Tillbaka på Mallorca

Ännu en vecka på den där ön som bringat mig så mycket elände. Denna gång för cykling i bergen och med total nolltolerans mot kycklingätande (vilket jag bröt redan första kvällen på buffén, sen skärpte jag mig och fattade allvaret). Det har aldrig varit självklart för mig vilken typ av resa det här skulle bli. Bara ett evigt sangriadrickande hela veckan, eller skulle jag kunna cykla lite också? Senaste månaderna har jag känt mig tämligen säker på att det skulle kunna bli lite cykling av, men kanske hade jag inte vågat hoppas på att jag skulle verkställa 40 mil och 5000 höjdmeter. Om jag är nöjd? Fantastiskt. Om det räcker som redogörelse kan du sluta läsa här. Om du vill ha den mer utförliga versionen, var så god och fortsätt. Enjoy!
 

Veckan innan avfärd var lite väl spännande. Den korta historien är att Norwegian parkerade vårt plan på marken till följd av kraschrisken med Boeing. De bokade om och bokade om och bokade om och tillslut ville vi byta flygbolag. Norwegian lovade pengarna tillbaka. Allt hade varit fridens om det inte varit så att jag tydligen använde flygresor.se när jag bokade våra biljetter. Jag skulle kunna berätta den långa historien om hur jag fick lära mig att man INTE ska boka sina flygbiljetter så. I alla fall inte om man vill ha en chans att få tillbaka sina pengar när flygbolaget bokar om och bokar om och bokar om. Jag ägnade i stort sett all vaken tid åt att sitta i telefonkö utan att komma fram till någon enda människa som kunde verkställa någon ombokning. Har mardrömmar om min kommande telefonräkning. Och om indiska call centers med knagglig engelska. Till slut hade vi betalat dubbla flygbiljetter och kom iväg tryggt och säkert med SAS. Trots lite bitter eftersmak.

 

Vi landande på Mallis vid middagstid på lördagen. Fick väskan smidigt (ja, Kalle och jag lyckades dela på EN resväska!) tog en taxi till hotellet, checkade in, käkade middag och tog en kort promenad. Så mycket mer än så blev det inte innan det var god natt. På söndag morgon hämtade vi ut cyklarna och gjorde oss snabbt redo för den första cykeldagen. En svartrosa pärla denna gång. Här stiligt uppställd i bergen.

 

Den första cykeldagen blev annars mest en hemsk upplevelse. Jag hade inte gjort någon avancerad utprovning av cykeln. Bara provsuttit den lite snabbt lutad mot balkongräcket och tänkt att saker skulle lösa sig. Det gjorde de nog kanske inte. Vi skulle cykla Orient-rundan och navigera efter förra årets karta som Kalle hade lyckats pyssla in i sin cykeldator. Så långt allt väl. Men det var kallt och det kom en liten regnskvätt direkt efter start och redan efter två platta mil gjorde min svank så ont att jag ville bryta ihop. Klarade med pina av den första stigningen till Sa Cabaneta. Sträckte ut lite medan alltför varmt klädda människor kapade några lager med kläder. Nya flossade armvärmare och inte så stilkorrekta tights under hela rundan för andra fryslortar.  

 

När vi stannade för lunch var det outhärdligt igen. Flyttade fram sadeln så långt det gick och hoppades att det skulle räcka för att klara av Orient-backen. Det gjorde det inte. Hängde på kompisarna i sisådär två tramptag innan de försvann ur sikte. Totalt kraftlös på lättaste växeln. Tänkte att det var mer än tragiskt att jag blivit såhär dålig, men att jag inte skulle vara så elak mot mig själv. Hur tacksam borde jag inte vara för att jag faktiskt ändå kunde cykla? Och problemen satt ju inte i knäna så det måste gå att få ordning på.

