lite av varje
Igår struntade jag i det mesta i termer av vanliga måndagssysslor. Typ simhallshäng och bodypump och sånt. Istället hade jag en dubbeldejt med världens bästa leksing som är hemma på höstlov. Vi började med lunch på Hanssons, och när jag senare hade trasslat mig ut ur diverse vattenberäkningar slog vi även till på en fika på bakerian.
Det som är världens bästa med Hanna är att det är så himla enkelt. Vi har inte setts på tio veckor och knappt hörts heller (Gud förbjude!) men det spelar liksom ingen roll. Det behöver inte vara oceaner av gigantiska saker att prata ikapp, det kan bara vara som det är. Och jag måste återigen säga hur grym hon är med sitt teckenspråk. Hur mycket hon har lärt sig och hur avancerat det är. Snart är hon tolk. Hon ska kunna översätta allt allt allt i alla tänkbara sammanhang. Skola, juridik, medicin. Allt. Det är liksom inte gäster med gester. Det är på riktigt. Och hon är så pedagogisk när hon berättar. Förmodligen den coolaste jag känner.
Morgonkaffe, förmiddagskaffe, lunchkaffe, efterlunchenkaffe, halvtrekaffe och fikakaffe. Någonstans kan det faktiskt bli lite för mycket kaffe. När jag åkte hem pyste det brun koffeinhaltig dryck genom öronen och darren var ett faktum. Och stillasittandestressen var lite för påtaglig. Jag hoppade direkt i en reflekterande mundering och avverkade fem kilometer mörkerspring på byns upplysta gator. Skönt.
Glada fast lite trötta ben och vaderna talade ganska tydligt om att jag sprungit 13km dagen innan. Det var aningen mer ansträngande att hålla någon form av fart. Men jag uppdaterade mig inte den här gången heller. Kändes det bra så ökade jag. Var jag trött så bromsade jag. Förmodligen en väldigt ojämn runda. Har inte kollat. På magen satt mitt iq-bälte. Det som kändes som världens smartaste grej när jag införskaffade det för ett år sen. Nu kändes det bara genomkorkat och obekvämt. Får införskaffa en helt vanlig liten löpvänlig reflexväst istället. Men mina reflex-tights, dem älskar jag.
Kvällen ägnade jag sedan åt att städa i min telefon. Trött på i-landsproblemet att jag aldrig hittar mina appar och inspirerades av en annan väns genialitet. Nu är det färgsorterat och snyggt. Och jag blottar delar av min nördighet för er alla.
Imorse tänkte jag ta vara på det faktum att kroppen fortfarande tror att klockan är en timme mer än vad den är. Lite mindre brutal morgontrötthet, lite lättare att välta ur sängen och rulla iväg till morgonsim. Trots att simpisen är på vift och trots att det kan se ut hur som helst i poolen. Jag kom dit vid halv sju, gick in i café och överblickade situationen. Mina ögon möttes av en pool med endast en (EN!!) avgränsande lina. Alltså en sektion med två banor och ett vågigt hav av fyra banor. Däri miljarrrrder bröstsimmare guppandes tillsynes utan struktur. Avsaknaden av banmarkering brukar kunna orsaka ett ännu värre kaos eftersom bröstsimmarnas förmåga till rundsimning affekteras ytterligare när de inte ser vart bangränsen är. Alltså big time skärpning igen, Hoforshallen.
Jag påtalade för en vaktis i kassan att jag verkligen och innerligt önskar mig en crawlbana i julklapp. Helst tidigare än så. För allas trivsel och trevnad. Han slog ut med armarna och kunde inte göra något. Han tänkte inte ta någon strid men skulle föra det vidare till högre instans. Jomen visst. Hur svårt kan det vara att sätta upp en skylt med lite pondus i?
Jag hittade ändå en liten lucka där jag fick simma relativt ostörd. Det blev en lågintensiv variant på triathleternas söndagspass. Då körde de 10*200 med lite insim före och lite ben-jox efter. Jag körde 15*200 idag. 2 insim, 6 med paddlar, 3 fenben, 3 frisim utan utrustning och 1 avbad. Allt bara lugnt och kontrollerat. Jag kände mig tung och störd av vågor i början, men när befolkningen glesnade och jag blev i princip ensam i poolen så gick det bättre. Nästa gång hoppas jag på två linor och ett bra drag i kroppen. Lite avslaget idag. Men ändå. Tre morgonkilometer. Inte så tokigt.
