Tisdag

Imorse var jag aningens lite tidig till simmet och eftersom vi har stränga order om att hålla minutiös koll på varandra i poolen så stannade jag på land tills Simpis tittade in. Solen i poolen och jag hann för första gången i historien med att knäppa en före-simmet-bild. Titta. Så här rädd och sömndrucken ser jag ut klockan 6:50 en morgonsimsmorgon precis innan jag hoppar i. Det enda positiva är att det är absence av glasögonringar. Sömnpåsar istället. Well. 

Simningen var seg idag. Och inte skitkul heller för den delen. Jag skulle avverka 4x500m med paddlar och dolme i någon slags tröskelfart. Omöjligt. Jag kan inte ta i när jag har en sån där flytleksak mellan låren. Det blir bara diverse okoordinerat armsprattel och jag kommer ingenstans. Och återigen jagade jag en simpis som råkar vara dolmesimsproffs. Jag får verkligen kämpa för att hinna med det som är tänkt på den tid som det är tänkt. Jag var tvungen att fråga om hon verkligen verkligen mes-simmade så som hon påstod att hon skulle. Och det gjorde hon tydligen. Pust. Jag gjorde det inte. Så här ser vi ut när vi är klara med vad som kanske är vår effektivaste morgontimme hittills. A swimmer's got to do what a swimmer's got to do. Men ringarna efteråt kan skrämma små barn.


På kontoret åt jag en ytterst delikat andra frukost. Jag trodde att jag hade ägg liggandes i kylskåpet som jag brukar men de hade visst kamouflerat sig och antagit formen av skinka och avokado. Inte illa det heller. Och toppat med lite solrosfrön blev det tametusan perfekt. Mätt resten av dagen. Typ.

Efter en effektiv förmiddag satte jag hela min tilltro till Google Maps och rattade skutan mot Dalarna. Till Borlänge närmare bestämt. Där väntade seminarium på Teknikdalen hela eftermiddagen och jag gjorde mitt bästa för att vara skärpt. Trots att jag mest funderade över det som låg och väntade på mig på Ica. 


Jaaaaaa! Mina nya cykelkläder kom idag. Nu kan jag faktiskt nästan skriva under på att cykling är den snyggaste sporten jag pysslar med. Särskilt när jag har denna grad av ostyrig frisyr.

För självklart blev det en premiärtur i kvällssolen och jag bestämde mig för att cykla lugnt och långsamt och försöka tänka på allt jag inte kan. Först tänkte jag mest på allt som känns annorlunda med den nya sadelhöjden. Trött på nya ställen i benen och så den där satans nacken. Vet inte vad jag ska göra åt det. I femton kilometer var jag mest bekymrad men när det gav sig började jag öva på att släppa styret. Det går med höger hand. Om jag slutar trampa och om jag får tänka en stund först. När jag väl har lyckats släppa kan jag börja trampa igen. Och även flaxa och härja lite. Koordinatorn som ska sätta ihop rörelserna har någon form av skada. Efter två mil stod jag i Gammelstilla och njöt av solen och åt snickers. Och kände mig väldigt bra. Och den här bänken blir snyggare för varje gång jag fotar den.

Jag tänkte att jag skulle låtsas att jag hade cykelkompisar sista biten hem. Jag försökte peka på alla gropar jag såg och låtsas att postlådor och skyltar och stolpar och whatever var gående eller andra hinder. Utöver att jag måste tänka i en kvart innan jag lyckas få ihop en rörelse så gick det okej. Med höger hand och stillastående pedaler. Men alltid något. Det bästa var ändå känslan efter tre och en halv mil när det inte längre gjorde ont någonstans, pulsen knappt hade nått arbetsnivå och jag faktiskt ville fortsätta turen i någon annan riktning. När jag ändå bestämde mig för att packa undan cykeln och istället gå och dricka kaffe med Kalle och hans mamma. Ohetsigt. Bra Sara.