Mitt i backen fick Kalle punka och jag utnyttjade ännu ett tillfälle att sträcka på ryggen lite medan han bytte slang. Sen tog vi oss upp till jubel och applåder från kompisarna som tålmodigt väntat på toppen. Åskmoln på insidan. Ville inte vara bitter men kunde inte låta bli. Ännu mer bitter när jag inte orkade hänga med klungan i spurten på platten heller. Hallå prestationsprinsessan, sluta vara fem år gammal. Lär dig att ta saker för vad det är. Klev av cykeln och grät en skvätt. Såg framför mig en vecka som den som alla alltid skulle få vänta på. Som den som ingen och allra minst jag själv skulle orka ha tålamod med. Sen gick jag till Berganti och fick en väsentligt mycket kortare styrpinne innan jag svepte ohemula mängder Sangria och gick vidare med livet.

 

Dag 2 skulle folk ta sig an den beryktade militärbacken. Ett stort gäng trampade iväg längs strandpromenaden mot Palma.

 

En ny runda för oss och en runda som innebar en väldig massa mer backar än just den beryktade Militärbacken. Vi började med den och det var nog tur att vi inte tittade på topografin innan. Då hade jag nog gått miste om väldigt mycket vackra vyer pga hade troligen bangat. Många glada miner innan klättringsstart i alla fall. Sanna och jag i PowerWoman, såklart. 

 

Men vilken skillnad i cykelupplevelse med den kortare styrpinnen. Jag var som en helt annan människa på sadeln. Plötsligt fanns det tillstymmelse till kraft i benen och jag kunde hålla kompisarnas ryggar hela vägen upp för Militärbacken. Till och med njuta av det. Om det var så att alla var snälla och höll igen är jag bara glad för det. Och nästa backe och nästa backe och nästa backe.Så himla himla glad.

 
Det blev lite kartläsning och lite fricyklande pga ny runda. Någon som äter, någon som läser kartan och någon som fotar. Det är så det brukar se ut när det är snabbstopp. Saknas bara någon som kissar, men det fotar vi väl inte? 
 

På ett ställe missade vi rätt väg men hamnade på en annan som var precis lika cyklingsbar men mindre trafikerad. I en av städerna var vägen avstängd pga marknad som vi fick traska igenom. Mysigt. Kustvägen i bergen var magisk men höjdmetrarna många och tunga. Hur många gånger vi än sa att vi hade tagit sista backen så kom det alltid en backe till. Och en till. En topp med en toppskylt som visade sig inte alls vara en topp. Men med tillhörande getter. 

 

Backiga rundor har dock fördelen att innehålla vackra vyer som platta rundor inte har. Sista tre milen var platta och nedför, och med undantag för läskig stadskörning genom exakt hela Palma var det himla njutigt. Hemma igen efter 8 timmar smakade Sangrian ännu bättre än dagen innan. Sangrian med honom.

 

Tredje dagen var jag i valet och kvalet om jag ens skulle cykla. Väldigt sliten valde jag ändå att följa med. Det skulle bli en platt runda på ca 8 mil för att äta cheesecake på ett beryktat ställe. Medvind och lätt nedför gjorde vägen till cheesecakestället väldigt snabb och lättcyklad, men väl på plats visade det sig att stället var stängt. Till dagen efter. Antiklimax. Vi fick äta bagel på grannhaket istället. Innan det blev hemfärd i motvind och lätt uppförsbacke. Inte riktigt lika njutningsfullt. Knappt tre timmars cyklande och tid för lite pool och sol denna dag. Efter Sangrian såklart.

 

På onsdagen cykelvilade nästan alla, så också Kalle och jag. Vi valde (eller mest jag faktiskt) att spendera förmiddagen med en långpromenad längs strandpromenaden in till Palma. Enkel resa på 9km. Lagom. Helt galet ödesväder, och jag var många gånger övertygad om att vi skulle bli väldigt blöta ty det mörka kom närmare och närmare och närmare. Det här är i alla fall fyren dit alla äkta träningsmänniskor springer och vänder när de springer. Vi som går, vi går förbi. 

 

Vi klarade oss undan regn och åska. Framme i Palma hittade vi ett mysigt burgarhak, inomhus ty fortfarande risk för regn. Jag suktade efter kycklingburgaren ty den lät magisk, men jag höll mig till en vanlig biff. Sååå god dock.

