maiersara.blogg.se

Artonde mars. För någon dag sedan fyllde krånglet i mitt vänsterknä 6 månader. Till det kunde jag dessförinnan addera fem veckor av krånglande högerknä. De fem veckorna som nog var de längsta veckorna i mitt liv. Veckorna som liksom ändrade inriktning på min vardag och gav mig något helt nytt att anpassa mig till. Hur mycket tänker jag på vad som faktiskt hänt under dessa sex månader?

Idag var jag på återbesök hos både fysion Malin och reumatologen Anders. Malin gav mig grönt ljus att busa med mina knän så mycket jag vill. Utmana mina svagheter. Balansera. Stretcha. Tryck och dra. Kör bara kör. Anders gav mig en nedtrappningsplan på kortisonpillren. Imorgon sänker jag från 10mg till 8,75. Sedan 1,25 mg varje månad. Wow. Innerst inne hade jag hoppats på att nedtrappningen skulle ske i ett eller kanske max två steg. Att jag skulle få halvera och halvera igen. Inte hålla på i åtta månader.  

How ever. Båda påminner mig om att november bara är fyra månader bort. November när jag knappt kunde gå. November när jag tog med mig termos till jobbet för att slippa gå upp till kaffemaskinen. November när vi fick reparera ledstången efter att jag bokstavligen hängt sönder den. November med social fobi och ångestattacker och mer gråt än icke-gråt. Idag springer jag faktiskt. Jag sprang en halvtimme utan gåpaus förra gången jag var på gymmet. Hur mycket reflekterar jag när jag står på löpbandet och har svårt att förhålla mig till vad jag ska tycka om trettio minuter löpning i 7:00-tempo? Sju minuter per kilometer med en puls på 178 slag per minut och efter det totalt sopslut. Det svåra är att vara nöjd med det. Att sätta saker i rätt perspektiv. Att tycka att jag faktiskt är bra.

Hur mycket jag än jiddrar om min självkänsla så har jag jättesvårt att tycka att någonting är bra just nu. Det är inte så kul med kortison när det enda jag ser är att jag blir tyngre och tyngre. Och att jag känner mig så otroligt mycket mer sliten efter varje träningspass än vad jag gjorde förut. Jag ljuger ju om jag säger att det inte påverkar mig. Att det inte gör mig ganska rejält ledsen och uppgiven att se det ena plagget efter det andra bli för litet. Därför blir jag ju också extra ledsen när det jiddras från andra håll om att hälsan och värdet bara sitter i kilona. Jag kan för helvete inte göra så mycket åt mina kilon just nu och att ens självkänslan behöver ha något med det att göra är bara så befängt. Varför har vi programmerats att reagera med avsmak och hata på oss själva för att kroppen blir lite större? Jag vet att det finns större kläder och jag vet att livet är bra mycket bekvämare att leva i sköna kläder än i för små kläder. Jag vill inte behöva befatta mig med för små kläder. Riva ut hela garderoben och börja om står högt på min att-göra-lista nu när jag vet att jag har minst åtta månader kvar på kortison. Jag började i baddräktsgarderoben dit två nya skönheten i större storlek har fått flytta in *hjärta, hjärta*.

I en ny baddräkt lyckades jag faktiskt göra ett rejält överträffande av mig själv trots allt. Jag har ju simmat Simcoachens distans-kurs sedan nyår för att ha någonting att haka upp simningen på. Två läxpass i veckan med fokus på att simma i en fart som passar mig men också utmanar mig. På distanskursen med Coach Anna i höstas gjorde jag ett CSS test där jag simmade 400m på 6:28. När kursen började i januari gjorde jag inte om testet pga jag klarade i princip inget pulspåslag alls. Jag har sedan dess tuffat på med min pip-grej på tider betydligt långsammare än vad CSS-testet visade.

Nu var det dags för nytt test och jag hade inga som helst förhoppningar om att överträffa mina 6:28. Snarare tvärt om. Passet innan hade jag (dock väldigt sliten) simmat maxhundringar på strax över 1:30. Jag vet inte vad jag tänkte, men jag blev onekligen väldigt förvånad när jag tittade upp på klockan och såg att jag öppnade första hundra under 1:30 i min 400. Ännu mer förvånad vid 200 då jag såg att visaren bara precis passerat 3 minuter. Lite jobbigt att ha halva distansen kvar pga redan skittrött, men jag höll ändå okej och sluggade in på 6:16. Sex och sexton. Exakt det var mitt personbästa när jag slutade tävlingssimma som femtonåring. Jag har som bäst gjort 6:03 på ett CSS-test i nästa tidsålder. Typ 2015, när jag var som lättast och i bäst simform. Det är fan inte så illa. Och jag svarade upp med en nästan lika snabb 200 till. Lite för trött gjorde jag 3:03 igen. Så sjukt nöjd och förvånad. Ny CSS lyder 1:36,5. Eller 24,13 på pip-grejen. Ska bli väldigt spännande att se vad jag kan göra med det. Jag har ju bekväm-kört på typ 26. Hmm.

Så hur förhåller jag mig? Ja, jag bara är. Försöker vara nöjd och glad och duga. Ibland gräver jag djupt, ibland går det lätt. Ibland söker jag stöd och svar på varför jag känner som jag gör. Ibland låter jag allt passera. Jag kan inte göra allt jag vill men jag kan göra mycket mer nu än för fyra månader sedan. Och jag kan faktiskt göra vissa saker riktigt bra trots allt. Hur begränsad är man egentligen för att det inte funkar att göra djupa knäböj eller krypa runt på knä? Hur begränsad är man egentligen för att man inte kan bränna av en halvmara på en söndag förmiddag? Faktiskt inte jätte. Det mesta i livet funkar ändå. Och livet förtjänar så mycket mer än självhat och missnöje över det som inte går. Det är otroligt mycket mer som är värt något.

Puss på dig. Du är bra!