maiersara.blogg.se

Veckan har inletts med två dåliga simpass. Det i sig är inte särskilt förvånande. Jag var rejält sliten efter lördagens bravader. På måndagen skulle jag simma några halvvettiga längder innan jag skulle ha min grupp tänkte jag. Det gick ju inte alls. Simmade så långsamt att jag nästan åkte baklänges och kände efter en halvtimme att det här går ju inte alls.

 

Nytt försök tisdag morgon. Krasslig simpis och därmed ensamsimning klockan kvart över sex på morgonen. Inte skitpepp, men ändå revanschsugen. Jag hade sagt att jag skulle drömma ihop ett simpass under natten. Förmodligen for jag omkring och gjorde annat iden drömmen för något simpass blev inte uppfunnet. Men det är ju heller inte raketforskning, även om det inte händer att jag får för mig att göra något särdeles jobbigt om det inte finns på ett utskrivet papper. Det var ganska lugnt och bra med plats i poolen trots att jag kom mitt i tvångssimmarnas rusningshalvtimme. Mestadels paddlar och dolme fick det bli för att spara ännu lite mer på benen. Jag körde 8*125m där jag tänkte att jag skulle öka på sista 25. Det gjorde jag nog inte, det gick synnerligen jämnsakta. Testade även lite ryggsim med paddlarna vilket funkade oväntat bra. Bröstsim var dock ganska omöjligt. Halva rörelsen funkar medan halva rörelsen bara skär rakt igenom. Pointless. En till liten frisimsserie på det och jag summerade ihop 2700m. Skapligt en morgon, även om det bara var lätt och långsamt. Nu är jag sugen på ös.

 

En solig hösttisdag och det kom paket på posten. Chefen och jag har shoppat från Deval och blivit likisar med varsin fräsig poncho. Jag har länge velat ha en poncho men aldrig hittat någon som inte ser ut som ett enmanstält på mig. Vi firade detta nyköp med en likis-promenad på lunchen. Poncho-pinglor promenerar parvis, det är ett väletablerat gammalt talesätt. Svårt att visa hur den ser ut med en sån här bild. Ni får mest ett rosigt face bara. Alltid något.

Lunchen idag blev också av det aktiva slaget. I måndags släpptes releasen av det nya bodypump-programmet på aersotep men eftersom jag hängde i simhallen kunde jag inte vara med då. Onsdagar är lunchpumpsdag om man så kan och vill. Idag både kunde och ville jag. Helt perfekt. Jag inbillar mig att musiken var bättre i det förra programmet (som jag ju bara körde tre gånger och därför aldrig hann tröttna på) men att det i övrigt var ett bra program. Svettigt och skakigt blir det i alla fall.

 

Efter jobbet, dags att förflytta sig till Aerostep igen. Domedagen på riktigt för den där boxningen. Nu ligger den på en ny tid, 17:30. Såklart kom ingen i alla fall. Det enda vi bidrog med idag var att konstatera att takbelysningen i hallen inte fungerade samt att dra igång ett inbrottslarm i lokalen intill när vi skulle ut på säkringsjakt. Lyckat.

 

Jag är sur och jag är bitter och jag har till 98,5% bestämt mig för att jag inte vill vara boxinstruktör. Överhuvudtaget. Den sista en och en halv procenten består bara i att jag inte vill svika min fight-fellow. Och i att boxningen faktiskt är kul, när det väl blir ett pass. Den bidrar dock inte med någonting till vare sig min simning eller mitt försök till triathlonsatsning. Den som känner mig och vet vad jag menar med låtsasträning vet precis vad som är det absolut värsta jag vet. Fjutt och fjös. Jag vill inte utöva låtsasträning och jag vill heller inte leda låtasträning. Mitt träningsliv innehåller redan så många komponenter och det finns så otroligt mycket som är roligt. Varför väljer jag att lägga energi på någonting som bara skapar ångest? Varje gång jag har åkt till ett boxpass och det inte har kommit någon (sex gånger nu...) så har jag åkt därifrån med mest bara lättnad. Lättnad över att jag inte har behövt leverera tveksam teknik och osäkert ledarskap. Det blev inga långa uppehåll eller dåligt flyt. Behövde inte ge några otydliga instruktioner. Var inte tvungen att teknikpeta för lite eller för mycket. Jag är prestationsfreak upp över öronen. Jag vill veta vad jag gör och att jag är bra på det jag gör. Jag vet ingenting om boxningen och jag vill nog faktiskt inte heller veta.  