 

När regnrisken var över och burgaren uppäten sökte vi upp vänner för en kaffe i solen på torget. Buss tillbaka och så avslutades dagen med poolhäng. Kalle badade faktiskt. Tuff och så. Han sa att det inte var så kallt men jag tror att han ljuger.

 

Torsdagen så. Dagen som Kalle hade längtat efter sedan han fick nys om att det där backen ens existerar. Jag pratar såklart om Sa Calobra. Det är 6 mil fram till backen (med en förbacke som ska ta en upp till mer än 500möh). En mil ner. En mil upp. Och följaktligen sex mil hem igen. Ett heldagsäventyr med 14 mil och 2200 höjdmeter.  De lät skeptiska innan, men på något vis lyckades han med all sin charm övertyga M&M om att den där backen var the thing to do. Jag hade ju faktiskt bestämt mig för att jag inte skulle åka ner den här gången. Jag skulle nöja mig med att titta på utsikten och heja på tappra medcyklister medan kompisarna krampaktigt bromsade sig ner och sedan stånkade sig upp. Faktum är att jag trots allt hade odlat tillräckligt mycket självförtroende under den andra cykeldagen för att våga lita på att jag skulle klara av detta också. Bra tankar och bra energi och plötsligt hade vi tagit den första etappen upp till macken i toppen av förbacken.

 

Försöka äta lite lunch och samla sig för nästa etapp. En klättring till innan man är framme. Just där trodde jag att jag hade kört in i väggen med huvudet före pga allt gick så fruktansvärt tungt. Tills jag försiktigt upplystes om att jag körde på stora klingan. En ska väl inte överdriva heller. Utsikten är det i alla fall inget större fel på.

 

Inte heller är det något fel på utsikten när man har rullat ner för de översta serpentinerna och kommit in i backen på riktigt. Jävlar vad läckert. Tänk att jag får göra detta. På något vis dök det upp en textrad i mitt huvud just här som jag nynnade på hela vägen ner sen

Euphoooooria
An everlasting piece of art
A beating love within my heart
We're going up, up, up, up, up, up, uuup

 

Fast innan we're going up måste vi be going down. För varje meter ner en ofrånkomlig meter upp igen. Brant. Långt. Trots detta inte alls samma krampaktiga bromsande den här gången. En helt annan trygghet med Kalle tätt bakom (även om Anders gjorde ett himla bra jobb som stöttepelare förra året). Han hade dyrt och heligt lovat att min broms inte skulle kunna överhettas (ty det måste tydligen bli 4000 grader och så mycket kunde jag tydligen inte bromsa) och att jag heller inte skulle kunna volta över styret pga too much broms. Jag trodde honom och jag tuffade till mig. Inte alls samma skräck. Trots några läskiga möten med bussar och några riktigt tighta svängar. En halvtimme senare var vi nere. Belöningen blev två svettiga och mosade sockriga svarta bananer från ryggfickan. Muums. Beviset på att vi återigen står i havsnivå.

 

Och vi fick en engagerad turist att fota oss med skylten som visar att det faktiskt är Port de Sa Calobra vi tagit oss ner till. Just här kan man ju ångra sig lite. Bara lite.

 

Upp igen. En meter i taget. Inte titta för mycket uppåt. Inte påminna sig själv om den rosa elefant det faktiskt är med en mil backe med snittlutning 7%. Alltså 700 höjdmeter. Måste ätas sväng för sväng. Måste belönas med en paus då och då. Maarit lovade en shot närhelst jag ville. Sakta sakta uppåt. Nu med en ny textrad på repeat innanför hjälmen

'Cause you left my wound wide open
Just for how long will you let it bleeeeeeed?

Det kändes nämligen som att jag satt på ett öppet sår. De sista svängarna är så galet branta. Benen så galet trötta. Bara att visualisera målfotot med toppskylten. Till slut fick vi det också. Av en annan engagerad medcyklist. Tack.

