2018 Topp tio

Jag tänkte prova att sammanfatta 2018 utifrån de bilder som fått flest gilla-klick på instagram. Jag frångår alltså min kronologiska fetisch och försöker frikoppla enskilda händelser från varandra. På slutet kommer fem personliga favoritbilder som inte riktigt kvalade in, men som ändå har en viktig historia att berätta. Trevlig läsning! 
 
#1 - Simmilen - 72 likes
 
På första plats i mitt instagramflöde hittar vi målgångsbilden från Vansbro 10K. Jag förstår på sätt och vis varför för när jag tittar på den här bilden så ser jag en genuint lycklig människa. Jag hade precis uppnått en Swimmers High av sällan skådat slag. Det kan faktiskt vara det roligaste lopp jag någonsin gjort. Så litet, så välorganiserat, en helt magisk dag med sol och blå himmel, perfekt temperatur i vattnet, en engagerad supporter på cykel i Vansbroskogarna, en ny och fantastisk våtdräkt, stark simkänsla och bara så himla himla kul. Jag ska väl inte säga att alla kan simma en mil för det kanske man inte kan, men man har 4,5 timme på sig och det är medströms i 9km vilket ger en rätt bra skjuts. Loppet består dessutom av fem delsträckor med riktigt generösa depåer med energi så man behöver aldrig riskera att gå tom. Därför tror jag att det passar för fler än man kanske kan tro. Mer bilder och utförlig berättelse finns här
 
#2 - Medmänskligheten - 67 likes
 
I september var mamma och jag på en föreläsning med Linnea Claeson och jag tror och hoppas att den här bilden har gillats till andra plats mer för att det är Linnea än för att det är en bra bild. Linnea är medmänskligheten personifierad och jag skulle önska att jag varje dag var en endaste procent av det hon är. När jag kommer på mig själv med att döma eller  med att tänka taskiga eller onödiga saker om andra människor bara baserat på egna fördomar. När jag inte säger ifrån när det slinker ur rasistiska eller sexistiska kommentarer ur snubbarna på jobbet. När jag inte tar mig tid att våga le mot en människa som ser ut att behöva det. Den mesta skiten i världen kommer sig av att människor inte kan vara snälla mot varandra. Respektera varandra. Och vi kan alla bidra till en snällare värld genom att bara låta varandra vara som vi är.  
 
#3 - Galapiff - 63 likes
 
På tredje plats hittas en bild från Idrottsgalan. Kanske inte beror på så mycket annat än att vi var galet snygga den där kvällen, Meckis och jag. Klänningen är Idas pga jag tyckte inte att jag hade något vettigt att ha på mig. Bra med vänner i samma size. Det finns inte så mycket mer att säga än att Idrottsgalan är en av alla de saker som jag verkligen älskar med Hofors. Att en så liten kommun kan ha så mycket idrottsmöjligheter. Och så mycket stjärnor. Det är fantastiskt. 
 
#4 - Utsikt över Sundsvall - 61 likes
 
En nykomling hittas på fjärdeplatsen i form av den nyss avklarade mellandagsminisemestern till Sundsvall och Södra Berget tillsamamns med Kalle, Tatte och Ida. Det var i oktober som vi googlade runt lite efter passande mellandagsaktiviteter för en knäskadad krympling som jag och hittade en kampanj med två övernattningar, två middagar och två dagar på spa. Hur underbart som helst. Vi bokade en knapp månad innan Ida olyckligt nog drog av hälsenan på friidrottsträningen. Nu har det gått tre veckor sedan hon opererades men hon har fortfarande foten i pjäxa, hoppar på kryckor och får inte bada. Typiskt obra att befinna sig i ett blött spa med totalt friktionsfritt kakelgolv då. Stackarn. Vi andra fick spa:a litegrann i alla fall. Och njuta av utsikten, men det kunde man göra även i torrt tillstånd. Kan verkligen rekommendera Södra Berget. Och detta var ett väldigt prisvärt koncept där man fick ut en väldigt maxad upplevelse. Maten var magi.  
 
