Hur känns det nu då?
"Hur mår du efter din Ajrånmäään?"
Frågan kommer från höger och vänster. Har du gjort den där triathlongrejen nu? Jaha, okej. Gick det bra? Ja jo, det gjorde det väl. Vet inte vad jag ska svara. Vet inte vem som egentligen vill ha en utläggning. De som vet, de vet. De som inte vet, de har ingen aning.
För några år sedan visste inte jag heller vad Ironman var. Sen var det några stollar från orten som åkte iväg på något knasigt jättelångt någonstans i Sverige. Jag ruskade på huvudet åt galenskapen, sa jaha och okej och gick vidare med mitt liv. För att det är så en gör. När en inte är i tänket, då är det så långt ifrån verkligheten en kan komma. Jag vet det. Det går inte att förklara ens det rimliga i att simma nästan fyra kilometer. Den lilla lilla lilla delen i det hela. Just det har aldrig varit något konstigt för mig. Hundrasextio längder i poolen, det har i alla fall sen jag var typ tretton år gammal varit ett relativt vanligt träningspass. Men också det enda. Springa Marathon har jag såklart vetat att folk gör, men när jag sprang min första mil i maj 2013 kändes även det som att jag var ute och motionerade från gryning till skymning. Jag vet att det finns perspektiv. Jag vet att det här inte är för alla. En mil är otänkbart lång för så många. Ett Marathon är ett obestigbart berg av steg för de allra flesta normalfuntade människor. Och då har vi inte ens nämnt den längsta biten. Jaha, ja men du ska cykla arton mil däremellan. Någon lägger pannan i djupa veck och försöker kanske visualisera den resan på sin treväxlade Skeppshult med bullkorg där fram. Hur långt är arton mil? Hemifrån Bondeland och till Hufvudstaden ungefär. Det är jobbigt att åka bil arton mil. Det låter bara genomstört att göra alla de där sakerna på en och samma gång. Därför har inte "vanliga" människor behov av att veta vad Ironman är. Det är förutsättningarna.
Du vet att jag har gjort någonting så du ställer din artiga fråga, men vad jag än svarar kan du högst troligt inte förstå hur det känns. För dig är jag lika galen nu som jag tyckte första gången jag hörde talas om att folk gjorde det där som hette Ironman. Jag förstår det mycket väl. Och du vet kanske att jag har avverkat lopp efter lopp så det blir naturligt för dig att fråga hur jag tänker gå vidare. Såklart att hon har någon ny konstig utmaning på gång. Vad ska hon bräcka det här med? Vad blir nästa grej? Det visar vilka som fattar och vilka som inte gör det. Det finns ingen nästa grej just nu. Låt mig vara. Låt mig landa. Låt mig vila. Låt mig känna. Låt mig andas. Det här får inte vara något som jag bara ruskar av mig och går vidare ifrån. Jag har gjort det i ett helt år. Aldrig hunnit vara nöjd. Aldrig haft tid att titta på min medalj och tänka fasen så bra det här gick. När jag sprang Lidingöloppet visste jag att jag skulle åka Vasaloppet. När jag åkte Vasaloppet visste jag att jag skulle springa Stockholm Marathon och cykla Vätternrundan. När jag cyklade Vätternrundan visste jag att jag skulle köra Halv Ironman i Vansbro. När jag hade kört Halv Ironman återstod att göra en hel. Det. Största. Målet. Den är gjord nu. Nu har jag tid att reflektera. Vara stolt. Vara nöjd. Bara en liten stund.
Det är det som sakta sakta sakta börjar sjunka in nu när luften så sakteliga pyser ur min Ironmanbubbla. Bubblan skrumpnar ihop mer och mer och snart ligger den som en bortglömd ballong som en kan hitta bakom soffan flera veckor efter att en har haft sitt kalas. Den ligger där och påminner, men festen är liksom över. Kroppen börjar återgå till det normala. Tånageln är fortfarande blå och det är lite stelt här och där, men snart finns det inga spår. Åkbandet sitter inte längre på armen. Våtdräkten är undanhängd och cykeln står i förrådet. Snart är det inte motiverat att gå med skrytig t-shirt till jobbet. Men jag vill inte gå vidare. Inte än. Jag vill få vara tacksam, stolt och glad.
- För att jag har en kropp som är hel och klarar 3,8 km simning, 180 km cykel och 42,2 km löp på en dag.
- För att jag har ett sinne som tar emot den ena utmaningen värre än den andra.
- För att jag har en partner som står ut med mina upptåg och följer med på det mesta
- För att jag har föräldrar som frivilligt kuskar landet runt för att titta och heja på olika lopp
- För att jag har en vän som på något vis övertygade mig om att jag "skulle bli triathlet när jag blir stor"
- För att samma vän har tränat, stöttat, tipsat och peppat mig på hela resan från anmälan till genomförande
- För att andra vänner har skänkt energi och skickat peppiga meddelanden både före och efter loppet
Jag vet inte om jag gör det igen och det är ingenting jag tänker på just nu. Men vill du verkligen veta vad som blir min omedelbara nästa utmaning kan du titta på filmen nedan
Det ser väl jobbigt ut? Imorgon flyger vi till Rom och där ligger den här lilla pärlan och väntar. Om en vecka skriver jag race report igen. Då har jag rejsat över Medelhavet i sju dagar utan att tänka på träning och lopp. Det ska bli underbart.