Självkänsla en söndagkväll

Jag är så GLAD att jag snubblade in hos Lady Dahmer en gång för länge sedan. Hennes kamp för tjocka människors rätt att vara och ta plats har, trots att den egentligen är så självklar, öppnat mina ögon så mycket. Med oförtjänt negativ klang är ju tjock enbart ett beskrivande ord, precis som smal, som inte säger det minsta om hur en person egentligen mår. Ett ord som inte säger någonting om en persons hälsa eller livsstil. Hon strider verkligen för att folk ska förstå att det inte är övervikten i sig som är farlig eller som gör folk sjuka men pratar ständigt i movind. I motvind på grund av ett hjärntvättat kroppshetssamhälle där alla helt okritiskt sväljer utan att ifrågasätta eller analysera rimligheten.

Samma sak med Fitnessfeministen och hennes kortisonbehandling som gett henne några fler kilon på sin kropp. En oundviklig viktuppgång som inte har någonting med ohälsa eller livsstil att göra. Hon måste ta mediciner för att överleva men hon äger sönder sitt gym. Lyfter 200kg på en stång. Vilken pinnig människa gör det? Hennes tydliga råd om att träna för styrka och funktion istället för att träna för utseende har hjälpt mig att samla mina tankar det senaste halvåret. Hon inspirerar mig att bli stark på riktigt. Hon är chef på en träningstidning och skriver bara vettiga saker men möter så oförtjänt mycket skit bara för att hon är överviktig. Folk tror inte att hon kan något om hälsa eller träning bara för att hon är överviktig. Varför är det så?

Det är klart att det är lätt att blanda ihop begreppen i en värld där man fullständigt indoktrineras i skeva normer. Ingen ifrågasätter någonsin en smal person när det handlar om kost och hälsa. Ingen ifrågasätter en smal persons rätt till en chokladkaka eller en pizza då och då. Alla utgår ifrån att smala människor är så hälsosamma att det inte spelar någon roll. Alla utgår ifrån att tjocka människor äter choklad och pizza var och varannan dag och att de borde sluta med det och då bli smala. Men du, breaking news, det är inte så enkelt. Det handlar kanske inte om chokladkakan. Det finns tusen orsaker till att en person går upp i vikt och niohundranittionio av dem handlar inte om kalorier in och ut. Och niohundranittionio av orsakerna är kanske inte heller skadliga. Om folk bara fick vara i fred. Vara som de är utan andras hets och press. Då skulle väldigt få behöva må dåligt av sin övervikt.  

Skulle det då vara ohälsa att må dåligt av sin övervikt? Nej. Alltså nej. Att må dåligt av sin övervikt är inte ett tecken på ohälsa, det är bara ett tecken på dålig självkänsla. Dålig självkänsla för att samhället ständigt och jämt talar om för dig att du inte duger om du inte är smal. Ohälsa är snarare mätbara bevis på saker som inte fungerar i en kropp. Du kanske har värk. Du kanske är sjuk. Du kanske har någon brist. Du kanske är utbränd, stressad, trött. Vad fan som helst. Men om du har en alldeles fullt fungerande kropp som tar dig igenom en meningsfull vardag, varför ska du förändra den kroppen?

Jag har jobbat hårt med min självkänsla sedan mina knän pajade. Först med insikten om att jag inte är mina prestationer, sen också med insikten om att jag inte är mina kilon. Det står lite mer på vågen nu än förut, men det i sig är inte min ohälsa. Min ohälsa är en genmutation som får mitt immunförsvar att gå bananas. Några extra kilon är inget jag måste ha panik över. Jag duger nog ändå.

Hur vore det om de som vill profitera på att folk ska må bra bara sket i att blanda in snack om vikten alls. En person med en kropp och en vikt kan må så olika beroende på vad hen har för bild av sig själv. Tänk om vi bara kunde börja där istället. Istället för att profitera på folks obefogade självhat. Istället för att börja med att tala om för folk att de inte duger med några kilo extra och sedan försöka hjälpa dem med dyra pulver. Tänk om fokus istället låg på välbefinnande oavsett vad. Stärka folks självkänsla och lära dem att älska sig själva som de är utan att de först måste förändra sig. Det är väldigt långt dit. Det är sorgligt.