#5 - Moppedraften -59 likes
 
Meckis och jag firade 10 år som par en dag i maj. En alldeles fantastisk dag med högsommarvärme och solsken och fågelkvitter. Att det dessutom var Kristi Himmelsfärdsdagen gjorde ju att vi var lediga tillsammans och kunde ägna dagen åt idel gemensamma aktiviteter. Bland annat ett ett långpass på två hjul. Meckis hade inte köpt sin cykel ännu men ändå börjat intressera sig för fikacykling. Han höll farten med moppen och jag draftade bakom. Faktiskt ett rätt bra exempel på hur man kan kombinera intressen som egentligen ändå går ut på samma sak. Till 12 mil räckte tanken på gubbmoppen så det blev Gysingerundan med fika i Vinnersjö och vi snittade en bra bit över 30 km/h. Kanske min bästa cykelkänsla någonsin. 
 
#6 - Spegelsim - 58 likes
 
Vad jag minns mest från sommaren 2018 är alla spegelblanka kvällar i Drömsjön. Utesimning har aldrig varit enklare än det var den här sommaren. Tillgängligt och bekvämt och alldeles alldeles underbart. Tyst och mörkt och med den sjunkande solen i glasögat vid varje andetag. Som jag älskade det. Som jag njöt av det. Tänk att det gick att simma ute med välbehag redan i mitten av maj och tänk att det gick att fortsätta genom hela juni och juli och augusti. Det la såklart en bra grund för att simmilen i bild #1 blev så bekväm som den ändå blev, men jag tror och hoppas att jag hade njutsimmat lika mycket i alla fall. Just den här bilden är tagen i mitten av augusti, när det redan stod klart att det gått åt skogen med Ironman. Jag fortsatte ändå att simma. När saker inte alltid måste gå ut på att en ska prestera hela tiden är detta exakt vad jag vill ägna mig åt. 
 
#7 - Bubbel i bubbel - 56 likes
 
Såklart en romantisk helg i Tällberg också kvalar in på topp 10 när följare får associera fritt. Rosa bubbel i bubbelbad, magisk mat, spabehandlingar, relax, hotellnatt and so on. Detta var på Åkerblads och ska jag lämna någon form av utlåtande gällande själva spavistelsen så är det i mina ögon mycket mer värt att åka till Dalecarlia. De har ett mycket bättre upplägg. Och deras utepool är to die for. Åkerblads är som en 1800-talsgård och har jättemysig interiör, men Dalecarlia är ändå way better.   
 
#8 - Simsafari - 55 likes
 
Jag är stolt över att jag vågade prova lite nytt med utesimningen denna sommar. Inte bara att jag gav mig på milloppet. Jag testade lite nytt som i lite vidgade vyer. Jag simmade mest ensam och då med utgångsläge från badplatsen nedanför mamma och pappa. Inte så kul att harva fram och tillbaka där i all oändlighet. Det fina där är att man kan följa kanten på sjön, aldrig ha mer än kanske 50 meter till land, och efter 2,5 km dyker det upp en badbrygga till. En badbrygga på en golfbana. Jag tror att jag simmade dit tre eller fyra gånger. Alltid med några mynt nedslängda i simbojen så att jag kunde gå till restaurangen och köpa dricka. Jag lovar att det kändes lite udda att spatsera över golfbanan klädd i gummi, men jag bjuder på den. 
 
#9 - Den cyklande sambon - 54 likes
 
Så hände det äntligen att Meckis gick med på att bli med landsvägscykel. Vita Rosen dök upp i en facebookanonns och visade sig vara helt perfekt. Vi hämtade den på tisdgen och lördag samma vecka cyklade vi 12 mil runt Siljan tillsammans. Vår första gemensamma sportinsats någonsin. Meckis visade sig vara en naturbegåvning på att cykla och ytterligare en vecka senare avverkade vi Halvvättern i rakettempo. Shit vilket kul lopp. Så himla lagom på alla plan. Därtill ett antal långa fikacyklingar med bland annat en tur till Edsbyn till Magnus och såklart också till Torsång med fikagänget. De två månader som vi fick cykla tillsammans är två av de roligaste månaderna i vår relationshistoria. Som jag längtar efter att få cykla med min Meck igen.    
 
