Ännu en helg
Om helgen började i fredags så började den med att jag styrde kosan till gymmet efter jobbet. Tredje gången den veckan. Drog i stakmaskinen i en halvtimme med ännu ett avsnitt av rättegångspodden i örat innan jag pillade på några små vikter en liten stund. Jag gillar verkligen min nya gym-rutin. Jag har tagit mig i kragen och åkt dit minst två gånger i veckan i sju veckors tid och jag inbillar mig att det kanske ger lite resultat. Lite.
Hem, snabbduscha och svira om för att möta upp Ida och Tatte och Niklas och gå på revyn hemma i Torsåker.
Omdöme? Pia ska ha all cred i världen som orkar rodda det där arrangemanget år ut och år in och det är fantastiskt roligt att det händer roliga saker i byn. Men. Alldeles konstruktivt vill jag kanske säga att det inte höll samma standard som det brukar. Lägre igenkänningsfaktor än vanligt pga inte så många tydliga imitationer. Sen är jag kanske lite PK och tråkig, men jag tycker inte att man ska driva om ”Me Too” och få det till att tjejer ljuger och hittar på om sexuella övergrepp. INGEN anmäler ett påhittat övergrepp så det blir inget kul skämt. Punkt. Och jag vill verkligen stötta den här ”jag-ser-ut-såhär-och jag-duger-som-jag-är”-tesen men tycker kanske inte att det är helt nödvändigt att tre fullständigt normsmala tjejer nyper sig i den totalt obefintliga valken medan de sjunger att de är ”nykter och tjock”. Bara varför?
Efter revyn blev det kortspel och vin hemma hos Ida och Tatte. Sen snubblade vi hemåt i natten, mekarn och jag. Kul kväll trots blandad kvalitet.
Lördagen inleddes med fyra timmar i skrothögen. En alldeles fantastiskt skön dag och sådana spelar det liksom ingen stor roll hur de spenderas bara de spenderas utomhus. Mamma och pappa kom och kastade skrot med oss. Och grillade korv. Skrotkastarpicknicken är den bästa picknicken.
Vid 16 skulle jag simma med Marre Maräng men hon hade fastnat i vinkelvolten på Valbo köpcentrum och hann inte hem. Simma själv eller låta bli var då frågan. Jag hade simmat tre gånger tidigare i veckan men två av dessa hade jag knappt blivit blöt. Till slut bestämde jag mig för att ett kort pass också är ett pass om man faktiskt bestämmer sig för att bita i lite. Jag blev sen men jag tog mig iväg, och jag simmade delar av Annas pass en gång till. Huvudserien med 16x100m.
4x100 @1:40
4x100 @1:45
4x100 @1:50
4x100 @1:55
Behöver jag säga att det hann bli ganska jobbiga 45 minuter?
Efter simmet rullade jag mot Dalarna för mat&prat&sleepover med Hanna. Jag ville fira hennes födelsedag med min blotta närvaro, samt med ett litet paket och en Palanca.
Det krävdes mer än skruv och hammare för att ta sig in i Palancan, men när vi väl lyckats så pratades massor med timmar i väg. Terapi utan dess like. Saknade bästa vän. Fasen vad jag behövde prata med någon som verkligen verkligen lyssnar. Ja, Hanna är ju tolk. Hon jobbar med att ta till sig av vad folk säger. Inte bara humma med och tänka på annat. Det märks, jag lovar. Hon hade dessutom köpt mina favoritchips och till och med mitt favoritkaffe, min favoritjuice och mitt favoritbröd till frukosten dagen efter. För att hon noterar sånt. Innan vi somnade, och innan jag rullade hemåt igen på söndagen så såg vi filmen om Utöya på Netflix. Riktigt bra, men hemsk.
Söndagshänget fortsatte sedan i gymmet med Maarit. Äntligen. Som jag sa, jag är fantastiskt nöjd med min gymrutin, men som jag saknat att ha min gymkompis. Min simkompis, springkompis, cykelkompis, pratkompis. Hon som är den hittills ända källan till bilder på när jag lyfter en stång.