 

Där vill man ju liksom vara klar. Men det är sex mil kvar. En evighet tillbaka till den där macken. Försöka fylla på med mer energi. Trött och frusen. På med alla kläder som gick att uppbringa för ännu en mils utförsbacke.  Jag sa till kompisarna att jag var så trött att jag inte längre noterade om det var stenar eller får jag cyklade förbi. Mest för att jag var helt övertygad om att det var en sten som jag hade hallucinerat ihop till ett får. Tills stenen började gå och det dök upp fler och fler och fler. Sista fyra milen är som väl är platta och ganska lättcyklade. Jag hallucinerade pommes frites. Och gissa om sangrian susade till efter tio timmars utflykt med långt över 4000 kalorier brända. Jotack. But we maid it. Lyckliga. Trots att jag fått en Pinocchio-näsa av en träslev.

 

På fredagen stack kompisarna ut på en sista kortare cykeltur. Jag bestämde mig för att jag var sliten och orkeslös och att jag ändå inte skulle uppskatta det. Jag gick en kort promenad och tittade på hav och flygplan istället. Kände mig mycket nöjd med mitt beslut ända tills jag såg kompisarna komma i cykelkläder till lunchen. Där var jag fem år gammal igen och bråkade med alla hjärnspöken som säger att jag är värdelös och vek. Spökena som säger att jag nästan inte förtjänar att existera för att jag har hoppat över dessa sex platta cykelmil som ändå skulle ha varit en pest och en pina. Återigen tillbaka till svårigheten att acceptera och bara vara nöjd trots att någon annan gjort lite annat eller lite mer. Hur omöjligt det än må vara att förändra ett taget beslut. Ett beslut som trots allt troligen var det bästa jag tog på hela veckan. Surade över en sallad i min illasittande klänning och kände att jag borde ha hållit mig borta från allt och alla. För jag blir bara pinsam. Förlåt.

 

Efter lite poolhäng skulle Kalle och jag gå och lämna tillbaka våra cyklar. Grannhaket till cykelbutiken visade sig ha Mojito-afton med nice price och vi båda kände att det kunde vara trevligt att prova något annat än Sangria. Och efter en passionsfrukts-mojito i veckans snyggaste glas kändes faktiskt det mesta ganska okej igen.

 

Ja, jag är skitnöjd med hur och vad jag cyklade den där veckan. Hem för en snabbpiff och sedan taxi till palma för en sista-kvällen-middag med gänget.

 

Sista dagen tog vi det bara lugnt. Maxade sovmorgonen med så sen frukost som det gick, checkade ut och hängde sedan vid poolen större delen av dagen. Blev en kort promenad till havet för att stoppa ner en tå. Om det inte hade varit så salt och så krångligt att duscha och byta om hade jag nog tagit mig i. Och hade jag varit fem år gammal på riktigt, alternativt haft tillgång till godtycklig femåring, hade jag nog plockat massor av dessa stora fina snäckor med mig hem.

 
Dags att flyga hem sedan. Vi satt tyvärr på fel sida i planet för att få del av det bästa av solnedgången, men kunde ändå ana det rosa fluffet utanför fönstret. Nynnandes på rader ur en ny sång. 
 
 
Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå,
men det kan va svårt att tro när man inte ser det.
Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker,
och att tron är oftast det som ger oss styrka
 
Jag är så enormt tacksam för den här resan. Tacksam för att Kalle ville följa med i årså att det blev en semester med ett VI i. Tacksam för att jag kunde cykla så mycket som jag kunde och att jag inte hade överdrivet ont. Tacksam för fina och stöttande vänner och för att vädret var på vår sida exakt hela veckan. Så himla himla nöjd.
 
Puss Mallorca, vi ses igen.      
#1 - - Frihetskraft:

Härligt jobbat! Grattis till att du fick med dig Kalle. Det är så otroligt roligt att dela upplevelser och äventyr. Det mogna beslutet sista dagen ska du också vara otroligt stolt över. Förmodligen kommer du att tjäna på det i det långa loppet. Att kämpa har du redan i dig!