maiersara.blogg.se

Nej, det har givetvis inte undgått mig heller. #metoo. Ganska förskonad från det mesta tack och lov, men även om jag varit relativt förskonad så är jag ju inte helt verklighetsfrånvänd. Förhoppningsvis har jag inte bott under en sten heller. 

Jag tycker det är vidrigt att kulturen är som den är, men det gör mig ju tyvärr inte särskilt förvånad. Män håller varandra om ryggen och män skammar kvinnors upplevelser. Mest ledsen blir jag faktiskt ändå på andra kvinnor som skammar varandra. Sådana som ena sekunden skriver en hjärtskärande historia om att hon blivit utsatt för att nästa sekund ändå tvångsmässigt försvara det "oskyldiga småflirtandet" som något som hör livet till. Ett försvar som inte gör annat än förminskar någon annan. Hela syftet är väl att tjejer ska våga prata om det de utsatts för. Jag blir ledsen över att det finns de som måste misstänkliggöra andras sanningar eller anse sig ha tolkningsföreträde till vad som är ett övergrepp eller en kränkning. Bara sluta. Små som stora historier ska ut i ljuset för att vidden av problemet ska framträda. Det är helt oviktigt vad avsändaren hade för intention. Det är mottagarens upplevelse som spelar roll och det kan göra ont även om det inte var så det var tänkt. Var och en har rätt till sin egen upplevelse och ingen annan kan tillåtas sätta etikett på den. Det må finnas grader i helvetet med den som tycker att hon har varit utsatt för ett övergrepp, hon har varit utsatt för ett övergrepp. Det spelar ingen roll om du tycker att "ett nyp i rumpan inte är så farligt" så länge du inte är den som är nypt. Punkt. 

Även om jag själv inte direkt känt mig så utsatt att jag känner ett omedelbart behov av att ventilera en egen historia så kan jag ta del av andras med ett öppet sinne. Jag kan stärkas av den stora lavin av kvinnligt mod som forsar fram och plockar ut den ena rövhatten efter den andra i ljuset. Vi som inte själva berättar har en förbannad jäkla plikt att lyssna. Utan att döma och utan att ta plats. Lyssna och backa dem som vågar lyfta på sina hårt åtsittande lock för att låta sanningen pysa ut. Oavsett om du sedan väljer att betrakta händelsen som stor eller som liten.

Det förvånar mig förstås inte att det finns snubbar som måste kliva in och gorma "hallå jarå, jag är minsann inte sån" för att de får panik i ett forum som inte är för dem. Det gör mig matt, men jag blir återigen mer ledsen på de kvinnor som också måste kliva in och gorma och gasta om de "schyssta snubbarna" som ska kliva fram eller inte får glömmas bort. Vad fasen. Finns det någon risk att samhället skulle glömma bort de schyssta snubbarna bara för att de uppmanas att vara tysta och stå tillbaka en liten stund? 

Den som inte har en egen historia behöver inte kräva utrymme och ta över med annat tomsnack som springer patriarkatets ärenden. Alltså, tjejer behöver knappast använda den här kampanjen för att påskina att det finns bra snubbar. Det är klart som fan att det finns bra snubbar. Ingen tror något annat. Samhället vimlar av "bra snubbar" som tillåts ta utrymme och utöva makt i exakt alla situationer alltid. Utom den här. Vi behöver inte hjältehistorier från bra snubbar som stoppat övergrepp. Vi behöver inte snyfthistorier från snubbar som vill ha syndernas förlåtelse och tusentals likes för övergrepp de gjort och ångrat. Det vi behöver är att de bra snubbarna informerar mindre bra snubbar om hur man respekterar andra och hur man inte oombett får ta på eller kommentera andras kroppar. Och de kan sprida informationen i egna kanaler. Är det så svårt?