bästa röda M.
 
Knät var "bra igen", men greppmusklerna i underarmarna var så slut och händerna så bortdomnade att inget hände när jag försökte peta på växlarna. Saltskav i alla sittdelar. Antydan till kramp i låren. Men fyra mil kvar. Det kan man liksom göra. Jag bestämde mig för att till Medevi skulle jag bara köra utan att tänka. Därefter ville jag ha någon som räknade ner kilometrarna åt mig. Alla peppade. Alla var fantastiska. Både Maarit och Kalle gastade ut varenda kilometer som vi passerade efter 20. När skylten med 10 kom var det bara att hålla ihop. Inte börja storgråta redan. Toppandas. Trampa. Fantastiskt att få köra av stora vägen in mot Motala C. Sista kilometern genom ett industriområde och sedan svänga in på målrakan. Vi fem rullade in som ett lag. Tillsammans. Tretton timmar och fyrtiofem minuter efter första tramptaget. Fan vi gjorde det. Som ett lag hela tiden. Hjälp med punka, hjälp med mat, hjälp med tröst, hjälp med pepp, hjälp med allt. Och i mål stod mamma och pappa och tog emot oss. Så jävla bra.     
 
En finisherbild innan vi skulle ta de sista två kilometrarna upp till Stig och Kaisas hus (som nu låg lite vääääl högt ovanför havsnivå). Notera den säkerhetsnålsskyddade tröjan. Den nålen skötte sig.  
 
 
Jag hade ingen som helst ork att cykla i de där brutala backarna upp till huset. Inte Maarit heller. Och när vi väl promenerat upp för alla femtioelva höjdmeter satt vi länge på trappan i protest. Tvingade dit hela laget för den fina bilden längre upp i inlägget. Återigen. Tack för att du valde att göra det här loppet tillsammans med mig. Och tack för att du fick mig att våga göra det med er.
 
 
Underbar dusch medan markservice-teamet hämtade pizza till oss. Firade med ett gas vin också. Det var det värt.
 
Tidigt i säng och jag sov som en sten. Helt medvetslös mellan 22 och 05. Så skönt. Sen somnade jag om och sov till åtta innan jag hörde att folk började rassla runt i huset. Mamma hade såklart även ordnat med en hejdundrande söndagsfrukost till oss. Och vilket underbart väder Motala bjöd oss på hela helgen. Extas.
 
 
Hemfärd vid 10 och Meck och jag siktade på Fagersta för bad och mer mat. Därefter hem hem hem. Herregud vilken helg. Jag är helt överväldigad av mitt fantastiska team. Både lagkamraterna som baxade runt mig, mamma och pappa som fixade all markservice samt Stig och Kaisa för deras generösa gästfrihet som gav oss det perfekta boendet. Jag har cyklat 30 himla mil. Jag kan inte förstå det. Tack kroppen. Tack teamet. Jag älskar er <3


#1 - - Beautiful girls for sex in your city (589 beautiful women want sex in your city right now): https://adultforsexxxx.blogspot.com/?i=667:

Hookup With Local Girls Looking For Sex (394 women want to meet for sex in your city): https://adultdating-sites777.blogspot.com/?s=163

#2 - - JeromesuS:

xrumer mass pm