 

Det som gör mig sur är att 17:30 en tid som på sätt och vis sabbar ännu mer för mig om det tänker fortsätta vara så att ingen vill komma på det pass jag ska ha. Varför? Om jag ska hinna köra ett långt och drygt simpass eller springa ett långpass före (som jag ofta brukar använda onsdag eftermiddag till) måste jag nu sluta typ tre för att hinna. Om ingen kommer 17:30, vad hinner och orkar och vill jag då göra istället? Dra ut och springa i halvmörker eller åka och simma en liten stund kanske, men min energi och pepp dalar exponentiellt med ökande klockslag. Tidig eftermiddag tränar jag bäst. Vid fyra-fem. Varför gör ingen annan det? 

 

Så vad vill jag göra då? Jag borde cykla och styrketräna när jag är på aerostep. Inte stå i en reception och vänta på att få åka hem. Om jag väl har åkt dit och bytt om så vill jag ju svettas. Målinriktat och bestämt. Jag kommer behöva nöta såå många timmar på spinningcykel om jag och Bianchi ska ha en sportmössa att hänga på snabbisarna i vår. Vi ska ta oss runt den där stooora stoora sjön i juni, och vi ska konservera cykelben så att vi kan lufsa en liten mara efter 18 mils trampande i augusti. Den 20 augusti 2016 kommer närmare och närmare för varje dag. Jag har "maaaaaaaaaaaaaaaaaaaan cyklar för lite"-ångest redan nu.

 

Jag saknar långa spinningpass på schemat. Två timmar eller så. "Saras långcykel" en helgförmiddag, vem skulle komma på det? Spela min musik och socialcykla i två timmar. Som kan bli tre och fyra när benen ska byggas. Varför inte? Ibland skulle man kanske kunna cykla till någon fotbolls/hockeymatch om folk gillar sånt, eller till något förkoreograferat youtube-pass. Om jag ska få cykelkompisar för långa cykelpass måste jag ju se till att det finns långa cykelpass. Kompisarna kan vara med så länge de vill. Kanske bytas ut mitt i om någon vill komma och någon vill gå. Det behöver kanske inte ens finnas en bestämd start- och sluttid. Fyra timmar "dropin-cykel" som egentligen bara kräver att någon har en plan och en nyckel. Jag saknar även ett ordinarie lunchspinningpass. Kanske är det svårt att låsa upp sig varje vecka, men om det finns någon eller några att rotera med skulle jag gärna kunna köra lunchspinning. Mina kollegor brukar ju lunchcykla minst två gånger i veckan, och jag hoppas att de skulle kunna tänka sig att cykla med mig även om de var tvungna att passa en bestämd tid.

 

Jag skulle även kunna vara B-fitinstruktör. Jag läser träningsbloggar där det radas upp den ena WOD:en efter den andra. Jag är ganska osäker på övningar med stång, men det finns ju en hel del annat. Övningar som ska bygga min kropp till att klara allt det som jag vill göra. Det finns en uppsjö av saker på temat cirkelträning som jag skulle kunna ta till. Även om jag är lite klen just nu så vet jag i alla fall vilka övningar jag behärskar och skulle kunna visa på ett vettigt sätt. Och i ett pass som inte nödvändigtvis måste utföras två och två skulle jag ju också kunna vara med själv och svettas på ett hörn.      

 

Näe hörri, jag är trött på att vara instruktören som ingen vill ha. Trött på att försöka leda ett pass som ingen vill gå på. Ett pass som jag själv inte ens vill leda. Jag vill inte haka upp mig på fjutt och fjös som kostar tid och energi utan att ge något utbyte. Det är tack och hej till låtsasträning nu. Bara jag får träna på riktigt så leder jag gärna något. Något annat.