maiersara.blogg.se

Som jag antydde i förra inlägget var det tid och evigheter sedan jag fick hänga med Simpis. Utöver spinningpasset i torsdags alltså. Idag hade vi äntligen äntligen möjlighet att köra långpass på cykel ihop igen. I min plan stod det att jag skulle cykla i fem och en halv timme. Gärna tillsammans med "någon" och med så lite ineffektiv tid som möjligt. Dvs, inget långfika förrän möjligen när cyklandet var klart. Jag övertygade Simpis om att det var hon som var "någon" i min plan och att jag var "någon" i hennes, även om det skulle innebära uteblivet kaffe. Sen googlade jag fram en helt ny runda som verkade toppen. Så här såg den rundan ut i Google Maps. 

 

 

Det började fint. Jag har en helt värdelös anordning för flaskor monterad på styret så cirka 200m efter start (direkt efter bron över E16) så lossnade flaskan med mina punkaprylar och rullade tvärs över vägen och försvann fint ner i ett dike. Vi vände tillbaka men såg den inte. Bestämde att den fick ligga kvar till efter passet eftersom vi hade utrustning så att vi skulle fixa åtminstone en punka om olyckan skulle vara framme. Två kiliometer senare konstaterade Simpis att hennes klocka tyckte att hon var ute på löpning. Stanna igen. Fixa. Och ytterligare två kilometer senare lossnade även min andra frontmonterade flaska och for i backen. Stanna igen. Plocka upp. Ingen av oss körde över den som tur var, men jag fattar ju att jag måste lösa det där. Allt detta innan jag ens hade fem kilometer på klockan. Pust. Kissnödig också, men det vågade jag inte säga. Nu måste vi ju få lite flyt.

 

Vi skulle först avverka 44 kilometer till Svärdsjö. Det var så segt i början. Benen gjorde inte jobbet, huvudet var någon annanstans och hur jag än trampade och tryckte så stod det obarmhärtigt låg hastighet på klockan. Såg det för att jag tittade på klockan en gång i minuten. Dåligt tecken. Simpis hade också jobbigt så jag hoppades att det var för att vi hade lite lätt uppförslut exakt hela tiden. Inget som syntes, men det kändes. Efter första timmen hade vi 25 km på klockan. Imponerande snitt. Men en tröst var i alla fall att vi därifrån fick cykla på helt ny asfalt ända till Svärdsjö.

 

Vi tog min kisspaus och lite energi och trampade sedan igenom Svärdsjö. Det var fint och det rullade äntligen ganska lätt och jag undrade ett tag varför jag aldrig hade cyklat där förut. Undrade inte det särskilt länge. Nu skulle vi avverka 27 kilometer till Svartnäs. De värsta 27 kilometer jag någonsin upplevt. Jag har cyklat Sa Calobra så jag borde klara det mesta men det var verkligen inte roligt. Det var backe efter backe efter backe. Långshyttan och E16 kan slänga sig i väggen. Backarna avlöste varandra och en av dem var så brant att det typ inte gick att trampa. Simpis uttalade det ganska tydligt.

 

"Jag vet inte var jag är, jag har aldrig varit här förut och jag kommer ALDRIG vara här igen. NÅGONSIN."     

 

Efter två timmar och femtio minuter stod vi i alla fall utanför folkets hus i Svartnäs. Sjutttioen kilometer på klockan, fyrahundra meter över Kungsgården och mitt i ingenstans. I den totalaste av misär. Det fanns ingenstans att dricka kaffe. Jag var inte poppis och Simpis hade redan formulerat blocketannonsen. "Billig cykelkompis bytes mot termos med kaffe". Hon gjorde även ett anslag på tavlan med "skoterinfo", men det kom ingen till undsättning. Hon fick vackert cykla vidare med mig. Utan kaffe. 

 

 

Men trots allt ser hon ganska nöjd ut. Någon hade tydligen skickat några hjärtan som piggat upp lite. Ofta har vi argfaktor och ibland har vi hundfaktor men lite kärlek och lite snickers kommer man också långt med.  

