Gävle Adventslopp 2015

Före loppet
 
Jag fick med mig min lilla mamma på en mysig eftermiddag i Gävle denna första advent. Klockan 16 smälde Gävle Kommun av ett hejdundrande fyrverkeri för att inviga julbocken. 

Det var kanske inte primärt därför vi var där. Tio minuter senare gick starten för det troligen mysigaste vinterstadsloppet här i krokarna. Adventsloppet. Fem eller tio kilometer på en marschallupplyst och lättlöpt bana genom stad och terräng. Förra året sprang vi tillsammans. Jag på tio och mamsen på fem. I år ville hon bara supporta. Fick hon väl.
 

Vissa bitar av banan är det totalmörkt, så alla rekommenderas att bära den pannlampa som ingår i anmälningsavgiften.

Jag sprang ju även förra året, så en lampa hade jag redan. Därför valde jag istället ett pannband i år.
 
Strax över noll grader i luften men inget regn längre. Stod och huttrade i min vinterjacka före start och funderade hur sjutton jag skulle vara klädd. Det värsta som finns är ju att vara för varm. Jag tänkte tillbaka på halvmaran i maj. Då var det fem grader och springfröken chockade alla med att köra i linne. Jag hade bara en tunn långärmad då och frös inte det minsta. Nu då. Det fick bli dubbla tröjor. Lika som när jag sprang hemma senast. Det funkade ju då. Det måste funka nu.
 
 
Loppet
 
 Såhär ser banan ut, för den som det säger något.
 
Jag tyckte att jag startade kontrollerat, med tryck men inte för snabbt. Helt utan uppvärmning och i nollgradigt väder ville jag inte tokrusa från start. Jag inbillar mig att jag vet på ett ungefär hur det ska kännas för att det ska vara en ansträngningsnivå som funkar. Det gick rätt långsamt i början, trångt och mycket människor, så jag förvånades inte när första kilometern pep till på 5:08. Jag tyckte att jag hade trippat på rätt obehindrat så jag tänkte att det var en bra öppning och sekunder jag enkelt skulle kunna ta ikapp.
 
Redan på andra kilometern blev det tyngre. Displayen på klockan var släckt och jag orkade inte springa och tända den hela tiden. Försökte istället lita på känslan och trodde att jag hade ökat farten när jag fick mer plats. Jag hoppades att jag skulle ligga några sekunder under 5:00 vid nästa passage. Skärmen tändes och visade 5:07. Jag tror att jag bestämde mig redan där. Det går inte snabbare idag och jag är okej med det.
 
Efter tre kilometer kom en vätskekontroll. Den ena funktionären gormade "VARM SAFT" vilket inte kändes som någon höjdare. Sprang till nästa gubbe och högg en mugg vatten men höll på att kräkas när jag fick det i munnen och det förmodligen hade samma temperatur som saften. Alltså varmt. Varför varmt vatten på en vätskestation? Vem vill ha det? Trots det resultatlösa vattenstoppet gick tredje kilometern på 5:06 och jag tänkte att jag kanske började få upp farten ändå.
 
Fjärde kilometern gick mestadels i totalmörker och jag kände att jag blev yr av den fladdrande pannlampan. Snubblade till på någon sten eller rot eller något annat utstickande vid ett tillfälle och kände mig lite osäker på underlaget. Ändå gick den i samma tempo den också. Strax över 5:00. Jag kände att det inte var så mycket att göra åt saken. Det var där jag var den här dagen.
 
Sista kilometern på banan är den roligaste. Lätt asfaltslöpning in mot stan igen och sista biten går varv 1 och 2 parallellt. Alltså, på väg in mot varvning möter man dem som redan varvat och på väg ut igen möter man dem som man sprungit ifrån. Det blev min enda kilometer under 5:00 när klockan lyste upp på 4:57 i samma stund som jag sprang runt kyrkan. Där i ett gathörn stod mamma och hejade och jag slängde åt henne mina vantar som redan från start varit alldeles för varma. Skönt att slippa dem.
 
Det blev bara en kilometer i "acceptabelt" tempo. Första kilometrarna på varv 2 gick på 5:20 och då var jag lite ledsen för att jag var så dålig. Varför går det inte snabbare? Jag vet inte. Jag orkade inte heller bry mig. Ingen idé att ha ångest för någon spurt. Jag ville inte vara sådär vråltrött till ingen nytta. Jag tittade inte på klockan på slutet. Bara tog mig i mål.
 