#10 -  Mallorca part 1 - 52 likes
 
På tionde plats. Nedtrampet efter första långa uppförsbacken, under första cykeldagen med triathleterna på Mallorca i april. Så trött och rädd och osäker. Så dålig på att känna igen folk att jag lätt hade kunnat cykla iväg med fel grupp människor. Men jag är jätteglad för att jag valde att följa med på den där resan. VIlken härlig boost det var för cykelsäsongen och cykelsjälvförtroendet att börja med nästan 50 mil i bergen. Serpentinbacke efter serpentinbacke, solsken, cykellycka, skratt och sangria. Så kul att få bo ihop med Maarit i en hel vecka också. En utmaning till när våra olikheter ska synkas samman. Hon betedde sig naket, jag betedde mig påklätt. Hon småstädade ständigt sin halva av rummet, jag stökade ner min. Hon pluggade i öronpropparna för att stå ut, jag pratade i sömnen. Livet. Massor med mer bilder, känslor och minnen finns i min reseberättelse.    
 
Och några personliga och viktiga favoriter 
 
1. Magnus Lidingöloppsresa
 
Det här är en solskenshistoria som inte vet några gränser, och den tåls att berättas om igen och igen och igen. När Magnus fyllde 40, i november 2017, fick han en startplats till Lidingöloppet av mig. Jag hade inga större förhoppningar om att han skulle ta sig an utmaningen, men några dagar senare hade han köpt skor och tights och satt igång att träna. Ann hakade på och anmälde sig också. Det har varit så kul att följa deras resa under året, och att vi fck ihop några löppass tillsammans. De sprang sitt första lopp i Gävle då de avverkade milen samtidigt som jag sprang halvmaran. I september stod de på startlinjen på Lidingö och fyra timmar senare sprang de imål. Medaljer om halsen, direkt anmälda till nästa års lopp. Och som om det inte vore nog. Häromdagen kom det fram att de även har anmält sig till Stockholm Marathon nästa år. Jag är sjuuukt imponerad. Och stolt.   
 
2. Tour de Uppland - Eller all cykling med henne
 
Vi har ätit korv i världsrekordfart i Vinnersjö. Vi har stånkat upp för oanat branta backar till Svartnäs och där auktionerat ut varandra till förmån för kaffe. Vi har mordhotat små barn för glass och gul dricka. Kört över dem med framhjulet om så behövts. Vi har varit låga och sura och höga och glada. Vi har muttrat och fräst och vi har skrattat och kvittrat. Rullat i solsken. Rullat i regn. Och i kyla och dis och dimma. Uppför och nedför på varendaste liten väg som finns i vårt lilla landskap. En liten cykelsemester i angränsande län stod på min önskelista när jag insåg att jag skulle ha halva min semester ensam, och så glad jag blev att Maarit ville följa med mig till Uppland för att cykla i några dagar. Vi åkte tåg med cyklarna, vi bodde på hotell, vi drack aperol spritz, vi pratade djupt och innerligt om djupa saker, vi åt supergod mat och vi cyklade på nya fina vägar. Långsamt och ledigt. Som jag älskar att hänga med dig och som jag längtar efter att kunna cykla igen. Skiter i alla prestationer, bara jag får cykla.       
 
3. Mallorca part 2 - Den sista löpningen
 
Kalle och jag åkte på en fyradagars liten soltripp till Mallis i juli. Det ser ut som att jag njuter, men Ironmanångesten var djup och de små tvångsmässiga träningsinsatserna avlöste varandra. Trots att jag kanske bara ville sippa sangria vid poolen. Onsdag den 25 juli. Troligen hade jag redan ätit den förädiska ceasarsalladen som sabbade allt. Om jag vetat i den där stunden, när jag stod där under parasollet och blickade ut över det stora blå, att jag hade avverkat min sista löptur på obestämd framtid. Om jag hade vetat, hade jag njutit lite mer? Av vad hade jag njutit lite mer? Hade jag skitit i att springa alls och försökt fokusera mer på den semester jag faktiskt var på? Utan ångest. Det här med träning på semestern har alltid varit kluvet för mig. Och det här med att hålla fler tankar i huvudet samtidigt är ju i princip omöjligt. Hur ledig kan jag vara tre veckor innan en Ironman? Hur mycket betyder den egentligen? Vad är den värd att offra? Detta är anledningen till att jag troligen aldrig mer kommer att vara anmäld till en Ironman igen. Det är Lex Sara nr hur många som helst. Det här med att månaden innan är en enda lång ångest som tar fokus ifrån exakt allt annat. Jag älskar att träna, men vill aldrig mer stå på en sandstrand på en semester och känna så som jag kände där. Samtidigt som jag skulle ge det mesta för att få stå exakt sådär, exakt just nu.
 