 

 

Med nyladdade ben skulle vi vidare mot Jädraås och Järbo. Någonstans en högersväng att hålla koll på, annars bara rakt fram. Jag bara hoppades att logiken skulle stämma. Om en ska tillbaka till samma punkt som en startat på så måste alla uppförsbackemeter generera lika många nedförsbackemeter. Och vi har gjort halva sträckan. Det måste ju vända nu. Hjärtan i benen eller inte. Och äntligen gick det faktiskt nerför. Så skönt att få cykla med lite flyt. Att få stöka undan några femkilometersetapper under tio minuter. Underskatta för tusan aldrig vikten av att det finns ett g i formeln. Det tydligaste mottot en ska ha. Tydligen gick det så lätt att Simpis kunde in action-fota. Fräsigt.  

 

 

Efter nittioåtta kilometer nådde vi Kjellas Mack i Jädraås. Kaffe eller inte kaffe var frågan, men det var egentligen aldrig någon fråga. Hon fick inte ta nån långfika, men underskatta heller aldrig vikten av en gul dricka och en kopp kaffe för då blir den här Solstrålen såhär glad. Eller så skrattar hon åt att jag minuterna innan hade tappat bort den plånbok som jag höll i handen så att hon fick betala mitt kaffe. Vi talar tyst om det va? Ja, det gör vi. Söt är hon ju i vilket fall. Och lite lättare att hantera. Puss. 

 

 

"Var är vi? Vart ska vi? Hur långt har vi cyklat? Hur långt har vi kvar sa du? Hur lång tid tar det?" Tre mil kvar ganska exakt och frågan vi ställde oss förutom ovanstående var huruvida uppförsbackarna skulle göra comeback eller inte. Det gjorde de inte, så vi forcerade de där sista tre milen som två missiler. En liten fadäs till bara. Varför inte krydda med lite mer galenskap när jag ändå är igång. Jag tyckte det vore smart att fylla min nu tomma frontflaska med Cola. Allt eftersom det inte är en helt tokig sportdryck enligt Coachen. Min flaska ligger ner, och nästan fylld med Cola blev det tydligen lite övertryck. Logiskt. Helt plötsligt kände jag en liten spraydusch på mitt knä och sekunden senare hade jag ett redigt cola-läckage. Stanna, ruska ur kolsyra, skruva åt. Sockrigt kladd överallt. Och nu kan jag berätta vad som händer när en vill bromsa "lite lätt" på en fälg som är täckt med Cola. Ja, det bromsar tydligen så innihelvete. Jag var inte alls beredd, hade kunnat stå på näbben två gånger och fattade absolut ingenting. Vadå, den blev väl blöt bara? Fick en pedagogisk förklaring till detta av Meckis när jag kom hem. Typ "hur känns det att gå på ett golv som är täckt med cola?". A-ha.   

 

Målbilden var tydlig. Bulle och banan på Coop där vi börjat. Simpis har bilder från denna fikastund som inte passar här men som säkerligen går att finna på annan adress inom kort. Jag tycker annars att vi nöjer oss med en glad fikabild. Jäkligt glad. Fyra timmar och femtio minuter rulltid. 5:26 totalt. Exakt enligt beställning Så himla nöjd!   

 

 

Men alltså ta en titt på höjdkurvan. Helt galet vad mycket meter. Som värsta Mallis-passet.       

 

 

Avslutningsvis en storstädning av cykeln hemma hos svärisarna. Det var den väl ändå värd. Den har burit spår av en helt vinters trainersnusk med både svett och rost och ätbarheter. Stackarn. Droppen blev ju ändå cola i bromsarna så det gick inte att undvika längre. Men nu glänser pärlan. Tillfälligt i alla fall. 

 

 

Sist en nulägesbild från minuten innan jag påbörjade detta balkongskrivna inlägg. Solchill.