Femtioen minuter och tjugosju sekunder. Piiiip.
 
Utvärdering
En minut sämre än samma lopp förra året. Bara några ynkliga sekunder bättre än min mil på Stockholm Triathlon. En minut och tjugosju sekunder sämre än den gräns jag satt som minimikrav för godkänt. För att det ens skulle vara "värt" att springa loppet. Tre minuter sämre än personbästa på en mil. Ansenligt mycket sämre än jag tror och vet att jag kan. Då borde jag väl vara självskadebeteende-besviken, känna mig sämst i världen, sälja skorna och aldrig mer springa. För att jag funkar så. För att viljan att bli bättre är det enda som driver mig framåt. 
 
Men okej. Jag sansar mig. Så himla illa är det faktiskt inte. När jag sprang Adventsloppet förra året hade jag knappt sprungit ett steg på hela hösten. För att jag inte pysslade med sånt. Löpning var en sommarsyssla och jag hade aldrig sprungit på vintern. Då hade jag inga förväntningar alls. Jag sprang helt utan klocka, helt utan press och satte loppet på 50:13.
 
Vad har hänt sen dess? Jämförelsevis en jäkla massa löpning. Snabbt och långsamt, blandat resultat. Jag vet hur snabbt jag kan springa på en mil. Jag hade vansinnigt bra springsjälvförtroende hela sommaren. Studsade mil efter mil och trodde att jag på beställning och baklänges och i sömnen kunde göra en mil under femtio. Och det kunde jag, nästan. Jag gjorde det i alla fall ett par gånger gånger. Två gånger sprang jag en mil på fyrtioåtta och en halv. Trodde att jag var på gång på riktigt.
 
Sen kom Stockholm Triathlon. Jag vet att jag tappade huvudet efter det loppet och att jag inte riktigt har trott på någonting sen dess. För att det loppet var höjden av jobbigt och att jag aldrig riktigt bearbetade det. Där är problemet. Jag vet hur snabbt jag kan springa en mil och det är det enda jag tänker på. Problemet är att huvudet också vet det. Huvudet vet precis hur jobbigt det är att maxa på en mil och just nu tror jag inte på mig själv tillräckligt mycket för att vilja vara där. Det måste finnas självförtroende till att våga låta det vara så jobbigt så länge. Det finns inte. Just det hatar jag, för jag kommer aldrig att bli bättre så länge jag är såhär bekväm. När jag redan före start formulerar ursäkterna. Att det är okej att söndagsjogga, att det inte behöver gå så fort. Då vet jag att jag inte tror på det. Det är det här som gör att jag rakt igenom känner jag mig i sämre form än jag gjort på år. Tung och onyttig.
 
Men okej. Måste det bli personbästa i varje lopp för att det här destruktiva lilla eländet ska kunna vara nöjd med sig själv? Alltså nej. Egentligen inte. Det kanske är lite off season nu. Jag kanske springer alldeles åt skogen för lite för att kunna förvänta mig något alls. Jag kan försöka se vad jag gjorde med det här loppet istället för att se allt jag inte gjorde. För kanske behöver en inte gå på för allt vad tygen håller för att duga? Kanske kan en välja att vara i stunden och ha det rätt så bra. Njuta av att vara i den där ormen av pannlampor som lyser sig fram i mörkret. Jag ska inte säga att jag myste mig runt. Det var jobbigt. Tyvärr både jobbigare och långsammare än den där söndagsjoggen när jag bestämde mig för att jag ändå skulle vara med. Men det var aldrig outhärdligt utan jag hade rätt trevligt hela tiden. För att jag inte plågade ihjäl mig. Jag kan välja att se det som ett distanspass med lite kvalitet. Lite lagom.
 
Den enda som egentligen är intressant är vart mitt huvud tog vägen. Det har gått tre månader. Hur ska jag göra för att komma ur det här och våga och vilja prestera igen? För i min värld är det värdelöst med lopp och tävlingar utan strävan efter resultat. Det är resultaten som driver mig. Jag anmäler mig inte till tävlingar med ambitionen att "bara ta mig runt". Inte när det är så välkänd mark som en mil löpning. Jag ville inte betala 300 och åka till Gävle för att jogga. Då kan jag lika gärna lufsa runt hemma.