4. Vykortsväder post magbakterier
 
Det går inte att vara nog tacksam för sommaren 2018. Om man inte är en bonde som fått söndertorkade skördar och avlivade kossor förstås. Jag har full respekt för att de inte är fullt lika nöjda när klockan är nästan 22 och det är 25 grader varmt i både luften och vattnet. Men jag är inte bonde. Jag är solnedgångsjunkie som träffat på magbakterier och inte längre kan cykla och springa som förut. Natten till den 29 juli fick jag feber. På morgonen brakade magen och resten är historia. Men hur känns det egentligen? Hur känns två veckor av illamående och total aptitlöshet med tre veckor kvar till Ironman? Om jag ska plocka ut mig själv i från nuläget och stoppa tillbaka mig i någon specifik bild så är det nog i denna. I någon av alla vinklar som fotades i den där båten under den vilda gösjakten. Där, när jag visste att Ironman var körd men ännu inget om vad som skulle hända med knäna. Där var jag ändå rätt tillfreds. Faktiskt ändå lite glad över att jag skulle slippa. Vad som hände där i början av augusti när magen slutat bråka men prestationsångesten med ironman försvunnit var att jag började leva lite mer som mig själv igen. En mig själv som har ganska mycket tomma stunder. Energitankande. Jag fiskade med Meckis på kvällarna. Vi håvade in 8 gösar, vi tittade på solnedgångar, vi slappade, vi njöt. Jag älskar att hänga i båten på kvällarna. Älskar särskilt att göra det med tom hjärna. Fasen vad kluven jag är i känslan av att saker blev som de blev. Om det ändå bara hade stoppat vid en kraschad mage. Det hade räckt så himla väl.
 
En missad Ironman - Och vad det har lärt mig
 
Det finns en del i mig som älskar att tävla och prestera. Älskar att leverera, få beröm och få bekräftelse. Det är klart att den delen av mig ville göra en till Ironman. En annan del hatar prestationsfreakigheten där det verkar som att bra prestationer (lite längre, lite tyngre, lite snabbare, lite mer) är det enda som räknas. Jag måste påminna mig om att träning är något jag gör för att må bra men att mitt värde som människa är helt oberoende av ifall min kropp tillåter mig att cykla och springa eller inte. Att lopp och målgångsmedaljer bara är en rolig bonus i livet och inget man måste klara av för att duga. En misslyckad prestation (sämre resultat, DNF, DNS, utebliven träning, whatever) kan så lätt skapa känslan hos mig att också vara misslyckad som människa. Såklart var det jobbigt att åka till Kalmar utan att få tävla, och sanningen är att jag kände mig misslyckad större delen av hösten. Så fort jag ser en spring- eller cykelrelaterad bild i något flöde hugger det fortfarande till i hjärtat men jag jobbar på att skapa ett mer sunt och snällt förhållningssätt till mig själv. Jag får vara ledsen, men jag duger. Genom en tydligare gränsdragning mellan den jag är och det jag gör så fattar jag att jag inte är misslyckad för att jag inte kan. Jag har gjort en Ironman, men jag ÄR inte en Ironman. En Ironman är bara lek och idrott. Jag är mer än så. Från och med nu har jag lovat mig själv att jag ska definiera bilden av mig själv på mer stabila egenskaper. Aldrig identifiera mig med och genom mina prestationer. Jag hoppas också att de perssoner i min närhet som värderar mig gör det av samma anledning. Jag vill vara en vän som man vill hänga med. Oavsett om det är springandes eller kaffedrickandes. Eller görandes Ironman. Det är vad jag tar med mig in i 2019. Bring it on!